Är det vanligt ?

[Allimac76]

Sv: Är det vanligt ?

Min sambo följer med på de BVC besök som går att boka in på morgon och eftermiddag, så att han kan flexa från jobbet. Är tiden mitt på dagen går jag ensam.
Jag kommer inte att ta ledigt för att följa med på BVC besök då han är föräldraledig.

 

[mino]

Sv: Är det vanligt ?

Det har jag oxå undrat över när jag har läst tråden. Det är ju superviktigt att pappan är med för att kolla på "magen" men när väl barnet är fött då är det jobbigt att ta sig fritt för att följa med. Är det inte lika viktigt att man går båda två varje gång då?

Det finns en rad skäl, de två viktigaste och mest allmängiltiga är:

- det kan upptäckas något medicinskt fel på mamman eller bebisen på mvc. Om man tex inte upptäcker hjärtljud är det bäst att möta ett sånt besked tillsammans och att båda kan ställa de frågor som kommer upp. När bebisen är ute har man ju viss uppsyn över allmäntillståndet och vid väga-mäta på bvc uppstår sällan liknande "chocker".

- vi vill att män ska engagera sig mer i barnen. Forskning visar att både män och barn vinner på det och det är däråt samhället strävar. Att då exkludera männen från någon fas av graviditeten är helt fel. Man kan hävda att det bara är ett enda tillfälle (även om jag har svårt att tro att ett tillfälle gör nån större nytta i misshandelsfrågan). Men samtidigt är det tillräckligt många signaler redan nu från mvc:s sida att de inte riktigt vet hur de ska bemöta ett föräldraPAR utan bemöter mest mammorna. Allt som ger blivande pappor signalen att barnen egentligen är en kvinnogrej går inte ihop sig med den familjepolitik som förs. Att i det läget börja införa enskilda mammamöten verkar helt fel väg att gå. (Min personliga erfarenhet är att bm inte vet hur de ska bemöta män/pappor och diskutera deras frågor. Ingen bm jag har träffat har varit det minsta uppmuntrande till att min man varit med.) När barnet väl är fött finns det fö gott om tillfällen att engagera sig i barnet än just när det ska till bvc.

Sen finns det såklart en rad individuella skäl som att man gemensamt vill markera att mannen också går i väntans tider. Man kanske också som kvinna behöver stöd i vad det är som pågår, barnmorskorna är långt ifrån alltid några perfekta kommunikatörer.

Kanske är det så att vi ska ha en föräldraförberedelse som inte är så starkt knuten till den medicinska vården. Något borde i alla fall göras för att få in männen i matchen, som det funkar nu så har vården knappt fattat att de sitter i publiken.

 

[Björk]

Sv: Är det vanligt ?

Även under deltidsamning kan det vara svårt att få ihop det så att pappan kan vara hemma och mamman kan jobba.

Tja, det beror ju på vad man menar med deltidsamning. De allra flesta (jag vet att det finns undantag) jobbar 8 timmar per dag/dygn. Om man pendlar kanske man har 9 eller max 10 timmar som man är borta hemifrån. Då är det alltså 14 timmar som man är hemma med barnet. Under dessa tider hinner ju barnet ha tillgång till bröstet.

Jag jobbar 8 timmar/dag. Har nära till jobbet och går hem på luncherna. Jag ammar dock inte på lunchen. Innan jag började jobba såg vi till att "skola in" sonen på att vara utan tutte mellan kl 8 och 16 ungefär. Jag deltidsammar fortfarande (sonen är 10 månader) och har jobbat heltid sedan sonen var 7 månader. Han ammas tidig morgon (ofta rätt hungrig då så han äter från båda brösten i ett par omgångar med kanske en timmes mellanrum). Sen ammar jag på kvällen innan läggdags. Fram tills för en månad sen ammade jag även när jag kom hem vid 17tiden.
Med andra ord får han nu ca 3 amningstillfällen per dygn, men skulle kunna fortsatt få 4 stycken om vi ville. Trots att jag jobbar heltid.

 

[Björk]

Sv: Är det vanligt ?

Men det gör jag.

Det får du gärna tycka.
Jag ville bara påtala det faktum att åtminstone en person (=jag) inte stämmer in på bilden av att det är en "generationsfråga" och att det är unga "egoister" som ser det på det sättet.

 

[Björk]

Sv: Är det vanligt ?

Mycket svårt att lösa om man fortfarande heltidsammar och där är vi ju olika. En del heltidsammar bara några månader medan andra gör det så länge som möjligt.

Fast att heltidsamma en 1åring kan väl inte ens anses lämpligt ur näringssynpunkt? I alla fall har jag hört och läst att vid 6-8 månaders ålder behöver barnet få även annat att äta för att få tillräckligt med näring.

 

[Sol]

Sv: Är det vanligt ?

Fast att heltidsamma en 1åring kan väl inte ens anses lämpligt ur näringssynpunkt? I alla fall har jag hört och läst att vid 6-8 månaders ålder behöver barnet få även annat att äta för att få tillräckligt med näring.

Jag har inte skrivit något om heltidsamning av en 1-åring, jag skrev En del heltidsammar bara några månader medan andra gör det så länge som möjligt vilket ju är högst individuellt.

1-åringar äter väl i regel alltid mer än bara mammas mjölk, men det finns fortfarande de som vill att deras barn ska få så mycket mjölk det vill och mjölken är fortfarande bra näring när barnet är 1 år gammalt, även fast barnet energimässigt behöver mer än bara mjölk.

En del låter helt enkelt inte arbetet avgöra hur barnet ska äta.

I Sverige rekommenderas f ö heltidsamning i minst 6 månader dvs. mjölken räcker helt och fullt till barnets näringsbehov tills barnet är minst 6 månader gammalt. Det är inte så att det sker något magiskt vid denna gräns som gör att mjölken helt plötsligt inte räcker till dagen efter barnet blivit 6 månader gammalt. För en del barn räcker mjölken säkert till betydligt längre än så och givetvis kan det även vara så att det i vissa fall är så att mjölken inte alls räcker till ens till 6 månaders ålder.

Jag kommer heltidsamma så länge som möjligt vilket innebär att jag inte kommer kunna arbeta särskilt mycket under den tiden. Nu kommer min sambo vara föräldraledig ändå så vi är hemma tillsammans, men alla har ju inte den möjligheten och skulle inte vi ha den ekonomiska möjligheten skulle det vara jag som var hemma under hela heltidsamningsperioden... hur lång den nu blir.

 

[lillamyggan]

Sv: Är det vanligt ?

Inget som praktiseras här vad jag vet. Det enda de sa till oss var att det var bra om pappan var med på inskrivningen. Jag gick själv varje gång utom just på inskrivningen. Jag tyckte det var rätt skönt att gå dit själv.

 

[Björk]

Sv: Är det vanligt ?

En del låter helt enkelt inte arbetet avgöra hur barnet ska äta.

Visst är det så, men någon gång måste man ju låta övriga omständigheter i livet påverka amningen? Jag menar; ska just dessa "en del" styra så kan man ju alltid hävda att pappan inte kan vara hemma med barnet ensam vid 1 års ålder heller? Eller 1,5 års ålder? Eller 2 år? Vi har ju liksom inte hur många föräldradagar att ta ut som helst så förr eller senare måste man (de flesta i alla fall) låta yttre omständigheter som t ex jobb påverka att barnet inte kan ha ständig tillgång till bröstet.

Och eftersom man ändå rekommenderas att ge något mer än bröstmjölk fr o m 6-8 månaders ålder så är det ju faktiskt fullt möjligt även för ammande mammor att börja jobba del- eller heltid då och pappan kan vara hemma. Om man vill. Det handlar alltså inte om några biologiska "nödvändighetsfaktorer" att just mamman är hemma med barnet vid 8-10-12-14 osv månaders ålder.

I Sverige rekommenderas f ö heltidsamning i minst 6 månader dvs. mjölken räcker helt och fullt till barnets näringsbehov tills barnet är minst 6 månader gammalt.

Ja? Var sa jag att det inte var så?

Jag kommer heltidsamma så länge som möjligt vilket innebär att jag inte kommer kunna arbeta särskilt mycket under den tiden.

Ja? Men det innebär väl fortfarande inte att du kommer att heltidsamma ditt barn ända upp till 1 års ålder? (just eftersom näringsbehovet ökar någonstans kring 6-8 månader). Dessutom blir det nog svårare (i alla fall enligt de råd och rön jag läst och fått) att introducera annan mat till ett barn som livnärt sig endast från bröstet ända upp i 1 års ålder.

Om någon påstår att det inte funkar att pappan är hemma med barnet när barnet är uppåt året gammal pga amning så tycker jag helt enkelt det är en dålig ursäkt.

 

[Sol]

Sv: Är det vanligt ?

Visst är det så, men någon gång måste man ju låta övriga omständigheter i livet påverka amningen? Jag menar; ska just dessa "en del" styra så kan man ju alltid hävda att pappan inte kan vara hemma med barnet ensam vid 1 års ålder heller? Eller 1,5 års ålder? Eller 2 år? Vi har ju liksom inte hur många föräldradagar att ta ut som helst så förr eller senare måste man (de flesta i alla fall) låta yttre omständigheter som t ex jobb påverka att barnet inte kan ha ständig tillgång till bröstet.

Jag tycker helt enkelt att folk ska skita i varför enskilda familjer gör de val de gör. Jag tycker inte man ska generalisera och säga att mamman är hemma första året för att pappan är ointresserad, för att mamman inte tillåter det, pga. ekonomiska skäl osv. Var familj har sina skäl till att göra de val de gör och man ska inte sitta och tro att man alltid vet varför.

Jag känner familjer där pappan knappt tagit ut föräldraledighet alls och trots det varit en väldigt närvarande far. En sådan som börjar jobba långt innan solen går upp och som således är hemma ganska tidigt på eftermiddagen och har väldigt mycket tid tillsammans med sin familj. På papperet är han en ointresserad skitstövel eftersom han inte har tagit ut mer föräldraledighet än nödvändigt, men i realiteten har han spenderat väldigt mycket tid med sin familj och barnen har haft tillgång till både mamma och pappa

Om ett par har den bestämda åsikten att tex. amningen ska få styra hur de delar upp den första föräldraledigheten... låt dem göra så utan att döma. Alla har inte arbeten som är kompatibla med att pappa kommer med barnet för en stunds amning mitt på dagen, men om folk kan och vill lösa det så... strålande. Alla har inte "normala pendlingsavstånd".

Och visst tar föräldradagarna slut, men en del har möjlighet att vara hemma utan dem.

 

[Björk]

Sv: Är det vanligt ?

Jag tycker helt enkelt att folk ska skita i varför enskilda familjer gör de val de gör. Jag tycker inte man ska generalisera och säga att mamman är hemma första året för att pappan är ointresserad, för att mamman inte tillåter det, pga. ekonomiska skäl osv. Var familj har sina skäl till att göra de val de gör och man ska inte sitta och tro att man alltid vet varför.

Ja, då faller ju hela diskussionsämnet överhuvudtaget. Då är det ju inget kvar att prata om så att säga.

Det finns naturligtvis tusen olika anledningar till att man gör på olika sätt. Men jag tror att en stor orsak (ofta omedveten) faktiskt är normer och något "inlärt". Sen kanske man själv säger att det handlar om ekonomi eller amning eller något annat. Men jag tycker mig ofta (i de IRL-fall jag känner till) märka att det faktiskt mer verkar vara en "konstruerad" anledning.

Jag är för övrigt för en mer individualiserad föräldraförsäkring, men det kanske har framgått ändå.

Naturligtvis kan man ha mycket tid med sitt barn "utanför statistiken". Men det är skillnad på att vara hemma på heltid under en längre tid och att vara hemma med familjen på fritid efter jobbet. Det är inte samma sak att ha ensamt ansvar för barnet under 40 timmar i veckan som att ha delat ansvar med barnet under helger och kvällar. (naturligtvis har man alltid ansvar för sitt barn som förälder, men nu menar jag ansvar för daglig skötsel och att finnas tillänglig hela tiden). Åtminstone är det så både jag och min sambo upplevt det. Jag tror inte vi är ensamma om att få en annan förståelse för hur det faktiskt ÄR att vara föräldraledig.


Ja, som systemen ser ut idag så väljer ju föräldrarna själva. Och det är inget jag lägger mig i i enskilda fall. Men i en diskussion på internet om ämnet ur ett generellt perspektiv så tillåter jag mig att ha åsikter. Om än inte likadana som dina eller någon annans.

Att vara hemma utan att ha betalt; ja, vi snålar på dagarna vi med. Men det är ändå oftast så att det är mamman som är hemma längst med barnet. ÄVEN i de fall när hon slutat heltids- eller ens deltidsamma. ÄVEN I de fall när HON har högst inkomst eller egen firma. osv.

 

[Sol]

Sv: Är det vanligt ?

Men det finns ju ingenting som säger att tex. en pappa som börjar jobba tidigt, kommer hem klockan 14 inte har något ensamt ansvar för barnet. Det handlar helt enkelt om att både mamman och pappan får mindre tid med ensamt ansvar (knappast något negativt).

Den arbetande föräldern kanske har mycket ensamt ansvar för barnet trots att det inte syns på några papper.

Som sagt, jag tycker inte att någon har med hur man fördelar föräldraledigheten att göra. I mitt och min sambos fall kommer han (iaf under första året) ta ut största delen av föräldraledigheten och ja, jag tycker att vi ska ha rätt att göra så precis som att andra ska ha rätt att få göra tvärtom dvs. låta mamman ta ut största delen.

Vill man locka föräldrar att ta ut lika mycket tycker jag att en "jämställdhetsbonus" gott och väl kan räcka (även fast lika delad föräldraledighet egentligen inte säger så mycket om jämställdheten i förhållandet).

 

[Björk]

Sv: Är det vanligt ?

Men det finns ju ingenting som säger att tex. en pappa som börjar jobba tidigt, kommer hem klockan 14 inte har något ensamt ansvar för barnet. Det handlar helt enkelt om att både mamman och pappan får mindre tid med ensamt ansvar (knappast något negativt).

Fast om det nu handlar om amningsargumentet; att man vill att barnet ska tillgång till bröstmjölk så länge som möjligt även om det börjat äta vanlig mat. Då blir det ju just delat ansvar och inte ensamt. Om pappan kommer hem kl 14 och mamman då åker iväg och ägnar sig åt fritidssysslor (kanske sin häst tex) och kommer hem när barnet lagt sig så har ju barnet ÄNDÅ inte tillgång till bröstmjölk under ca 4-5 timmar per dag. Och DÅ går det ju att pappan sköter matningen?
Men det funkar alltså inte att mamman skulle vara borta och JOBBA?

Delat ansvar är inte negativt, absolut inte. Men det är också bra om båda förstår fullt ut hur det är att vara hemma ensam med barn. Hur många gånger har man inte hört kvinnor som klagar över att deras respektive verkar tro det är superenkelt att "bara gå hemma" med ett eller flera småbarn? Den pappa som bara är hemma typ 2 månader som föräldraledig (om ens det) har (självklart) svårare att sätta sig in i tristesskänslorna som kan komma, frustrationen när bebisen vill sitta fastklämd på ens kropp HELA dagen, även på toabesöken osv. Den pappa som får uppleva det själv och dessutom ta det där ansvaret som han många gånger tycker att kvinnan ska ta (för kanske disk, tvätt mm) - han har ju upplevt det och vet på ett annat, djupare sätt vad det innebär.

Kan man dela hela tiden: Kanon!! Framförallt för föräldrarna. Så är det i alla fall för oss: det är betydligt enklare när vi är hemma båda med barnet än när man är själv. Barnet är gladare och lättsammare, troligen för att det alltid är "någon" som pratar med/uppmärksammar honom. När man är solo KAN man inte göra det varenda sekund. Och man slipper också känslan av "ååååååå jag blir galen, måste få EN minut för mig själv" när man är två. Den där minuten av vila kommer liksom automatiskt ändå.

 

[Luff]

Sv: Är det vanligt ?

Inget som praktiseras här vad jag vet. Det enda de sa till oss var att det var bra om pappan var med på inskrivningen. Jag gick själv varje gång utom just på inskrivningen. Jag tyckte det var rätt skönt att gå dit själv.

Å nu blev jag nyfiken. Varför tyckte du det var skönt att gå själv?

 

[Sol]

Sv: Är det vanligt ?

Mamma behöver inte vara borta hela tiden från 14 tills barnet lagt sig för natten. Det går kanske att komma hem någon gång där emellan tex. för att äta middag/kvällsmat (eller så kanske gubben kommer ut med barnet till stallet, om det nu är där man är för en matning)?

Det är lättare att styra över sina fritidsaktiviteter och varva dem med amning än att styra över sin arbetssituation.

Jag hör faktiskt inte klagomål om att någon respektive tror att det är enkelt att vara hemma med barn. Kanske har jag osedvanligt nöjda familjer i min omgivning eller osedvanligt jämställda som har lyckats bra med att dela ansvaret.

Har man en sådan respektive får man väl utmana de föreställningarna. Det vore dock märkligt om man blir förvånad över att ens karl har en sådan inställning när man väl skaffar barn. Jag inbillar mig att man borde känna sin partner rätt så väl och vet ungefär vad man har att vänta sig när barn kommer.

Jag läser förvånansvärt mycket gnäll från gravida kvinnor/mammor på internetforum där de verkar förvånade över att deras respektive är precis lika omogen och lat under och efter graviditeten som innan. Vad tror de? Att en graviditet eller faderskap drastiskt ska förändra partnerns personlighet?