Spelar det någon roll varifrån svårigheterna kommer? Svårigheterna är ju där all the same liksom. Klart du ska gå med! Om inte annat kan det vara hjälpsamt att bara läsa vad andra skriver, utan att skriva självJag har funderat på det, men åter igen är jag rädd för att jag har fel, tänk om hans svårigheter har helt annan grund? Så har jag sökt svar på helt fel plats
Spelar det någon roll varifrån svårigheterna kommer? Svårigheterna är ju där all the same liksom. Klart du ska gå med! Om inte annat kan det vara hjälpsamt att bara läsa vad andra skriver, utan att skriva själv
Jag har upptäckt att enfärgade strumpor har sämre passform så jag måste alltid köpa strumpor med mönster, annars går det inte. För att inte tala om trosor…Jag är väldigt glad att jag inte har några problemtår... Är däremot extremt petig med strumpor. Färg kvittar, det viktiga är att de känns likadant. Håller mig till en modell som är bekväm, men om jag köper ett gäng av en sort och senare köper likadana så blir det ändå problem eftersom de första blir utslitna lite snabbare och då känns lite slappare, lite tunnare eller på annat sätt olika. Det går inte att para ihop dem fel efter tvätt då, utan då står jag där och efter tvätt känner igenom hur elastiska de är eller jämför exakta längden på dem eller liknande för att verkligen få det rätt. Att köpa olika modeller olika tillfällen blir också bökigt eftersom de kanske sitter för hårt, för löst, har för obekväma sömmar eller så, så jag kör gärna på en modell som jag vet att fungerar... Älskar sommaren när det går att ha sandaler och man inte behöver bekymra sig om strumpor(och inga byxor som trycker på knäna när man går, inga jackor som hindrar axlarnas rörelser eller varma tröjor som sitter på fel sätt runt halsen...)
Du tycker alltså det är rimligt att folk behöver en dag ledighet och vara halvt förlamande utmattade dagen efter att ha behövt oväntat åka och tanka bilen? Jösses..det är inte att fungera och det är inte rimligt att leva sitt liv så.
Nej jag tycker att det är helt rimligt att räkna det som en funktionsnedsättning.
Där så överskattar du nog andra människors förmåga.
Nej nu missuppfattade du mitt inlägg, det var verkligen inte det jag skrev. Jag är väldigt ödmjuk för människors svårigheter, diagnos eller inte. Jag generaliserande, och använde uttrycket ”jag tänker mig” just för att du skulle förstå att jag inte på något sätt tog förgivet att du hade den förmågan.
Sensoriska intryck är en stor del av mina besvär och oerhört handikappande emellanåt. Ljus är ett helvete i konferensrum för många vill ha ljust medan jag går därifrån med ont i ögonen. Fläktsystemet på jobbet lyckas jag aldrig "koppla bort" som det heter, utan jag hör det susa konstant trots ingen av mina kollegor hör det. Läkarna har konstaterat att min hjärna inte kan sortera intryck överhuvudtaget så hjärnan blir konstant bombarderad.
+1 på sista meningen!
Strumpor och skor med tår?
Jag har testat det men det fungerar tyvärr inte, då blir det ”korvigt” istället
Är det likadant för dig hela tiden, eller påverkas du av hur du mår i övrigt?
Någonstans i huset hemma finns något som låter som en bullrande fläkt som går igång ibland. Den bullrar då så att jag knappt kan sitta i vardagsrummet. När fastighetsskötare (flera olika) kommit hit många(!) gånger och försökt lyssna precis där jag säger att det hör som mest och de aldrig hör någonting, då blir det lite jobbigt. De kan ju såklart inte göra något åt en sak som de inte ens märker av att krånglar...Oftast tas man inte på samma allvar innan man får en diagnos rent officiellt. Det är min stora erfarenhet. Både i vardagen med såna i närheten och vården och av mig själv.
Är det likadant för dig hela tiden, eller påverkas du av hur du mår i övrigt?
Jag tex tycker det är hemskt med gatlyktor på vintermornar och att komma in på jobbet (med lysrörsbelysning överallt) en mörk morgon är också hemskt. Däremot senare på dagen när jag är piggare så är det inga problem. Kanske inte tycker om det, men mår inte dåligt av det.
Däremot alla dessa ljud...
På jobbet är det också bullrande fläktar. Är jag ensam inne så klarar jag av dem. Men en normal dag så är det fläktar + kollegor som pratar + någon vidrig radio som står igång på hög volym, och så alla vanliga jobbljud som kommer på det i form av tunga backar som släpas runt osv. Min lösning där blev svindyra hörlurar som stänger ute omvärldens ljud. Använder dem och lyssnar på lugn musik, då är det iaf bara en typ av ljud jag hör och ljud som jag väljer själv. Nackdelen är ju att jag då blir helt utestängd också från kollegors samtal osv. De dagar som det varit som mest livat på jobbet klarar jag inte av att göra någonting hemma mer än att sitta i lugnt, tyst rum, gå i skogen med hundarna och liknande just för att alla ljud tröttar ut mig.
Det var också en av de saker som gjorde att jag började fundera på att göra en utredning ändå, att det kanske är något "fel" på min hjärna. För när jag pratar med andra så upplever de inte alls samma problem. De kan ha radio eller liknande som "bakgrundsljud", ett begrepp jag öht inte förstår... Alltså, klart jag förstår vad som menas, men jag förstår inte hur man kan ha något bara i bakgrunden. Det är som att min hjärna aktivt tar in allt, varje ord från radion, varje ton från fläktarna, varje skrap i golvet. Allt på en gång i en sjujäkla röra, och så ska jag klara av att fokusera på jobbet mitt i allt det! Så blir jag trött, det blir ännu jobbigare för mig att klara ljuden, jag blir trött för att ljuden är överallt, det blir jobbigare...
Ja svårt. Men det finns människor som idag har autism-diagnos som inte hade fått en tidigare eftersom det inte krävs lika mycket symtom/lika tydlig autism, skillnaden mellan människor med och utan autism har blivit mindre. Så dels finns det kanske rätt så god chans att få en diagnos, dels kanske han om han inte får en diagnos har såpass milda symtom att han klarar sig rätt bra i livet ändå? Gör han en utredning behöver ni åtminstone inte undra mer.Nej, det vet jag såklart, att han är ju densamme med sina svårigheter oavsett vad vården säger. Det är väl just därför jag själv är tveksam till utredning, att en utredning utan diagnos lätt kan tolkas som att "då var det ingenting". Även om det inte är så, så är det nog ganska enkelt att gå i den fällan. Jag vet själv när jag varit inne i vården och inte uppfyllt kriterierna för viss hjälp, att jag känt mig lite uppgiven och avvisad. Inte helt sedd, helt enkelt. Om det är risken även för min man så kanske det är bättre att bara acceptera att han i vissa lägen fungerar på ett visst sätt, och det kan kräva mer av omgivningen att förstå men kommunicerar man det så kanske problemen inte är så stora. För honom då, som ändå fungerar väl i livet.
En annan sida av mig är dock lite rädd för att sitta och läsa på om diverse diagnoser och "självdiagnostisera" drag, tänk om det ligger något helt annat till grund som man riskerar att missa helt utan utredning. Så går man hela livet utan rätt vägledning. För det är väl egentligen det som skulle underlätta för honom om jag tolkat det rätt, svar på varför han inte alltid fungerar som andra och vägledning kring hur det kan hanteras på bästa sätt. Jag som fru skulle verkligen behöva vägledning ibland, känner jag, för han kan inte alltid kommunicera hur han tänker. Ja, som två frågetecken står vi helt enkelt ibland när vi försöker förstå varandra
Svårt det där.
Jag tror det är lättare att få anpassning på sitt jobb tex om man har diagnosen på papper. Det har det iaf varit för de som jag känner. De flesta är högfungerande utåt på så sätt att de klarar av sina jobb, har relationer etc. Men de måste överkompensera väldigt och blir därför trötta/utmattade/går in i väggen. De har en del av dem problem med ljud, ljus etc och tröttas ut väldigt av det. Då kan man ju i våssa yrken tex få jobba mer hemifrån, få hjälp med lurar som blockar ljud etc etc.
Precis sådär är det för mig också. Vill att killen ska stryka mig över huden, sen gör det ont och då får han sluta. Mina smycken sitter för löst och sen för hårt och sen för löst igen. Musiken är för hög eller för låg, och eftersom volymen måste vara på jämna siffror är den aldrig riktigt rätt. Ibland måste jag byta bestick eller glas för att de jag använder inte känns rätt, trots att det är samma som jag alltid använder. Lamporna har dimmer, vilket är guld värt! Kläderna åker av och på. Jag äter samma sak ofta och plötsligt en dag går den maten inte att äta, men dagen efter går den att äta igen. Att min kille står ut med mig när vi ska sova är ett under, haha. Kan ta flera minuter för mig att lägga mig rätt med kudden och täcket och hans kropp mot min och min egen hud mot sig självFör mig också. Och pendlar snabbt från situation till situation. Tyvärr också åt andra hållet. Jag har på daglig basis både ont av att det är för ljust eller för mörkt, för varmt eller för kallt, för tyst eller för högljutt. Det är fan inte lätt att göra mig nöjd
Men lyckligtvis har jag nog inget som liksom stör hela tiden. Det är ofta något jag återkommer till att jag inte förstår, både under min utredning och med min arbetsterapeut nu. Det är ofta så generaliserade symptombeskrivningar. Typ man har ont av starkt ljus, höga ljud, störande ljud, att någon rör vid en, inte vill testa ny mat osv. Jag pendlar mycket mellan att undvika och söka sinnesintryck, även för samma intryck och tycker det har varit svårt att beskriva. Lyckligtvis har de inom vården förstått mig bra där. Det där testet vi går igenom nu är ett försök att förstå det lite bättre och se vad som kan hjälpa. Det är liksom en konstig känsla att tappa all förmåga och energi av att det är för tyst och lite för mörkt men samtidigt få ont av för starkt ljus och bli helt blockerad och stressas av för högt/fel ljud. Jag och närmsta kollegan turas om att höja och sänka volymen och att tända o släcka lamporna i vårt gemensamma utrymme och den som måste vara på plats just där har förtur
