Är det synd om ensambarn?

[Calazirya]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Tycker också att det låter lite halvtokigt att ha det resonemanget kring flera barn.

Alla känner vi olika, just nu känns vår familj i allra högsta grad som en komplett barnfamilj, med allt vad pusslande av tider det innebär.

 

[Haukur]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag ser inget problem i ensambarn. Däremot när man blir vuxen så tycker jag att man har en otrolig trygghet i att ha syskon, speciellt om föräldrarna dör/blir sjuka så har man någon som förstår precis vad man går igenom och man kan hjälpas åt ett naturligt skyddsnät lixom. Av den anledningen vill jag helst ha fler än ett barn, har de sen utbyte av varandra under barnåren också så är väl det bra men den största fördelen ser jag just som vuxen.

 

[Breaktown]

Sv: Är det synd om ensambarn?

kl

Jag tror knappast att det är synd om ensambarn. Det finns nog som sagt för- och nackdelar med båda.

Det enda uppenbara "nackdelar" som jag stött på med ensambarn är dels en kompis jag hade när jag var liten som tyckte det var så tråkigt att åka på semester eftersom det bara var hon, mamma och pappa. De hade segelbåt och om hon inte hittade en kompis som ville/kunde följa med vägrade hon att följa med. När vi var 16 åkte hon i två veckor till Dominikanska republiken med sina föräldrar. Hon tyckte väl att det var trevligt, men ganska tråkigt.

Det andra är en vän till min mamma som är ensambarn. Hennes föräldrar är nu båda gamla och ganska skröpliga. Även om de har hemtjänst och annan hjälp av samhället och deras dotter inte har något egentligt ansvar, så tycker hon att det är tungt att vara ensam i denna situationen.

Självklart är det ingen garanti att att man får "hjälp" i situationer som dessa bara för att man har syskon, men sannolikheten ökar ju onekligen.

Själv har jag två bröder och oj vi har bråkat genom åren. Men mycket roligt har vi också haft och nu när jag är vuxen är jag otroligt glad att jag har dem. När jag tänker på det låter det otroligt tråkigt att växa upp utan syskon. Men det är ju såklart från mitt syskonperspektiv och jag är väldigt medveten om att de allra flesta ensambarn inte tänker så. Och det är ju huvudsaken

 

[mino]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Men vad menar du med det där, egentligen? Hade jag varit nummer två i en syskonskara och sett att min mamma tyckte att hon "lika gärna kunde ha en till" och det var jag som avsågs, hade jag inte ropat hurra, direkt.

Först ett barn som man vill ha, och sen ett för att det går lika bra? Nu när livet ändå är förstört, nu när inget längre spelar någon roll, eller?

Jag fattar ingenting.

För min del kändes det som om det stora beslutet togs mellan att inte ha barn alls och att ha barn. Det var inte i närheten av ett så stort steg att bestämma sig för att ha ett andra barn som det första var. Om man ska betrakta beslutet på det sättet som du gör så var det snarare så att beslutet om barn 1 fattades med vånda och osäkerhet (och glädje och önskan, också), barn 2 var ett lättare beslut. Möjligtvis kanske det sista barnet om det vill vara överdrivet självkritiskt (vare sig det är nr 1, 2 el X i skaran) tänka att det uppenbarligen inte inspirerade till fler barn.

Sen vet jag inte hur många som reflekterar över exakt vilka känslor som låg bakom ens föräldrars val att skaffa en. Själv har jag inte reflekterat över det och jag tror inte att jag bryr mig så mycket, det viktiga är hur man emottogs.

 

[MadameNussi]

Sv: Är det synd om ensambarn?

KL
När jag meddelade min äldste att han skulle få ett syskon, så svarade han med en djup suck: ÄNTLIGEN... Han var då 18 år... I hela sitt liv hade han önskat sig syskon. Först en storebror, men det var ju ännu svårare att uppfylla.

Själv har jag två bröder, och jag är nu djupt tacksam över dem. nu när våra föräldrar är gamla och sjuka. Att ha varit ensam med det hade varit mycket tungt, särskillt som jag har 20 mil till dem. Under min uppväxt uppskattade jag inte alls brorsorna lika mycket. Då hade jag nog lika gärna kunnat vara endabarn. Min mamma var endabarn och avskydde det.

Jag jobbar med barn och man märker ofta skillnad på syskonbarn och endabarn. För att generalisera så är endabarn fysiskt känsligare och mer egocentriska. ("Finns det andra här, men JAG vill ju...")De är ju vana att ha allt fokus på sig. Syskonbarn är mer "skavda mot andra", särskilt de med äldre syskon. OBS. Grov generalisering!!

 

[Remix]

Sv: Är det synd om ensambarn?

har bara läst första inlägget

Jag har alltid bott hos pappa, som ensambarn
Hos mamma (som jag som liten inte ens träffade varannan helg) har jag 2 halvsyskon.

Mer press men man får oftast mer uppmärksamhet som ensambarn. Nu har pappa en ny fru med barn. Hade han inte haft henne hade jag bott där. Tycker det är skönast att vara ensambarn. Nu har jag bara äldre syskon på mammas sida. Ena har flyttat hemifrån o den andra är äldre så jag är ju liten och oskydlig

 

[Petruska]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag förstår inte heller. Resonerar man så kan man ju inte tycka att barn är glädje precis.

Jag ser det som med häst eller sommarhus jag skaffar inte två för jag redan har en/ett.

Precis, jag tycker att formuleringen låter som "nu när livet ändå är förstört, kan vi lika ha en unge till". Men jag tror verkligen inte att det är så Mino menar.

Om det handlar om "barn är så roliga att vi vill ha ett till", är "lika väl" en konstig formulering, men det är också konstigt med avseende på andra stora grejer i livet, som du är inne på. Hästar är jätteroliga och jag fullkomligt älskar min häst, men jag vill absolut inte ha en till. Inte heller vill jag ha en partner till, hur trevligt det än är att ha den jag har. En sommarstuga till skulle ta livet av mig, osv.

När det gäller partner, finns det ju vissa likheter dessutom. Ett problem med att ha två partners skulle ju kunna vara deras svartsjuka på varandra - precis som med syskon. Ett annat är att man inte skulle hinna ägna sig åt två förhållanden fullt ut - vilket också är en risk med att få fler barn.

 

[Petruska]

Sv: Är det synd om ensambarn?

För min del kändes det som om det stora beslutet togs mellan att inte ha barn alls och att ha barn.

Sen vet jag inte hur många som reflekterar över exakt vilka känslor som låg bakom ens föräldrars val att skaffa en. Själv har jag inte reflekterat över det och jag tror inte att jag bryr mig så mycket, det viktiga är hur man emottogs.

Nej, det håller jag med om. Det är mest formuleringen jag reagerar på. Själv är jag tex resultatet av misslyckad barnprevention, vilket aldrig har varit ett problem för mig. (Minns inte när jag fattade det, dock.)

Jag tror ju inte heller att folk skaffar fler barn för att de inte är nöjda med det barn de har, eller liknande. Utan det är just den där formuleringen som är underlig för mig.

Jag har en faster som brukar säga om barn att "ett är som inget och tu är som sju", vilket jag på något vis också tror (dock inte pga fastern). För mig känns ett barn inte så dramatiskt eller märkvärdigt, men två är det (då börjar både radhus och volvo flina hånfullt mot mig, typ ) och man får en massa syskontjafs att hantera och annat som jag inte tror mig om att klara av.