Är det synd om ensambarn?

[stjarnfrugt]

Gör ett nytt fösök med min tråd eftersom den inte kom med under problemen som varit...


Med anledning av den tråd som är på Senior just nu så har jag återigen börjat fundera kring påståendet som verkar vara mer eller mindre allmän "sanning" - att det är synd om ensambarn.
Jag har vänner och en syster som just nu är uppe i familjebildandet. Och gemensamt för alla är att de redan pratar om nr 2 innan nr 1 ens är född. Alla med motiveringen att "h*n måste ju få ett syskon". Det är också en inställning jag tycker att de flesta man pratar barn med delar. Varför?

Varför är det synd om ensambarn? Varför är man inte en "riktig" familj om man inte har minst två barn?

Förklara gärna för mig för jag fattar verkligen inte. Jag har många vänner och av alla jag känner så är den som är ensambarn den som är mest sund så att säga. Eller är hon bara ett undantag?

 

[Calazirya]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag är själv inte av den åsikten, men får höra den mellan varven.

Själv är jag mamma till en två-åring ( snart ) och har absolut ingen tanke på att vara gravid än på länge ( om någonsin ? ). Det där om någonsin verkar trigga igång vissa ( läs: oftast kvinnor ) till en diskussion om vikten med syskon för annars blir det synd om min dotter. Dessutom kommer hon bli odrägligt bortskämd för det blir alla ensambarn tydligen.

För vår del ( jag + sambo ) så har vi absolut ingen press/stress, kommer en längtan efter ett till barn så försöker vi med ett syskon. Nu satsar vi på dottern och oss själva. Jag vill låta dottern ha lite ensamtid där det ingår resor m.m, jag ska utbilda mig klart ( lika så sambon ). Så får vi se sedan..

 

[Sar]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Nä, jag tycker inte att det är ett dugg synd om ensambarn (och jag har själv erfarenhet) och inte behöver de bli bortskämda heller vilket annars är en rätt spridd fördom. Jag tycker nog mer synd om det barn som har ett syskon som den inte gillar och har små möjligheter att komma undan det i barnaåren.

Det finns ju fördelar och nackdelar med alla slags syskonkonstellationer. Jag slog ju till med 3 barn varav ett tvillingpar och jag kan ju se vilken fantastisk glädje de har av varandra men de träter ju också.

Min egen teori är att det finns något lite förbjudet i att faktiskt vara den mest älskade (vilket ensambarn blir av sina föräldrar). Det är väl det som de flesta strävar efter i nära relationer och det kan ställa till stor skada ifråga om syskon om ett av syskonen anses mest älskat av föräldrarna men ensambarnet får det "gratis".

 

[mino]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag vet inte om man blir en riktig familj. Men när man har fått sitt andra barn så upplevde jag för egen del att jag verkligen var en etablerad förälder och att barnen tog så pass stor plats att jag verkligen kände mig som en del av en barnfamilj det fanns liksom ingen återvändo. Men därmed inte sagt att det är ett problem att vara ensambarn, det finns ju fördelar och nackdelar med allt. För mig hade dock bara ett barn känts lite rumphugget, har man redan ett barn så känner nog många det som att man lika väl kan ha ett till.

 

[kamomillo]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag är ensambarn och har inte farit ett dugg illa av det! Min man är också ensambarn, och han har inte heller dåligt erfarenheter.
Vi har bara ett biologiskt barn (men ett bonus barn till)
Ingen av oss har sett nackdelar med att vara ensam.
Jag tycker det gjort oss till självständiga vuxna, som inte kunnat förlita oss på större eller mindre syskon.
Vi har aldrig kunnat skylla ifrån oss, på syskon. alltså är vi van att stå för det vi gör.
vi har ett nära och bra förhållande till våra föräldrar, och jag tror ärligt aldrig att jag saknat syskon.

Jag verkligen hatar när folk skaffar syskon för FÖRSTA BARNETS SKULL

*Jenny*

 

[Kosmostanten]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Det finns väl för- och nackdelar med allt.
En bra syskonrelation kan vara alldeles underbar, men det finns ju inga som helst garantier att det blir bra...jag känner syskon som avskyr varandra.

Mina två barn har enormt utbyte av varandra, och när jag ser dom ihop känner jag stor glädje över att jag valde att få en till.
Förmodligen färgades det valet av att jag själv haft och har en stark relation till brorsan...inte minst nu i vuxen ålder.
Till exempel var det ett oerhört stort stöd för oss båda att ha varandra när vår mamma gick bort för ett år sedan...jag vill inte ens tänka på hur mycket tyngre det hade känts att ta alla beslut helt ensam
Men återigen, det bygger ju på att man har en bra syskonrelation....en dålig kan man säkert likagärna vara utan.

 

[LadyCovergirl]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag är ensambarn och känner inte att jag har lidit av det. Visst har jag ibland saknat syskon men jag tror att jag lika ofta hade saknat ensamheten om jag haft syskon
Sambon har sju syskon och han är nöjd med det.

Vi har ett barn på väg och vill nog gärna ha ett till senare men det är ingen katastrof för oss om det "bara" blir ett. Som jag ser det finns det fördelar och nackdelar med båda varianterna och frågan är givetvis upp till var och en. Eller ja, man får ju diskutera saken med sin partner också

 

[Sar]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag vet inte om man blir en riktig familj. Men när man har fått sitt andra barn så upplevde jag för egen del att jag verkligen var en etablerad förälder och att barnen tog så pass stor plats att jag verkligen kände mig som en del av en barnfamilj det fanns liksom ingen återvändo. Men därmed inte sagt att det är ett problem att vara ensambarn, det finns ju fördelar och nackdelar med allt. För mig hade dock bara ett barn känts lite rumphugget, har man redan ett barn så känner nog många det som att man lika väl kan ha ett till.

Jag har ju aldrig någonsin haft ett barn (jo, typ i 40 sekunder...) men jag märker en stor skillnad från 2-barnsförälder till 3-barnsförälder. Kanske det är likadant från 1 till 2?
Men barnen har kompisar som är en 3-personersfamilj och nog är de lika mkt familj som oss, det jag märker där är att de tycker det är tuffare med sitt barn + x antal kompisar än vad vi gör men det har kanske med vana eller personlighet att göra?

 

[mino]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Kanske är själva grejen att barn i olika åldrar gör att man måste anpassa sig på ett mer heltäckande vis för behov på olika nivåer? Med andra barnet kände jag mig så otroligt mycket mer rutinerad, jag gick runt och ammade i korridoren på BB och kände mig allmänt säker. Kanske lite liknande känslan när man har haft flera hundar/hästar? Man upplever sig nog verkligen som en hundmänniska när man är inne på sin tredje hund...

Jag tycker att det blir ett annat lugn över en enbarnsfamilj. Det blir inte samma pusslande och jämkande som med 2+ barn. Men jag kan hålla med om att i trebarnsfamiljer verkar det som att temperaturen vrids upp ytterligare ett varv. Det blir mer av allt. Ändå har jag en känsla av att det är störst skillnad mellan ett och två barn. Iofs utgår jag från min bekantskapskrets där alla har barn under 7 år. Kan tänka mig att det blir helt andra intryck när barnen är runt 10 år. Det är ju en kort period som man är så där totalt i smöret.

 

[FannyN]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag har hela mitt liv fått hört att det är synd om mig för jag är ensambarn. Jag har inte uppfattat det alls så. Tvärtom tror jag att jag fått uppleva massor med saker som inte mina föräldrar övervägt att göra med två barn. Det är inte jag som är ensambarn tror jag utan mina päron är så mycket enbarnsföräldrar man kan bli. Men nu när de går mot 70 och jag är dryga 40 så kan jag med skräck fundera på hur jag ska klara mig utan dem för de är ju mina närmaste vänner. Sedan fattar jag inte heller vad jag ska göra med två stycken jättehus alla enormt fina saker. Det känns bara som en enorm belastning efter som det är hundratals saker med affektionsvärde och jag har ett eget hem som jag är mer än nöjd med och är inte den typen som sköter två hem perfekt mellan alla resor och nöjen. Mina föräldrars energi måste upplevas liksom. De håller på med allt golfar seglar och reser. Åker mc och husbil. Fjällvandrar och provar vin etc. Det känns som jag ska bli ensam med ett monument efter dem och hantera när jag kommer att varasängliggande av sorg. Så detta funderar jag på numera. Ofta ofta. Så NU har jag fått ett och annat bryt över detta att vara ensambarn på dem men de kan förstå mig och vi pratar bra om det. Sen har jag son make och underbara vänner men jag kan ändå känna mig skräckslagen.

 

[voltis]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Är själv ensambarn och hade en jättefin uppväxt! Mina föräldrar såg till att jag fick träffa andra barn, så som kusiner o vänner och jag blev aldrig ett bortskämt barn - vad gäller prylar.
Det jag minns starkast är allt roligt vi hittade på tillsammans och att jag fick mkt uppmärksamhet - så kanske lite bortskämd på det planet ist

Vi har en dotter just nu och har inga planer på en till, min fina uppväxt är en anledning men även att vår lilla familj känns komplett redan

 

[Scata]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Varför skulle det vara synd om ensambarn?

Jag är t.ex äldst i en barnaskara om 4, men det är så långt mellan oss att vi "räknas" som ensambarn. Om det är mer än 4 år (eller om det var 5) så räknas man som ensambarn enligt uppväxt-forskningen.
Mig har det aldrig varit synd om i den bemärkelsen .

Jag och min man har ett barn och det blir inga fler här. Jag var t.o.m länge övertygad om att vi skulle leva ett barnfritt liv (vilket är ÄNNU värre enligt vissa...).
Men ödet bestämde att vi skulle få ett barn och det är naturligtvis det bästa som hänt, men för oss räcker det så.
Jag hoppas att det inte är synd om vårt barn...

 

[Mirre]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Varför skulle det vara synd om ensambarn?

Fast har också hört det, hann knappt hem med Isak innan
frågorna om syskon haglade över en. Suck.

 

[Breen]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Skönt att läsa att åtminstone någon mer än jag reflekterar över att det inte alltid är lätt att vara ensambarn.

Själv är jag också ensambarn, det betyder inte att det är synd om mig. Jag är inte bortskämd. Jag är självständig osv. Det betyder inte att jag har tyckt eller tycker att det är lätt att vara ensambarn. Under min uppväxt längtade jag varje dag efter syskon och jag kan inte annat än se min saknad efter syskon som en livssorg jag bär på. När jag blev vuxen gick några år som jag inte tänkte på detta jämt men ju äldre mina föräldrar desto mer märks det igen att jag är ensambarn. Nu när de är pensionärer har jag återigen blivit en väldigt viktig del av deras liv, lite för mycket känns det som. Jag må vara självständig men de känns mer och mer beroende av mig och min hjälp. Känner ibland att jag inte alls klarar av att njuta av att de är en del av mitt liv idag utan tänker mer på hur svårt det kommer bli den dag de dör. Såväl mentalt som praktiskt kommer de att lämna ett oerhört stort tomrum efter sig, som jag inte kommer att ha några släktingar alls att dela detta med.

Jag förstår att det finns de med syskon som upplevt nackdelar med att ha det. Syskon är ju ingen garanti för att man inte känner sig ensam. Men eftersom jag påverkats så starkt negativt av att vara ensambarn så känner jag att flera syskon till mitt barn är ett måste. Biologiska eller adopterade.

 

[Sar]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Det är fascinerande att det finns så många olika upplevelser. Jag hela mitt liv varit själaglad över att få vara ensambarn och så långt från en livssorg man kan komma! Å andra sidan så har jag nog många släktrelationer som blivit väldigt starka, vi är så nära att vi lika gärna hade kunnat vara syskon.

Visst blir det kanske ett tungt lass att bära när ens förälder blir äldre men så kan det lika gärna bli i en familj med många barn men där faktiskt bara en bär ansvaret ändå.

 

[YorkWann]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Är själv ensambarn och hade en jättefin uppväxt! Mina föräldrar såg till att jag fick träffa andra barn, så som kusiner o vänner och jag blev aldrig ett bortskämt barn - vad gäller prylar.
Det jag minns starkast är allt roligt vi hittade på tillsammans och att jag fick mkt uppmärksamhet - så kanske lite bortskämd på det planet ist

Så känner jag med, jag blev bortskämd med uppmärksamhet. Min föräldrar hade foserbarn till och från, och jag umgick mycket med kusiner och vänner.

 

[Petruska]

Sv: Är det synd om ensambarn?

För mig hade dock bara ett barn känts lite rumphugget, har man redan ett barn så känner nog många det som att man lika väl kan ha ett till.

Men vad menar du med det där, egentligen? Hade jag varit nummer två i en syskonskara och sett att min mamma tyckte att hon "lika gärna kunde ha en till" och det var jag som avsågs, hade jag inte ropat hurra, direkt.

Först ett barn som man vill ha, och sen ett för att det går lika bra? Nu när livet ändå är förstört, nu när inget längre spelar någon roll, eller?

Jag fattar ingenting.

 

[Hiddeous]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Visst blir det kanske ett tungt lass att bära när ens förälder blir äldre men så kan det lika gärna bli i en familj med många barn men där faktiskt bara en bär ansvaret ändå.

Klok invändning. Det är nog inte ovanligt alls att det blir så. Däremot kan man ju dela sorgen, men den är väl förhoppningsvis en fas som man går igenom.

 

[Dialhard]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag är ensambarn, och har växt upp som en gud. Full fokus utav båda föräldrarna är nog vars barns högsta dröm. Skulle tro att barn nr 2 ofta kommer utav press från andra. Eller lite "på ett bananskal". Tanken på att skaffa ett andra barn "som sällskap" känns sådär. Jag tycker nog man ska ha en djupare tanke bakom det än att skaffa ett sällskap till barn nr 1.

 

[FannyN]

Sv: Är det synd om ensambarn?

Jag förstår inte heller. Resonerar man så kan man ju inte tycka att barn är glädje precis. Inte heller tycker jag det är självklart att man har råd tid plats och möjlighet att ha två för att man har en. Jag ser det som med häst eller sommarhus jag skaffar inte två för jag redan har en/ett. Jag har ett barn och det är först nu när han är 15 som jag tycker att jag har tid med ett barn till. Inte för att sonen varit krävande för han har varit sanslöst enkel men jag har haft så mycket annat att göra.