Sv: Är det inte det ena...
Lite jobbigt att gå igenom vad som hänt, men tycker att ni har rätt att få veta fortsättningen.
Vi hade lite ärenden inne i Sthlm att fixa och passade på att träffa ett par vänner över lite glass på stans godaste glasställe, Kungsholms Glass. Det var en skön dag och jag funderade på att helt enkelt ta en dag ledigt från allt. Jag hade ringt in på morgonen och fått besked om att allt var lugnt och de hade även ringt tillbaka och bekräftat att läget var stabilt, om än som vanligt dåligt. Hur som helst, på hemväg började jag känna mig orolig och sa att jag ville åka in iaf till henne och J följde med mig eftersom han inte visste om han skulle få träffa henne mer annars.
Vi kom fram till kliniken och jag ringde på och undrade om de kunde öppna åt oss, vilket de skulle göra så vi gick bort till isoleringen och väntade. Efter en stunds väntan kom en djurskötare ut och sa att hon hade fått ett nytt anfall och de ville inte öppna av rädsla att hon skulle ramla ut på innergården eftersom hon låg alldeles innanför dörrarna. Jag hörde henne gnägga och försökte trösta henne genom dörren medan vi fortsatte att vänta.
Efter en stund kom veterinären ut och förklarade att hon blivit mycket dålig igen och att de gav henne vad som fanns att tillgå. Vi satte oss i väntrummet och fortsatte vår väntan, men då hon inte ens svarade på morfinet fick vi följa med till henne och vi gick in för att säga adjö.
Det var helt fruktansvärt att se henne. Fylld av smärta, genomsvettig, blodig och sönderskrapad. Hennes gamla skador från i måndags var upprivna och mitt i allt kaos stod hennes lille pojk och var förvirrad. Gnäggandet vi hört var när hon pratat med honom mellan anfallen. Hennes högst älskade lille ögonsten som hon i all smärta aktade och oroade sig för.
Vi tog adjö och hon slapp all smärta och lämnade oss alla i vår sorg. Jag är så hemskt ledsen över att hennes sista dagar här på jorden var ett helvete. Hon som var en så fantastiskt snäll och fin liten häst, som varit så glad och stolt över sin lille son och som visat upp honom med ett hjärta svällande av moderskärlek.
Vi hade alla beundrat hennes fina sätt med honom och hur lugn och klok hon hade varit. Att han klarat sig i stort oskadd fysiskt genom all denna smärta hon genomgått då hon själv slagit sig sönder och samman i plågorna och ändå hela tiden varit rädd om honom och sett så han inte skadat sig är otroligt.
Alla som känt henne vet hur underbar hon var.
Vi kom överens om att hon skulle få ligga kvar i boxen tills vi hämtat transporten och hämtade hem honom. Jag kände att det kan vara det enda rätta att han får en sista stund med henne, man låter ju stona sörja sina föl innan de plockas bort, så fölen måste väl få samma chans?
Jag ville bara fort iväg och hämta honom när jag fick veta att ett sto förlorat sina föl, så vi skulle försöka sammanföra dem och se vad som skulle hända. Väl tillbaka på Ultuna fick vi med oss hemgångspapper, information om hur man går till väga med amma och även flaskuppfödning om det skulle misslyckas med amman, mediciner, mjölkersättning och fölpellets. Jag kom till och med ihåg att rycka tagel för att kunna DNA-testa inför registreringen av honom och hennes kalla kropp fick en sista smekning av mig. Han hade legat hos henne ända sedan hon dog tills vi hämtade honom, stackars liten.
Av olika anledningar misslyckades vi med sammanförandet. Jag var inte bekväm med att vi skulle försöka sätta ihop dem i ridhuset, stoet ville inte veta av honom och han var rädd och stressad. Vi packade ihop oss och tackade för att vi hade fått chansen och åkte sedan "hem" med honom. Väl hemma på känd mark fick han en box bredvid ett av stona och min sambo åkte hem till hundarna medan jag stannade natten i fikarummet för att sköta hans nappning. På morgonen hjälpte jag till med utsläppen och vi hämtade upp min unghäst från betet och ställde i boxen bredvid.
Hon hade ju kastat tre veckor innan men var väldigt nyfiken på honom och han på henne. De fick några timmar på sig att nosa genom gallret och han höll sig hela tiden vid väggen hos henne utom när han skulle nappas. Till slut tog vi ut honom i hagen utanför och jag höll henne på andra sidan staketet så de kunde nosa på varandra. Hon fick beta lite utanför hagen och sen tog vi in dem igen. Ett par timmar senare ledde jag in henne i hagen och sen släppte vi in honom till henne medan jag höll henne. Båda var försiktigt nyfikna och han fick nosa på henne och var lugn och fin så vi vågade släppa henne och väntade för att se vad som skulle hända.
De gick och kikade på varandra och tog lite kontakt nu och då. När han ville bralla runt ökade hon traven, saktade ner honom och sedan gick de lugnt vidare. Dit hon går följer han efter ca 5 m bakom och när hon dricker får han snusa på henne. De får inte vara tillsammans oövervakade och i natt sover de i skilda boxar, men som det verkar hitills så så känns det väldigt lovande.
Han har försökt trycka sig genom väggen in till henne under dagen och trots att vi tre står i ett hörn av hagen har han inte ägnat oss många minuter utom att ibland kika lite hastigt på oss, men det är A som han har fullt fokus på och hon är så rädd om honom.
Det ultimata hade varit att få komma hem med mamma, näst bäst att hitta en amma snabbt, men att "moster" tar sig an honom är både roligt och "nästnäst" bäst. Jag sover i stallet den här veckan så jag kan hålla efter matningen och mina underbara stallägare sköter dagtid och medicinering. Älskade G hade antagligen aldrig klarat sig över måndagen utan deras stora erfarenhet och jag vet inga andra som hade kunnat gjort mer för oss än vad de har gjort. Erfarenhet och känsla är oslagbart!
Mitt i allt elände kanske det ändå finns lite solsken? Jag hoppas att Lillan trots att hon aldrig fick något eget föl och sina unga år till trots ändå tar hand om stackars Goldies hjärtegryn. Jag vet inte om jag får sätta in någon bild på honom och "moster" i föltråden, men på sätt och vis är det ju en ny chans, en "omfödelse" om det fungrar?
Jag har sagt ifrån angående obduktion, det ger inte mig henne tillbaka och för min del är jag säker med tanke på smärtan att det var en omvridning som ändade hennes liv. Jag har däremot sagt till kliniken att om de vill obducera i undervisningssyfte har de min välsignelse men det blir på deras egen bekostnad.
Tack för allt stöd, alla tummar, PM och pepp. Det räckte inte hela vägen men gensvaret har varit större än vad jag någonsin trodde var möjligt när jag startade tråden. Min stora sorg är hennes lidande och min oförmåga att hjälpa henne kvar hos liten, min glädje är att han förhoppningsvis klarar det här och att "moster" kan ta hand om honom.
