@Lingon det är ingen i tråden som ens har föreslagit att någon ska utgå från att barn inte gillar men vet barnet att utvägen att spotta ut finns (spotta kanske är fel ord, man puttar ju ut det ur munnen i en servett/papper) så vågar de också testa. Jag tror inte att det generella är att säga, smaka, du gillar det nog inte men du får spotta ut, för det vore ju dumt men att barnet vet att utvägen finns kan vara ett sätt att få barnet att våga prova. Att tvinga någon att tugga och svälja mat hen inte gillar är helt enkelt inte schysst någonstans.
Barn är enormt olika i sina smak och det beror inte på uppfostran, maten eller hur de bemöts alla gånger utan det är så iallafall. Mitt ena barn åt allt med god aptit som liten och gör än idag medans mitt andra barn var väldigt noga med smak och konsistens redan som bebis. Att ge en burk barnmat var bara att glömma, det skulle hen aldrig ätit medans syskonet gärna åt sådant. Detta trots att hen fick börja med exakt samma saker, på exakt samma premisser som syskonet. Däremot kan man skapa problem genom att tvinga sitt barn att äta något hen inte klarar. Det är ju ett välkänt fenomen att det som ger illamående vill man inte ha. Något som nyttjats av alldeles för många föräldrar när de kommit på sina barn med att röka eller dricka alkohol. Det är verkligen så genomvidrigt att jag inte har ord för det.
Att bemöta något så viktigt och basalt, något som kan ställa till med så mycket problem och så mycket ångest med tvång är helt enkelt inte rätt väg att gå. Det ger ingen matglädje, det ger matångest. Jag kan fortfarande som 45-åring inte säga att jag njuter av mat och jag mår direkt illa om någon börjar prata njutningsfullt om mat. Mat är fortfarande ett nödvändigt ont för mig trots att jag har bestämt själv vad jag ska äta i drygt trettio år. Jag kan omöjligt äta sådan mat som det bjöds på i mitt föräldrahem, det går absolut inte, inte en chans. Tvång kan förstöra så enormt mycket helt i onödan.
Världen står inte och faller med att en person inte vill äta falafel men det kan göra livet till ett helvete att tvingas till det. Vi har våra barn till låns en kort stund. Under den tiden är det vårt ansvar att guida dem så att de har möjlighet att bli starka, tänkande, självständiga vuxna. Vi har ingen rätt att tvinga våra barn till sådant som inte är helt nödvändigt för att de ska må bra. (Man kan enkelt testa om det är av nöden tvunget att tvinga eller om det är maktutövande man pysslar med genom att fråga sig om någon som är vuxen skulle tycka det är okej, att tvinga på vantar vid tio minus är okej men inte att tvinga någon att svälja mat hen ogillar skarpt.) Varje onödig tvingande handling vi utför mot våra barn säger dem att deras vilja inte är något värd. Att deras integritet inte är något värd och då lär vi dem inte att bli självständiga vuxna, vi lär dem att andra vet bättre vad de behöver och vill ha än de själva vet. Man tar ifrån människan dess värde och då går det lätt illa. De hoppar om någon säger hoppa istället för att lyssna på sig själva.
