Okej jag utvecklar bara mera kring sporrar eftersom det nu var typ sista diskussionen.
Vad är det som inte är nyanserat med att påpeka att sporrar inte är förfining utan förstärkning? Det är liksom bara ren fakta. Vad är sporren en förfining av? Ditt fokus? Din energi? Din kroppshållning? Din riktning? Din tyngdpunkt? Inte något av ovan? Okej. Hur många ryttare behöver när ridningen inte funkar i detta läget lägga till sekundära hjälper som röst, skänklar eller hand? Troligtvis ganska många. Hur många kan göra det utan att något av ovanstående påverkar såpass att det blir otydligt för hästen vad vi önskar? Troligtvis inte jättemånga, eftersom vi är människor. Hur många steg av användandet av sekundära hjälper har vi innan vi kommer till förstärkning nere på foten? Kanske inte jättemånga, eftersom ju hästen uppfattar alla de där första punkterna alldeles klart, eftersom de är hästar. De är bara vana vid att vi SKRIKER på dem så de är vana att behöva ignorera en massa brus. Dvs när hästen väl där ignorerar en helt normal skänkelhjälp utan sporre, har den alltså redan ignorerat en hel massa saker från oss. NÄR börjar vi då tänka att hästen kanske faktiskt förmedlar något tills oss i att den hittills inte gjort vad vi tänkte att vi bad den om? Vilken kommunikation från hästen lyssnar vi faktiskt på?
Ang tävling så är vi tillbaka på vad jag lyfte i ett tidigare inlägg. Systemet verkar ju vara uppbyggt till att börja på en nivå där många inte alls är (avspänd häst och ryttare med lätt kontakt i öppen form i lättridning/lätt sits browsar nöjda runt, vilket ju borde vara grunden till allt). Är inte DET felet snarare än att det är ytterst ovanligt att det går att motivera hästar utan obehag till att prestera vad som önskas?