Allt är för bra..?

[Lamborghini]

Skrev ett inlägg i min blogg som jag kände att jag vill ha respons på - vilket ställe är mer passande än Buke?

"Ångest varje kväll... Det är inte det att jag inte gillar o vara hemma med Elias men det är lite ångestframkallande. Han är hur go och snäll som helst men jag vet inte vad vi ska sysselsätta oss med. Det är nåt jag kommer på varje kväll = svårt att sova. Vill inte att det ska bli morgon och en ny dag.

Samtidigt känner jag inte för att träffa folk heller. Det har blivit lite knas allting känner jag. Ska nog dra igång promenaderna igen. Har inte haft lust. Tur att jag kommer iväg en stund några kvällar i veckan till träning och ridning annars hade jag nog inte tyckt nånting var roligt.

Längtar tills jag börjar jobba, men jag vet att jag kommer sakna att vara med Elias då. Dubbla känslor där.. Får påminna mig om att jag inte alls gillade att gå hemma när det är tungt att gå till jobbet sen Å jag vet att jag för allt i världen inte kommer att kunna förstå hur jag kände då haha.

Men men, ångest o sömnsvårigheter... Toppen!

Får dåligt samvete av att jag inte sysselsätter o leker med Elias hela dagarna, han sover visserligen väldigt mycket - men när han är vaken. Han kan ligga i babygymmet eller sitta i lekstolen alternativt ligga i sängen o mysa/vända sig/leka med fötterna när jag sitter brevid. Han är ju nöjd med det så jag borde inte ha dåligt samvete, så länge han är glad borde han ju inte tycka att det är trist. Jag borde vara glad att jag inte behöver sysselsätta o bära runt på honom 24/7 som många får göra. Men neeej då får man dåligt samvete istället. ÖH!?

Jaja nu har jag skrivit av mig, har ett för snällt barn helt enkelt Nej men skämt åsido - hade ju aldrig känt såhär om jag fick kämpa för att hålla honom glad o nöjd hela tiden. Så det här är bara trams från min sida. Vi har fått en nöjd och snäll bebis, njut för fan *säger åt mig själv*. Det kommer komma perioder då han inte alls är speciellt nöjd med att leka själv."

Är jag ensam om att känna såhär, allt är lixom för lätt? Eller jag vet inte hur jag ska beskriva det annat än så. Mycket märkligt... Klockan är nu 1, jag tar verkligen inte alla tillfällen i akt för att få sova för det gör jag ju hela tiden känner jag. För ett par dagar sen gick vi upp 10.30 så sömnbrist har jag inte direkt Ska det vara såhär enkelt och bra? Varför är man inte nöjd?

 

[Timsetim]

Sv: Allt är för bra..?

Nej du är inte ensam om att känna så. Hade ditt barn varit mer onöjd så hade du legat och haft ångest över att du inte kunde göra honom mer nöjd. Vet inte varför men bebistiden innebär väldigt mycket oro och ångestfyllda tankar.

Jag hade ångest för att jag inte gjorde något med mina barn, utan mest satt hemma under min mammaledighet. Tyckte t om att jag var en dålig mamma när jag inte tog dem till ett sådant lekland förrän de var nästan 2 år. Kompisen hade varit där redan när hennes son var 7 månader.

Men för mig var det mest stressande att åka iväg någonstans där jag inte visste att jag kunde få hjälp om jag behövde. Och eftersom det mest är för förälderns skull som man lämnar huset så valde jag att stanna hemma och vad jag vet så har inte mina barn tagit skada av det.

Tror att det är en process man måste gå igenom för att sedan komma till insikt med att de val man gjort för sitt barn och för sig själv har varit de rätta.

/Timsetim

 

[ameo]

Sv: Allt är för bra..?

Det är inte alls ovanligt med liknande tankar, i dagens stressade "måste göra en massa saker-samhälle". Du är dessutom säkert van vid att jobba och ha en massa andra saker att gör och plötsligt har du blivit mamma och har "bara" bäbisen att sysselsätta dig med. Det är inte ett dugg konstigt att det blir kortslutning i hjärnkontoret då.
Kanske skulle du behöva ha någon mer sysselsättning än att "bara" vara mamma? Ta ett litet extrajobb eller börja dela föräldraledigheten med pappan, så att du får lite annat att fundera på.

 

[Magini]

Sv: Allt är för bra..?

Nej du är verkligen inte ensam! Jag tror att dom flesta känner såhär, mer eller mindre..

Rasmus var (och är) världens snällast bäbis, nöjd mest hela tiden, nöjd när han fick mat, nöjd att ligga i babygymmet, nöjd att sitta på en filt o pilla med sitt, ja du förstår.. Så jag tyckte när han va 4-5-6 månader nånting (kommer inte ihåg precis när) att livet var rätt trist. Jag funderade mycke på att det nog var dumt att vi skaffade barn när vi gjorde för det passade nog inte oss.

Jag kände att nästa barn ska sambon vara hemma mycket mer än mig så jag kunde gå tillbaka till jobbet och umgås med vuxna och få tillbaka mitt liv igen! Men... det gick över, nu om jag fick välja skulle jag vara hemma med Rasmus fortfarande. Men den känslan kom när han blev lite mer självständig, när han kunde sitta själv och plocka med sitt, när han kunde krypa dit han ville och när han nu kan gå för man kan göra så mycke mera roligt (enligt mig) nu med honom. Vi kan vara ute o leka i sandlådan och gunga och det är han jättenöjd med och blir trött av det. Han går och pillar med sitt hemma och man SER att han är nöjd på ett annat sätt.

När jag kände så som du som mest så ville jag inte heller träffa folk. Det var för stort projekt att dra ut och då hade jag mest kompisar som inte har barn och dom har inte lika stor förståelse för att man inte kan sitta i timtal och fika och snacka skit för barnen orkar inte vara nöjda så länge..

Men jag tror du gör rätt när du tar dig tid att dra iväg till gymmet eller rider eller så, bara ha egentid som det så fint heter för man behöver det!! Så man får ny energi och (låter lite hemskt kasnke) ser lite ljusare/lättare på livet igen för det ÄR jobbigt att vara hemma med barn.

Har ni någon öppen förskola eller babysång eller något så ni kommer ut och träffar andra mammor? Så man har ett "uppdrag" iaf en gång i veckan?!

Förhoppningsvis går dom jobbiga känslorna över annars kanske din sambon kan vara hemma istället?

/Madde

 

[Calazirya]

Sv: Allt är för bra..?

Du är inte ensam.

Jag kände så innan sommaren ( kring juni ) :/

Hade ångest för det mesta ( kändes det som ). Som tur var så kom semestern och Ellas pappa var hemma i nästan 8 veckor vilket var en jäkla räddning.

Ella är ju också glad 99% av tiden och "enkel", men jag behövde väl iaf avlastning deluxe eller något.

Nu efter sommaren känns allt mycket lättare.

 

[vindvissla]

Sv: Allt är för bra..?

De andra har svarat sa bra sa jag tankte bara saga att spadbarn faktiskt AR ganska trakiga! Det ar liksom bara skotsel. Pa det planet blir det mycket roligare nar de blir lite storre. Jag tycker t ex Sam ar i en helt underbar alder nu (trots trots) och jag har alltid alskat 3-aringar och 5-aringar!

Sen maste jag saga att det ar jatteskoj att jobba, traffa folk, fa kla upp sig for andra an Icapersonalen och fa lite socialt utbyte. Och det ar sa mycket roligare att komma hem till sin lilla filur sen!

 

[jerseyko]

Sv: Allt är för bra..?

Sådär började min depression.

 

[turbofling]

Sv: Allt är för bra..?

Du funderar inte på att börja med någon aktivitet med Elias, babysim eller så?


Jag tycker också att det är jobbigt ganska ofta, men mest för att det är tvärtom med Emilia, hon vill aldrig leka ensam mer än 5 min och gå ut och gå med henne i vagnen går inte (hon gillar inte att åka vagn, även om det blivit bättre nu när hon sitter). Jag känner inte många människor här och språket gör det jobbigt att gå på några aktiviteter. Men vi ska börja på babysim i slutet av september och jag ska gå en tyskakurs, en av dom få jag känner här ska ha bebis snart så då hoppas jag att hon har tid att träffas lite mer.

Men ändå tycker jag om att vara hemma, även om jag ibland kan längta ut i "riktiga" världen.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Nej du är inte ensam om att känna så. Hade ditt barn varit mer onöjd så hade du legat och haft ångest över att du inte kunde göra honom mer nöjd. Vet inte varför men bebistiden innebär väldigt mycket oro och ångestfyllda tankar.

Jag hade ångest för att jag inte gjorde något med mina barn, utan mest satt hemma under min mammaledighet. Tyckte t om att jag var en dålig mamma när jag inte tog dem till ett sådant lekland förrän de var nästan 2 år. Kompisen hade varit där redan när hennes son var 7 månader.

Men för mig var det mest stressande att åka iväg någonstans där jag inte visste att jag kunde få hjälp om jag behövde. Och eftersom det mest är för förälderns skull som man lämnar huset så valde jag att stanna hemma och vad jag vet så har inte mina barn tagit skada av det.

Tror att det är en process man måste gå igenom för att sedan komma till insikt med att de val man gjort för sitt barn och för sig själv har varit de rätta.

/Timsetim

Jag känner också att det är med stressande att åka iväg. Åker iväg en snabbis här o där men stannar helst hemma för här är jag lugn och trygg. Imorse var vi ute på en promenad, gick jämt ut förrut, och det var toppenmysigt så det ska jag börja med igen. En kort runda på 45 minuter tycker han bara är toppen.

Så länge han är nöjd borde jag ju inte göra nåt fel. Som du skrev "eftersom det mest är för förälderns skull som man lämnar huset" är ju klokt och sant. Han är ju tvärnöjd här hemma och jag med.

Fick en bra kommentar i bloggen "Man kan ju försöka ha i baktanke att bebisåret aldrig någonsin kommer tillbaka igen, försöka njuta så gott det går av det. Sedan kommer man få jobba tills man stupar i princip ;-)

Och som du skriver, var glad att din son är nöjd att ligga och roa sig själv. Snart är kanske inte det så kul längre. Eller så gillar han att ha det så, man behöver inte alltid roa dom hela tiden. Då är det lätt att de blir överstimulerade istället"

Ska verkligen tänka på det där...

Nu är det dag och allt känns strålande, som alla dagar, men ångesten kommer förmodligen krypandes på kvällen igen. Efter att ha klarat av ytterligare en dag. Väldigt konstigt att man kan tycka att man har det för lätt och bra. Måste vara för att man blivit så himla upp"skrämd" med att NU TAR LIVET SLUT! DU KOMMER ALDRIG MER HA TID FÖR DIG SJÄLV. Fick väl en chock, det där stämmer ju inte nånstans.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Det är inte alls ovanligt med liknande tankar, i dagens stressade "måste göra en massa saker-samhälle". Du är dessutom säkert van vid att jobba och ha en massa andra saker att gör och plötsligt har du blivit mamma och har "bara" bäbisen att sysselsätta dig med. Det är inte ett dugg konstigt att det blir kortslutning i hjärnkontoret då.
Kanske skulle du behöva ha någon mer sysselsättning än att "bara" vara mamma? Ta ett litet extrajobb eller börja dela föräldraledigheten med pappan, så att du får lite annat att fundera på.

Jo precis jag har ju jobbat men har å andra sidan alltid varit nöjd med att "bara vara". Det är nog för Elias skull jag har den här vad-ska-vi-göra-ångesten. Å andra sidan ÄR han ju nöjd så varför försöka stimulera ännu mer så det kan bli till det sämre.. Man tror att man ska göra på ett visst sätt för att alla andra verkar ju flänga runt och göra både det ena och fjärde. Men å andra sidan är deras barn betydligt mer missnöjda över lag. Så varför tänker jag så, kan jag undra...

Jag måste hitta nytt jobb isåfall och det är väl också en stressfaktor. VAD ska jag göra sen? Kommer alltid att få jobb men vill jag syssla med det och kommer nån anställa en småbarnsmamma? Fast jo i mitt yrke finns det alltid jobb så nu får jag ge mig Pappan kommer vara hemma med Elias från April-Oktober ungefär så det är bara bita ihop så ha nkan jobba ihop pengar. Jag får så himla bra FP så det vore nästan dumt att börja jobba

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Nej du är verkligen inte ensam! Jag tror att dom flesta känner såhär, mer eller mindre..

Rasmus var (och är) världens snällast bäbis, nöjd mest hela tiden, nöjd när han fick mat, nöjd att ligga i babygymmet, nöjd att sitta på en filt o pilla med sitt, ja du förstår.. Så jag tyckte när han va 4-5-6 månader nånting (kommer inte ihåg precis när) att livet var rätt trist. Jag funderade mycke på att det nog var dumt att vi skaffade barn när vi gjorde för det passade nog inte oss.

Jag kände att nästa barn ska sambon vara hemma mycket mer än mig så jag kunde gå tillbaka till jobbet och umgås med vuxna och få tillbaka mitt liv igen! Men... det gick över, nu om jag fick välja skulle jag vara hemma med Rasmus fortfarande. Men den känslan kom när han blev lite mer självständig, när han kunde sitta själv och plocka med sitt, när han kunde krypa dit han ville och när han nu kan gå för man kan göra så mycke mera roligt (enligt mig) nu med honom. Vi kan vara ute o leka i sandlådan och gunga och det är han jättenöjd med och blir trött av det. Han går och pillar med sitt hemma och man SER att han är nöjd på ett annat sätt.

När jag kände så som du som mest så ville jag inte heller träffa folk. Det var för stort projekt att dra ut och då hade jag mest kompisar som inte har barn och dom har inte lika stor förståelse för att man inte kan sitta i timtal och fika och snacka skit för barnen orkar inte vara nöjda så länge..

Men jag tror du gör rätt när du tar dig tid att dra iväg till gymmet eller rider eller så, bara ha egentid som det så fint heter för man behöver det!! Så man får ny energi och (låter lite hemskt kasnke) ser lite ljusare/lättare på livet igen för det ÄR jobbigt att vara hemma med barn.

Har ni någon öppen förskola eller babysång eller något så ni kommer ut och träffar andra mammor? Så man har ett "uppdrag" iaf en gång i veckan?!

Förhoppningsvis går dom jobbiga känslorna över annars kanske din sambon kan vara hemma istället?

/Madde

Precis sådär har jag tänkt att det kommer bli! När han blir mer självständig och kan leka lite själv så tror jag att mitt dåliga samvete kommer försvinna. När han kan sitta upp på en filt och plocka med lite leksaker, när han kan ta sig dit han vill på egen hand. Då man helt enkelt slipper tänka "vad kan han tänkas vilja göra nu". Även om han är nöjd med minsta lilla, men som alla skriver - det är ju dagens måste-göra-tusen-saker-samhälle som får en att tänka såhär konstigt.

Skönt att det gick över, för jag har tänkt precis sådär. Har för allt i världen inte kunnat förstå hur min kompis, som varit hemma över 2 år med sin dotter, tycker att det känns jobbigt att börja jobba Men å andra sidan har jag förstått att det kommer kännas bättre när han kan lite mer själv. Kul att kunna gå ut på våran gård och leka lite i sandlådan, som du skrev, och pilla med saker.

Ja, man är en helt ny människa när man kommer från stallet/gymmet. Munnen går i ett och man är lyckligare än lycklig och leker mer än gärna med sin lilla plutt innan nattningen Det är verkligen en nollställning att komma iväg och göra nåt man mår så bra av. Alla negativa känslor är som bortblåsta.

Ska fråga BVC om liknande aktiviteter, bra förslag Sambon kommer vara hemma april-oktober, är dumt för mig att börja deltidsjobba med min höga FP.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Du är inte ensam.

Jag kände så innan sommaren ( kring juni ) :/

Hade ångest för det mesta ( kändes det som ). Som tur var så kom semestern och Ellas pappa var hemma i nästan 8 veckor vilket var en jäkla räddning.

Ella är ju också glad 99% av tiden och "enkel", men jag behövde väl iaf avlastning deluxe eller något.

Nu efter sommaren känns allt mycket lättare.

Ja så fort sambon kommer hem blir allt så lätt och det dåliga samvetet är som bortblåst. Kanske för att han leker som sjutton med Elias, som skrattar och har det toppen Medan jag går iväg och pysslar med mitt en stund, för att sen komma hem och mysa + natta Elias. Kvällarna är verkligen inga problem - förrän det börjar bli läggdags för min del. DÅ inser jag att "fan, imorn är en ny dag" även fast det går så väldigt bra på dagarna, mysterium... Jag hade verkligen förstått mina känslor mer om det hade varit ett helvete

Skönt att allt blev lättare efter sommaren, väntar på min tid.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

De andra har svarat sa bra sa jag tankte bara saga att spadbarn faktiskt AR ganska trakiga! Det ar liksom bara skotsel. Pa det planet blir det mycket roligare nar de blir lite storre. Jag tycker t ex Sam ar i en helt underbar alder nu (trots trots) och jag har alltid alskat 3-aringar och 5-aringar!

Sen maste jag saga att det ar jatteskoj att jobba, traffa folk, fa kla upp sig for andra an Icapersonalen och fa lite socialt utbyte. Och det ar sa mycket roligare att komma hem till sin lilla filur sen!

Jag förstår vad du menar med "tråkiga". Alltså jag älskar den här tiden med allt mys och första skratten, alla färdrigheter som visar sig. Men det kommer nog bli så mycket roligare med tiden. Kanske mest för mitt samvete För jag tycker det är jättemysigt nu, bara lite... ja - som jag har skrivit i huvudinlägget.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Sådär började min depression.

Jo fast jag är så positivt inställd till allt ändå så jag har svårt att se mig sjunka djupare, kommer ju som sagt iväg så himla ofta i veckorna så det blir som en omstart av min skalle. Det är nog kvällarna som jag inte gör nåt på som är värst. Hinner tänka på det istället för "hur bra ridningen gick" eller "shit vad träningen går framåt". Å andra sidan vill jag inte vara borta varje kväll så mina hemmakvällar får jag försöka göra nåt åt. Sysselsätta mig, inte slappa - för det får jag göra så himla mycket.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Du funderar inte på att börja med någon aktivitet med Elias, babysim eller så?


Jag tycker också att det är jobbigt ganska ofta, men mest för att det är tvärtom med Emilia, hon vill aldrig leka ensam mer än 5 min och gå ut och gå med henne i vagnen går inte (hon gillar inte att åka vagn, även om det blivit bättre nu när hon sitter). Jag känner inte många människor här och språket gör det jobbigt att gå på några aktiviteter. Men vi ska börja på babysim i slutet av september och jag ska gå en tyskakurs, en av dom få jag känner här ska ha bebis snart så då hoppas jag att hon har tid att träffas lite mer.

Men ändå tycker jag om att vara hemma, även om jag ibland kan längta ut i "riktiga" världen.

Jag har funderat på babysim, vet inte varför jag inte har tagit tag i det - är nog lite för feg och hade nog gärna haft med min sambo också. Har alltid varit sån som är nervös för nya saker. Du skulle känt min puls första gången jag skulle till gymmet och gå på pass.. Bara en sån simpel sak! Nu gör jag det som att jag aldrig gjort annat. Men som sagt, alltid varit nervös föra nya saker.

Förstår att det blir jobbigt om hon inte är så självständig.. Hade vi haft likadant hade jag förmodligen tyckt det var riktigt jobbigt och haft andra tankar istället för "vad nöjd han är hela tiden, borde jag inte leka med honom mer?".. Aldrig är man nöjd

 

[vindvissla]

Sv: Allt är för bra..?

Ofta kanner jag ocksa san dar stress med att man maste gora sa himla mycket, stimulera dem till tusen och hela tiden vara en sa aktiv mamma. Men sen funderar jag, vad vill mitt barn egentligen gora? Just nu ser en toppendag for Sam ut sahar:

Busa i sangen minst en halvtimme.
Mata hundarna (pellets by pellets )
Bada och duscha vid behov.
Borsta tanderna och leka med vattnet i en halvtimme.
Ga ut och sitta i en bil och dra i alla spakarna i en halvtimme.
Brumma runt pa sina bilar och traktorer.
Ata lite, men bara snabbt.
Ut igen, hoppa i vattenpolar och smeta ut leran pa en sten.
Ata bjornbar fran buskarna och mata hunden med ett par stycken.
Sova middag
Sen gor vi allt igen pa eftermiddagen. Jag ar alltsa inte speciellt aktiv som mamma, utan foljer mest efter herr Columbus nar han utforskar varlden. Ibland laser vi och raknar tar och fingrar och pekar pa djuren i boken.

Sa sma bebisar som Elias vill mest bara ta in varlden och alla intryck. Se om du kan slappa lite pa din "jag maste gora nagot" och gor ingenting med honom. Bara mys och prata och ga promenader och titta pa trad som svajar i luften.

Har ni inte oppna forskolan du kan ga till? Da kan du fa lite vuxenutbyte plus att du kanner att du har nagot att gora for dagen? Babysim ar ocksa en jattebra ide.

Nu maste jag nog jobba lite haha innan chefen borjar undra vad jag gor!

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Härligt det låter

Jo men det är ju så vi gör, "bara är" och det är det som jag får lite ångest av. "Borde jag inte aktivera honom mer", "är jag lat bara för att..." osv. Så jag får försöka släppa dom tankarna och inse att han är nöjd med mindre

Gällande babysim och sånt - hade varit jättekul men jag är så väldigt feg för saker som jag inte vet hur det funkar. Skitkonstigt men jag har alltid varit sån.

 

[jerseyko]

Sv: Allt är för bra..?

Tycker absolut ni ska försöka komma iväg på babysim! De brukar ha kvällar och helger så då kanske din sambo också kan följa med.

Dessutom tar typ 30 min lektion mer eller mindre en halv dag Och när man kommer hem så känner man verklignen för att inte alls göra något mer.

 

[Lamborghini]

Sv: Allt är för bra..?

Kollat upp babysim nu, finns inga steg 1-platser o tider kvar här :/ Verkar bara vara på veckodagar ändå.

 

[vindvissla]

Sv: Allt är för bra..?

Härligt det låter

Jo men det är ju så vi gör, "bara är" och det är det som jag får lite ångest av. "Borde jag inte aktivera honom mer", "är jag lat bara för att..." osv. Så jag får försöka släppa dom tankarna och inse att han är nöjd med mindre

Ja forsok slappa de tankarna. Men det ar jattesvart, jag vet!