Sv: Allmänna dejtingtråden
Hej singel-Bukisar,
Jag är totalt känsloförvirrad just nu angående min kollega/vän. Vill mest skriva av mig eftersom jag begriper att det bara finns två alternativ i frågan. 1. Konfrontation 2. Låta bli och låta saker rulla på. Välkommen till "mitt livs novell" he he, det kan bli långt.
Det började med att jag fick nytt jobb i höstas. Inställning till kollegan totalt neutral. Jag upplevde honom som "coola killen som jag inte hade något gemensamt med." Dessutom nyseparerad med delad vårdnad om två barn. Så min inställning var väldigt avvaktande och sval i början.
Så börjar vi lära känna varandra lite försiktigt, tar en fika, hälsar på hemma hos, börjar hänga, tar en öl ibland, då har vi väldigt trevligt, vi hänger, pratar och ser på tv, men det är lite stelt. På jobbet börjar han vilja vara nära plötsligt. Typ råka sitta med sitt ben mot mitt och annat lite diskret närmande. Ganska trevligt, men jag känner mig inte bekväm med det på jobbet, så jag är lite avvaktande. Jag vill väldigt gärna lära känna honom innan jag vågar satsa efersom vi skall jobba ihop framöver.
Men börjar bli intresserad och det känns ömsesidigt, det börjar kännas naturligt att vi hänger och vi har kul ihop, och jag är attraherad av honom.
DÅ säger den jäveln plötsligt en dag att han ska på dejt med en tjej han träffat på nätet (i grannstan). Ok, PISS tänker jag, det var det det. Vi är bara kollegor/ kompisar. Men det var kul så länge det varade. Dejten var inte så spännande. Men jag kände att helvete att jag skall vara plan B. Jag är plan A eller inte alls. Intresset planar ut.
Vi fortsätter att hänga som kompisar, och han ser till att bjuda med mig på fester och middagar han skall på. Veckorna går och vi hänger mycket. Ibland varje dag i veckan. Plus att vi jobbar ihop på vardagarna. Han bokar inga fler nätdejter. Vi hänger minst en gång i veckan utöver jobbet, ofta hemma hos honom, eller över en öl.
Vi hänger såpass ofta att vi blir en tvåsamhet i våra kompisars ögon, dvs "ni" kommer väl, och ta med dig X osv. Intresset vaknar igen, jag började inse för kanske en månad sedan att jag trivs så bra med den här mannen att jag inte vill vara utan honom. Att jag mår bra av att vara med honom, och att jag är mer avslappnad med honom än jag varit på länge.
Han säger att om jag flyttar flyttar han (vi är båda ganska nyinflyttade) och sådana saker, och han tar lika ofta initiativ att hänga som jag gör det. Viss distans fortfarande i det läget, vi kramas när vi hängt hos varandra, och han brukade då passa på att säga fina saker, men vi brukade sitta i varsin soffa, och höll liksom respektfullt avstånd som kollegor kanske bör. Men det var en spänning i luften helt klart. (Fasen jag låter som en tonåring som hoppas på något som aldrig funnits, men jag vet ju hur det känts)
Nåväl, jag låter saker rulla på och vi har det trevligt och det känns som att något ligger i luften. Tills han plötsligt (för en månad sedan ungefär) avslöjar att han skall på dejt (och det tror jag inte han sagt om han inte behövt förklara sig) då om jag inte varit entusiastisk en fredag och frågat om han ville med ut och ta en öl för jag var på så bra humör efter en lyckad pitch. Och blev uppenbart besviken när han sa nej. Han hängde hursomhelst på ändå före dejten (han var först sjukt generad över att han hemlighållit sin dejt, så han begrep i vart fall att det inte var riktigt ok) och vi hade trevligare än någonsin eftersom jag tänkte att "vafan karljävel nu vet jag vart jag har dig i vart fall."
Och tänkte att jag skall sluta fundera på saken. Tjejen har flyttat nu, LÅNGT och det visste han från början, relationen varade i tre veckor och han är inte intresserad av distansförhållande med osäker utgång. Han har berättat hela storyn. Dock skall de förmodligen träffas en helg framöver. Men han är väldigt osäker på om det är en bra idé. Den fredagen kom konstigt nog en brytpunkt nr vi kom varandra mycket närmare.
Måndagen efter dejten hade jag opererat mig, och då kom han förbi för att kolla läget och hängde i flera timmar och öppnade sig ännu mer.
Nästa dag igen, då blev det vin-häng och en massa djupt snack. Han framstår som förvirrad med sina känslor överhuvudtaget. Jag var DÅ i princip avstängd på känslosidan och tänkte bara att han var en dubbelspelande typ som inte var intresserad. Bra att det var utrett, fint att han är en fin vän. Han poängterar ofta att jag är hans bästa vän.
Förra veckan var han över två ggr och då satte jag mig på prov i samma soffa bara för att se vad som händer med lite kroppskontakt nu, om han flyr, och om mina känslor försvunnit. Han flydde inte alls. Tvärt om. Och det blir lite elektriskt i min kropp när han är nära, precis som det alltid varit. Han planerar saker för oss i framtiden, "i sommar skall vi", "vi kan göra..." "vi kan väl.." osv. Vi var ut en sväng på puben också en annan dag den veckan.
I fredags blev det alla hjärtansdagvin och ost hemma hos honom, och en massa bra och djupt prat. En kompis messade och bjöd in oss båda på middag i helgen, och då sa han att "vi är ju nästan som samma person så x bjöd båda". Utan att han verkar tänka på det lägger han armen om min stolsrygg på middagen flera ggr, detsamma ibland på möten på jobbet. Vi gick ut i lördags och avslutade med en bamsekram där han bemötte mitt typ "tack för en kul kväll" med att poängtera att det
alltid är kjempehyggelig att vara med mig. (Ja han är norsk)
Inget tvivel om att den mannen tycker mycket om mig och jag honom. Det både ser jag i hans ögon och känner. Vi har kommit varandra väldigt nära och det är fint.
Intellektuellt sett inser jag att jag bara borde koppla bort alla andra känslor än kompiskänslor, samtidigt har jag inte känt mig såhär "samhörig" med någon man på över tolv år, de växer inte på träd direkt. Jag vill ta med mig honom överallt, kan tänka mig att leva med hans barn, TRIVS i hans sällskap, han får mig att må bra, och jag har inte känt mig så mycket som JAG som jag gör nu på många år. Och han kompletterar mig på ett oväntat och bra sätt.
Och jag kan inte sluta fundera på om vad det egentligen handlar om. Har jag varit för passiv, varit för avvisande, är han helt enkelt inte attraherad av mig, eller är det för att han är osäker? (Han har inte självförtroendet på topp angående sig själv) Har vi fastnat i kompisfällan? Tror han att jag är helt ointresserad av honom? Kan jag inte bara bestämma mig för att vi är vänner en gång för alla och hitta någon annan.
Men problemet är att jag inte är säker på att jag vill ha någon annan, samtidigt som jag inte är säker på att jag vill ha honom. Ha ha vilken soppa! Men det känns bra att få det ur sig.
Imorgon kommer vi förmodligen att hänga hos honom, jag har en middag att kvittera ut
och på fredag-lördag kommer jag att hänga med honom och hans kompisar som kommer upp från hans gamla hemstad.
Jag har länge laddat för att iallafall tala om för honom att jag tycker att han är ett kap, och om vi träffats under andra omständigheter hade jag förmodligen redan lagt in en stöt. Han förtjänar att få veta det.
Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge som det heter.
Värsta som kan hända är att de blir ett awkard moment, men sagt på rätt sätt tror jag inte ens att det blir lite pinsamt. Har ni egna erfarenheter av att försöka bryta loss ur "kompis-facket" när en nära vän känns mer som en potentiell livskamrat än bara en kompis.
Grattis om ni orkade läsa ända hit! Vi är -79: or båda två, om nu åldern är intressant
