Jag tror att det är dags att du sätter dig ner med dottern och förklarar att familjen som den var finns inte mer. Nu är det du och hon och hon och hennes pappa men du, hon och hennes pappa finns inte längre som familj och det är orimligt att ni ska leka lyckliga familjen då. Det är tufft men du måste vara ärlig mot både henne och mot dig själv. Givetvis behöver du inte ta upp det idag på hennes födelsedag men ta upp det inom en snar framtid. Du ska inte behöva känna såhär. Självklart går ditt barn först och det ska hon göra men inte till vilket pris som helst. Om hon om tio år hade fått veta det du just skrev, hur tror du att hon hade känt sig då? Hon hade mått jättedåligt för självklart vill hon inte att hennes älskade mamma ska göra våld på sig själv.
Mina barns pappa berättade att när han var liten, runt 6-7 år gammal och hans föräldrar skilde sig så gav han sin mamma en medaljong som hon hade burit under deras äktenskap med en bild på hennes man och sig själv i varje gång hon såg ledsen ut. På varje mors dag och vid varje jul och födelsedag under flera års tid slog han in medaljongen och gav den till henne och han förstod inte varför hon inte blev glad för han blev ju glad av att se dem tillsammans i medaljongen. Detta fortsatte han med i flera år. Även sedan hans mamma hade flyttat ihop med en ny man fortsatte han ge henne medaljongen ända tills medaljongen "försvann". Han insåg ju sedan som vuxen vad fruktansvärt det måste ha varit för henne att få den påminnelsen så ofta. (Hon blev också lämnad för en annan kvinna så det var inte hennes val att skilja sig.) Kanske hoppas din dotter att om hon sammanför er ofta nog så ska ni bli en familj igen? Kanske tror hon att hon gör er en tjänst när hon ber er träffas?
Jag tror inte att hon hade bett er träffas om hon hade vetat vilka känslor det rör upp inom dig och du måste vara ärlig med det för du kan inte fortsätta göra våld på dig själv. Du måste få läka och gå vidare i ditt liv.
Prata med din dotter för innan du har gjort det så kan hon omöjligt veta. Det kan ju ingen kräva utav henne men jag är helt säker på att hon kommer förstå. Först kanske hon blir arg och det är helt okej. Hon måste också få vara besviken, arg och ledsen och det får du hjälpa henne att ta hand om men hon måste också få en ärlig chans att förstå.
Många varma stärkande kramar
.
