Jag håller med. Med min dam har jag fått lära mig, och henne den långa vägen. Hon hade en taskig uppfostran när jag köpte henne och man kunde knappt ta sig upp på henne öht.
Jag fick hjälp av en westerntränare i flera månader och många lektioner, vi fick börja om från grunden i rundcorrall och öva nh.
Då lärde jag mig hur viktigt det är att hästen står still, när jag sitter upp, när jag sitter i sadeln och rättar till vad jag nu ska.
Detta satt inte så väldigt djupt märkte jag när jag ensam körde till ridhuset, longerade lite, som jag brukade först, sade: whoa, till henne, satte foten i stigbygeln, kom upp OCH HÄSTEN STICKER.....
innan jag fått i högerfoten i stigbygeln, jag tappade naturligtvis den högra delade westerntygeln oxå, där satt(?) jag med vänster stigbygel och vänster tygel och kunde inte få tag om sadelhornet i hennes vilda galoppsrpång. Mina whoa, sååååja, luuuugn.... gav hon fullständigt sjutton i!
Hah! Hon axade och drog i full fart tvärs över manegen, girar tvärt vänster och låter mig fortsätta i en luftbåge rätt in i sargen.... smack
När jag vaknade till sans, ensam i sågspånet, ser jag damen i en annan hörna i ridhuset, där hon står och glor på mig....
Jag kunde för mitt liv inte komma på hur jag kommit dit, var jag hade hästen uppstallad och hur jag skulle ta mig hem...........
Jag hade under 23 år en lipizzaner (han dog i våras, 29 år gammal) som under 15 år fick gå när jag satt upp, det hände i början att jag lät honom trava, takta när jag justerade stigläder. Jag hade aldrig kommit på tanken att det skulle vara annorlunda, jag var 20 år och vig och snabb.
När jag köpte damen, då fick även han lära sig att man står still. Det går bättre även med henne, hon har ju blivit lite äldre nu, men STILL SKA HON STÅ tills jag säger till
Jag hade bara tur att jag inte bröt nacken och blev kvar där i ridhuset...........