Har också sett dokumentären idag (gratis på play) och kände att något måste jag göra, om så bara ett inlägg på bukefalos. Människan korrumperas av pengar, det har väl bevisats tillräckligt många gånger i historien vid det här laget. Därför känner inte jag att vi kan fortsätta med det här, vi har haft tusentals år på oss att bli sjyssta mot andra varelser men vi misslyckas gång på gång. Det måste vara nog, vi klarar inte att tävla med de här djuren utan att sopa deras behov, känslor och upplevelser under mattan. Jag förstår att man älskar sin sport, det gör jag, men vi har väl alla börjat av kärlek för hästen och det måste vara ledstjärnan. Det här är varken första eller sista stora skandalen där "alla" egentligen redan "vet".
Att vara häst på elitnivå måste vara ett sorgligt liv, även om man inte bor på den här anläggningen. Det försvaras ofta med att hästen inte kan prestera på den nivån om den inte älskar sitt "jobb" men det kan den ju helt uppenbart. Eller att de minsann inte har det så illa "bara för att de inte får gå i stor hage med en kompis", de har så mycket annat som en hobbyhäst bara kan drömma om. Solarium, flera duschar i veckan, ett helt team (populär term) som masserar, sprayar pälsglans, oljar och flätar. Robotgräsmattekort päls året runt och fluffiga mysiga täcken. Man vill träna för, gå på clinics för stora namn och då försvara man dem, för att rättfärdiga sin egen strävan, för att själv vill man väl. Men jag känner mig tämligen säker på att hästen inte värderar det vi tenderar att se som god omvårdnad lika högt. Eller resorna runt i Sverige, Europa, världen. Moder jord gör det definitivt inte.
Reagerade på att en tandläkare i dokumentären sa om kandaret att det ökar risken för skador i munhålan. Det är ju helt huvudlöst, varför använder vi utrustning som ökar risken för skador öht? Av tradition? Är det ett rimligt argument? Eller för att kunna ge mindre hjälper trots riskerna det medför? Hästen känner ju en fluga landa, är det nödvändigt med fler bett, sporrar och spön?
Jag rider inte längre och har sålt mina hästar. Jag tyckte sporten förändrats för mycket för att jag skulle känna samhörighet längre. När jag var barn på 90talet levde jag i en naiv villfarelse att dressyr var för alla hästar, kanske särskilt de som inte höll för den mer fysiskt påfrestande hoppningen. Men vi avlar hästar som är anpassade efter dressyren, och de som inte håller byts ut. Det är hästen som ska anpassas för grenen, inte tvärtom.
Har provat jobba i proffsstall och som de flesta andra vad det verkar har jag inget gott att säga om det. Jag började på rekommendation av en lokal tränare. Ridningen såg jag som hästskötare inte mycket av, men hästarnas liv i stallet fick jag ta del av. De gick i skrittmaskin en timme om dagen för hagarna var alldeles för små och få för att räcka till. De som inte stod ut med att glo i väggen en hel dag sattes det metallringar runt kotlederna på, så det skulle göra för ont att sparka i väggen. Eller så täcktes boxen från golv till tak så det blev en mörk isoleringscell helt enkelt. Hade en unghäst jag inte vågade rida ett tag, körde den till en utbildare med riktigt gott rykte. Sista gången red hen upp hästen i ett hörn, för mina 21åriga ögon till synes utan anledning, och piskade den där i hörnet tills den reste sig i ren panik och ångest. Åkte inte tillbaka, men sa ingenting. Det är för mycket sånt här, jag tror inte att det går att städa bort helt enkelt. Den som rekommenderat mig ringde fö och skällde när jag slutat för att hen skämdes över att ha rekommenderat mig. Men vadå få betalt och få veta lönen, hur kunde jag fokusera på det?
Och jag är också frågande till att det "är så svårt att rida bra". Ja, det tvivlar jag inte på, men bra för vem? Jag är en medioker ryttare som haft 4 hästar under en tioårsperiod, de har ibland gått i en väldigt öppen form men oftast inte alls. Inte en enda ridrelaterad skada trots min halvdana balans, timing och usla tävlingsresultat. Det kanske går att rida, om man gör det mer på hästens villkor? Så många gånger jag önskar att jag gjort något, sagt ifrån, eller inte tagit ut min frustration på hästen själv. Den egna garderoben rymmer såklart också sina skelett, det verkar vi ryttare ha gemensamt. Blev väl milslångt det här, men det är mina två cent iallafall. Vill inte mästra, peka finger eller uppröra och hoppas att jag lyckas med det. Det här är bara något sort hopplöst, matt försök att.. ja, vad? Påverka kanske.
. Den var typ aldrig skadad och var ändå 24 år innan hon pensionerade sig hos en ridlärare. Hade hon hållt till 27 då med gummisnodd? (eller alltså hon pensionerades såvitt jag förstod för att det var dags, inte för att hon hade andra problem.)
