Jag har inte skrivit att det bara går åt ett håll, jag skriver vad en anmälan kan göra. Tydligen är det aldrig så illa som det är att inte anmäla en situation.
Sen undrar jag vad du vet om situationen hemma hos mig? Varför det ens var som det var? Vad jag ville? Jag ville ha hjälp, dock svårt att få fram det till mina föräldrar.
Mina föräldrar la ingenting på mig, ingen skuld på mig alls vilket dom borde gjort. Det hindrar dock inte mig från att lägga skuld på mig själv. Och igen så är soc dom som har gjort rätt, jag som har gjort fel som vanligt. Är van vid att höra det vid det här laget. Att lägga skuld på mina fantastiska föräldrar som gjort allt för mig, skulle jag aldrig göra. Jag gav inte dom en chans att hjälpa mig.
Men är väl som vanligt så fort sånt här dras upp, det jag skriver är inget att bry sig om och mina föräldrar är dom som blir oskyldigt anklagade igen. Till och med av en okänd på ett forum. Trots att jag förklarat situationen till och med så blir dom per automatik anklagade.
Och ska jag sluta skuldbelägga soc som i drygt 6 år matade på och hävdade att mina föräldrar gjort både det ena och det andra mot mig till den grad att vi började tro på det själva. Aldrig att jag slutar skuldbelägga soc med den terrorn dom kom med.
Tyvärr så är det nog så att det aldrig är någon som kommer ta till sig sådana här problem. Vi som råkar illa ut hos soc är inga människor att räkna med eller ta på allvar. Är väl lika bra att ge upp kampen mot dom helt, sluta prata om det då det oftast slutar med att mina föräldrar ju borde sett och gjort det och det, eller att dom har nog gjort det och det för varför annars må dåligt liksom.
Äsch, lägger ner. Forstätt att anmäla anonymt vid minsta misstanke, var bara beredda på att det även kan förstöra liv. Även om dom liven kanske inte räknas i mångas ögon, antar jag eftersom inte problemet tas på allvar.
Det problematiska är tycker jag att man angriper problemet ur fel perspektiv.
Jag har en hel del exempel på hur barn blivit omhändertagna exempelvis på grund av vedervärdiga hemförhållanden för att sedan placeras i familjehem som varit minst lika vedervärdiga. Värst i min bekantskap var där man kom från prostituerad och missbrukande mamma till "snäll" pedofil familj. Hela livet för just min bekant och många andra barn som också varit placerade i familjen innan det blev känt är förstört. Det kan verkligen bli skit av beslut som myndigheter fattat. Håller helt och fullt med om det ..
Alla dessa fall där man misslyckats som myndighet, och genom sitt misslyckande faktiskt gjort barn illa med sina åtgärder behöver uppmärksammas och tas ansvar för. Både i stort och smått. Såklart. Både rättsligt och personligt. Och när det ligger så nära en själv, som du beskriver så blir det såklart oerhört påtagligt när man upplever att hela uppväxten blivit förstörd.
Men om man som en del av allmänheten känner att man viker sig för misstagen, slutar förvänta sig att socialtjänsten är där för barnen när det gäller dessa frågor så har man också accepterat socialtjänsten som sådan. Sänkt sina krav helt enkelt.
Jag önskar en fungerande myndighet som gör så korrekta bedömningar som möjligt utifrån barnens perspektiv. När man själv jobbar med barn och ungdomar så finns där ett KRAV på att anmäla vid oro. Och då vill jag kunna kräva att utredningar, bedömningar, stödinsatser, åtgärder görs av professionella människor utifrån barnens perspektiv. Man har liksom inget val, oavsett vad man tror att det kan leda till.
Även ur ett föräldraperspektiv så vill jag att eventuella hemförhållanden vi har ska respekteras. Om någon känner oro för hur mina barn har det, så hade jag inte velat diskutera det med bekanta, skolpersonal eller grannar. Och framför allt inte om det var något som jag behövde stöd eller hjälp med. Sådant tycker jag hör hemma under sekretess och tillsammans med utbildat folk som verkligen kan hjälpa mig. Inte bara för min integritets skull, utan framför allt för mina barns. Om något var på riktigt tok i mitt liv som drabbade mina barn, så hade inte en grannes eller en bekants fråga hjälpt mig. De hade förmodligen inte heller fått något vettigt svar.
Attityden till socialtjänsten lägger på nått sätt grunden för förväntningarna. Och är det ingen som förväntar sig att de ska göra ett bra och vettigt jobb så sänks också kraven.
Den där grundläggande attityden till socialtjänsten (att det kan ställa till det, och att det är något negativt) tycker jag att jag märkt av mycket väl, skolpersonal som hotar med orden "om det här fortsätter så måste jag göra en orosanmälan!" till föräldrar .. Vilket jag hört på skilda håll, i olika former och situationer. Med den utgångspunkten blir det väldigt svårt för socialtjänsten att hjälpa någon, oavsett om det handlar om att ge familjer stöd eller att omhänderta barn.
Återigen, det är den enda vägen man har att på riktigt se till att någon vidtar åtgärder när det behövs. Därför måste vi ställa krav på att det ska fungerar.