Är ett barn vår väg till lycka?

[Mia_R]

Du får jättegärna svara på det här, du skaffade alltså inte barn för att du tyckte det verkade roligt?

Jag skaffade inte barn för jag har aldrig velat ha några. I övrigt hänvisar jag till @Tassetass inlägg som jag tycker är väldigt bra.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag skaffade inte barn för jag har aldrig velat ha några. I övrigt hänvisar jag till @Tassetass inlägg som jag tycker är väldigt bra.

Okej, jag måste ha blandat ihop dig med någon annan. Men jag får nog vidhålla att jag tycker att det är smartare att skaffa barn för att man tycker det verkar roligt, än att skaffa barn för att man inte tycker att det verkar roligt.

 

[Mia_R]

Okej, jag måste ha blandat ihop dig med någon annan. Men jag får nog vidhålla att jag tycker att det är smartare att skaffa barn för att man tycker det verkar roligt, än att skaffa barn för att man inte tycker att det verkar roligt.

Och jag vidhåller att man skaffar barn för att man vill ha barn, inte för att man tycker vardagen är tråkig.

 

[Amha]

Jag står här i livet, snart 25 år fyllda (herregud vad tiden går fort), har en sambo sedan 1,5 år tillbaka som jag vill dela mitt liv med.
Vi känner oss inte helt nöjda. Vardagen flyter på, samma grej, dag ut och dag in. Vi planerar att köpa hus framåt hösten, men sen då? Vardagen kommer ju fortfarande se likadan ut. Någonting fattas lixom.
Senaste månaderna så har vi fått extremt sug på att skaffa barn. Så fort jag ser ett barn på teve eller när jag är ute så bara smälter jag och längtan blir bara större.
När jag och sambon träffades så var vi helt emot barn, aldrig i livet typ. Men nu är de helt annorlunda.
Jag är livrädd för tanken att bli gravid, men jag vill så gärna.
Kära buke, är ett barn våran väg till lycka? Är de det som fattas i vårat förhållande?

Det där är en knepig frågeställning som dessutom är väldigt konstigt framförd så att säga.

Jag blev oplanerat gravid. Jag hade vetat sedan jag var 15-16 att jag ville ha barn, någon gång. Då var jag.. Eh.. 22. Jag hade även vetat att jag gärna får barn tidigt om det finns möjlighet. Därför var det för mig ett ganska självklart val vad jag ville när vi sattes i situationen. Jag vill absolut inte göra det ogjort. Det är fantastiskt på många sätt samtidigt som det ibland är svårt och bökigt. Det är liksom så det är. Precis som vanliga livet har det goda och mindre goda saker med sig.

Som jag tolkar det är barnfrågan ny för dig/er. Jag hade gärna tänkt igenom det lite mer om jag var dig. Även om ni älskar varandra mycket är det något som fattas. Det är klart att det kan vara barn som fattas, det är ju inget konstigt alls, men som någon skrev behöver du nog fundera på om det är barnet som sådant ni saknar eller bara lite action i tillvaron så att säga. Du verkar ju ha viss barnlängtan kan man ana, har båda det? Har den varat länge nog för att du ska känna dig trygg med att det inte är en impulsgrej? Hur ser ert liv ut i övrigt? Finns det plats för ett barn? Behöver ni fimpa vissa aktiviteter för att få ihop det? Någon måste ju ta hand om barnet medan den andra utför aktivitet menar jag. Är det värt det?