Alkoholens bästa vän

[lady_vip]

Om dina föräldrar arbetar kan det finnas sätt att agera på det viset. De flesta arbetsplatser har policy mot missbruk, dock brukar det vara det sista alkoholisten missköter, arbetet.
Policyn brukar innefatta proffesionell hjälp, men kruxet är att en alkoholist sällan blir frisk om denne inte själv vill det.
Om en anhörig till en anställd hade ringt mig och påtalat missbruk hade jag agerat. Det fungerar dock inte likadant överallt.

När det gäller din bror, kan han prata med någon på sin skola? De kommer säkerligen göra en orosanmälan till SOC, men det kan också vara ett steg att ta.

Det är oerhört mycket skam förknippat med alkoholism. Jag har flera släktingar som är alkoholister, det jag märker bland mina andra äldre släktingar är att det ständigt sopas och täcks undan "hen snubblade på tröskeln", nä, hen ramlade för att hen är full och hen ska hem NU! De har dessutom mycket svårt för att inte bjuda på alkohol, vilket gör mig vansinnig, så tyvärr har jag begränsat kontakten med flera.

 

[Trasdocka]

@Fritidsryttare Försökte redigera mitt inlägg men det hade gått för lång tid så skriver här:

Jag skäms inte för mina föräldrar heller, den skammen som finns är deras egna skam. Och jag har faktiskt inte fått någon insikt över hur alkoholen i min omgivning har påverkat mig, antar att jag är relativt envis ibland. Till exempel när jag var liten (~2an/3an) så ville alla flickor hoppa hopprep tillsammans medan killarna spelade fotboll, jag ville ingetdera så då satt jag ensam på en bänk istället. Kommer ihåg att det kom någon fröken och satte sig bredvid mig men jag hade absolut inga problem med att vara ensam. Det har jag inte nu heller, förutom när kärleken "leker" med mitt inre. Jag har inte fått någon direkt målmedvetenhet men tycker det är fantastiskt att du känner som du gör, att du blivit såpass stark. Verkligen, "en stark kvinna är väldigt attraktivt"- och skriver inte detta för att jag är intresserad av tjejer utan med det så menar jag att om man är självsäker och vet vad man vill, om man är lycklig, ja då tror jag att alla bitar kommer falla på plats. Jag tror att jag har blivit en drömmare haha, har olika planer hit och dit och föreställningar i mitt liv som jag vill uppnå. (Ex. Egen häst/medryttare, egen hund att träna och gå med i skogen lös, utforska världen, vandra) Hihi. Och ja, jag älskar att skriva. (sorry om något jag skrivit är rörigt eller oförståeligt btw!)

 

[Trasdocka]

Om dina föräldrar arbetar kan det finnas sätt att agera på det viset. De flesta arbetsplatser har policy mot missbruk, dock brukar det vara det sista alkoholisten missköter, arbetet.
Policyn brukar innefatta proffesionell hjälp, men kruxet är att en alkoholist sällan blir frisk om denne inte själv vill det.
Om en anhörig till en anställd hade ringt mig och påtalat missbruk hade jag agerat. Det fungerar dock inte likadant överallt.

När det gäller din bror, kan han prata med någon på sin skola? De kommer säkerligen göra en orosanmälan till SOC, men det kan också vara ett steg att ta.

Det är oerhört mycket skam förknippat med alkoholism. Jag har flera släktingar som är alkoholister, det jag märker bland mina andra äldre släktingar är att det ständigt sopas och täcks undan "hen snubblade på tröskeln", nä, hen ramlade för att hen är full och hen ska hem NU! De har dessutom mycket svårt för att inte bjuda på alkohol, vilket gör mig vansinnig, så tyvärr har jag begränsat kontakten med flera.

Jodå de arbetar och sliter och får skador från sina jobb. Och aa, det är sällan de dricker dagen innan arbetet, isåfall är det måttligt. På hennes jobb så verkar cheferna inte bry sig särskilt mycket om sina anställda tyvärr... Så som du skrev så måste viljan komma från missbrukaren och tror den kanske skulle komma om hon blev lyckligare, men det är svårt att vara lycklig när man har ont och har massa problem hit och dit. Men även om alla problemen försvann så kanske dryckesbeteendet skulle finnas kvar endå...

Jo, ska nog ta och höra med honom lite djupare om hur han känner, förutom att det suger och att han hatar det. Föra vidare några förslag.

Ja, det är mycket hysh hysh när det gäller alkoholproblemen, tysta blickar och ursäkter. När pappa hade sin 50års fest så ramlade mamma och slog i bakhuvudet i stengolvet, hon borde ju inte ha någon hjärna kvar efter alla gånger hon ramlat och slagit i sig. Men tydligen så har hon det. Japp, så fort det kommer gäster då blir det helt plötsligt fullt ös medvetslös, ett beteende från deras ungdom skulle jag tro. Suck. När mina föräldrar dricker så är dem så barnsliga och hur ska barnen se på sina föräldrar då.

Det jag känner om jag nu skulle flytta är en liten oro som skulle finnas för då är det "bara dem två" om vi säger att min lillebror inte var hemma heller, och hur ska det gå? Men det skulle vara en lättnad att slippa den jobbiga oron varje helg och ha lite lugn och ro. (är själv inte ute och festar, eller umgås för den delen och man kan ju inte oroa sig över sina föräldrar hela livet, det är deras liv och de bestämmer vad de gör med det).

Kommer ihåg i högstadiet hur min fröken alltid höll ett extra öga på mig och frågade hur jag mådde, att jag var så mörk under ögonen. Men det var främst för att jag satt uppe och spelade hehe. (tror dock hon anade nåt men tror aldrig jag sa något.)

 

[lady_vip]

Jodå de arbetar och sliter och får skador från sina jobb. Och aa, det är sällan de dricker dagen innan arbetet, isåfall är det måttligt. På hennes jobb så verkar cheferna inte bry sig särskilt mycket om sina anställda tyvärr... Så som du skrev så måste viljan komma från missbrukaren och tror den kanske skulle komma om hon blev lyckligare, men det är svårt att vara lycklig när man har ont och har massa problem hit och dit. Men även om alla problemen försvann så kanske dryckesbeteendet skulle finnas kvar endå...

Jo, ska nog ta och höra med honom lite djupare om hur han känner, förutom att det suger och att han hatar det. Föra vidare några förslag.

Ja, det är mycket hysh hysh när det gäller alkoholproblemen, tysta blickar och ursäkter. När pappa hade sin 50års fest så ramlade mamma och slog i bakhuvudet i stengolvet, hon borde ju inte ha någon hjärna kvar efter alla gånger hon ramlat och slagit i sig. Men tydligen så har hon det. Japp, så fort det kommer gäster då blir det helt plötsligt fullt ös medvetslös, ett beteende från deras ungdom skulle jag tro. Suck. När mina föräldrar dricker så är dem så barnsliga och hur ska barnen se på sina föräldrar då.

Det jag känner om jag nu skulle flytta är en liten oro som skulle finnas för då är det "bara dem två" om vi säger att min lillebror inte var hemma heller, och hur ska det gå? Men det skulle vara en lättnad att slippa den jobbiga oron varje helg och ha lite lugn och ro. (är själv inte ute och festar, eller umgås för den delen och man kan ju inte oroa sig över sina föräldrar hela livet, det är deras liv och de bestämmer vad de gör med det).

Kommer ihåg i högstadiet hur min fröken alltid höll ett extra öga på mig och frågade hur jag mådde, att jag var så mörk under ögonen. Men det var främst för att jag satt uppe och spelade hehe. (tror dock hon anade nåt men tror aldrig jag sa något.)

Alkoholen är hennes lycka, hjärnan stimuleras av det och hon blir olycklig när hon är nykter, en sorts abstinens, därför dricker hon igen.
Så tyvärr tror jag inte hon får någon insikt av att bli lyckligare.

 

[corzette]

Hej.

Jag tänkte skriva av mig lite då det hjälper när man inte känner sig så glad.

Jag undrar om någon har erfarenhet och/eller tips på vad man kan göra när man har en förälder som fortsätter dricka tills all alkohol tagit slut. Som fortsätter trots lovorden att lämna ut en viss sort av alkohol. Som blir aggressiv om alkoholen tas bort ur dennes hand. Som inte lyssnar när man ber om att ingen mer burk ska öppnas. Någon som älskar att "komma in i dimman".

Båda parterna tycker om att dricka alkohol men det största problemet är aggressiviteten som uppstår av denne personen. (Det finns inget slut, ingen kontroll av drickandet och vid en viss gräns så kan aggressivitet framkomma)

Det tycks att denna person inte mår så bra, speciellt vid intaget av alkohol. "Jag borde hänga mig själv" kan det muttras om ibland blandat med fyllesång.

Det bästa vore väl alkoholmissbruk behandling som personen inte vill gå på, min önskan hade varit max ca. 2öl på en dag och sen hade det varit nog. Men det skulle endast fungera i ett fantasiland.

Det är tur att detta inte inträffar varje helg, för det är hemskt. Och det finns värre saker. Jag ville skriva om detta förut men drog mig från det...

Och anledningen till att jag skriver nu vet jag inte riktigt. Vet inte hur framtiden kommer "unfolda", vad som kommer hända. Hoppas på förändring, men det har man hoppats på alltför länge.

Gnäll, pledjan, tillsägelse, diskussion, "hot"(1) hjälper inte. (Tror dock jag aldrig hällt ut någon alkohol men gissar på att det inte skulle förändra något.)

(1). Om jag minns rätt så sa jag att nästa gång det dricks så det spårar ur och aggressiviteten kommer fram så kommer jag ställa upp ett krav med stort straff om det inte uppföljs. (Till båda föräldrarna)
Något med att inte dricka någon alkohol på en viss tid, ex. En månad. Om det inte lyckas så får personen inte ha kontakt med mina framtida barn försän personen visar att den klarar av att vara utan alkohol.

Det är väl en idé jag har haft, har inte berättat den men kanske behöver göra det imorgon. Något måste göras för att stoppa detta beteende.

Och för övrigt så blir jag så himla avskydd till hur alkohol påverkar människor. Det är en drog som ändrar psyket och gör personer till andra personer. Jag hatar det. Så mycket. Lagom är bäst, men om man inte klarar av att hålla lagom bör man inte dricka.

Usch vad jag hatar det. Tycker synd om min lillebror. Alkoholen förstör fina personer.....

1 Alkoholister går inte att prata med
2 Man kan bara hjälpa alkoholister om de själva VILL bli hjälpta
3 Du kan aldrig tvinga en alkoholist till behandling (jo i gränsfall finns LOB men det ska nog MYCKET till för det... )

Pappa är "periodare" dvs nykter ca 3 veckor, aprak i en vecka med olika tidintervaller på den...
Han har nu "valt" spriten och då han är 68 år och pensionär tycker han att han har rätt att supa till när andan faller på... Syrran och jag är ju nu äldre så vi har helt enkelt sagt "spriten eller oss" och han har valt spriten... SÅ nej han bjuds inte in på våra "evenemang" längre, vi vet aldrig i vilket skick han kommer... Han kan va nykter, full eller bara olika variationer av bakis... Och de säger vi nej tack till... Detta gäller allt, dop, kalas, jul osv ... så den enda kanalen vi har numer är vår mamma (de är skilda sen 14 år och detta pga spriten).

Så sorry men antingen finner man sej i att vara runt en alkoholist eller så inte... Vi har valt inte...
Och tro oss vi har försökt, men nu orkar vi inte längre...

 

[Trasdocka]

Alkoholen är hennes lycka, hjärnan stimuleras av det och hon blir olycklig när hon är nykter, en sorts abstinens, därför dricker hon igen.
Så tyvärr tror jag inte hon får någon insikt av att bli lyckligare.

Tack. har inte tänkt på det viset förut.

 

[Trasdocka]

1 Alkoholister går inte att prata med
2 Man kan bara hjälpa alkoholister om de själva VILL bli hjälpta
3 Du kan aldrig tvinga en alkoholist till behandling (jo i gränsfall finns LOB men det ska nog MYCKET till för det... )

Pappa är "periodare" dvs nykter ca 3 veckor, aprak i en vecka med olika tidintervaller på den...
Han har nu "valt" spriten och då han är 68 år och pensionär tycker han att han har rätt att supa till när andan faller på... Syrran och jag är ju nu äldre så vi har helt enkelt sagt "spriten eller oss" och han har valt spriten... SÅ nej han bjuds inte in på våra "evenemang" längre, vi vet aldrig i vilket skick han kommer... Han kan va nykter, full eller bara olika variationer av bakis... Och de säger vi nej tack till... Detta gäller allt, dop, kalas, jul osv ... så den enda kanalen vi har numer är vår mamma (de är skilda sen 14 år och detta pga spriten).

Så sorry men antingen finner man sej i att vara runt en alkoholist eller så inte... Vi har valt inte...
Och tro oss vi har försökt, men nu orkar vi inte längre...

Okej, på något vis så känner jag hopp när jag läser detta. När jag troligtvis bör känna tvärt om. Men jag misstänker att det börjar klarna för mig om hur allt står till.

Och vill även tacka igen för alla era svar, jag har tagit det lugnt den här helgen och bara skötit mitt. Tråden och era inlägg finns kvar och det känns betryggande.

 

[Billy]

Hej.

Jag tänkte skriva av mig lite då det hjälper när man inte känner sig så glad.

Jag undrar om någon har erfarenhet och/eller tips på vad man kan göra när man har en förälder som fortsätter dricka tills all alkohol tagit slut. Som fortsätter trots lovorden att lämna ut en viss sort av alkohol. Som blir aggressiv om alkoholen tas bort ur dennes hand. Som inte lyssnar när man ber om att ingen mer burk ska öppnas. Någon som älskar att "komma in i dimman".

Båda parterna tycker om att dricka alkohol men det största problemet är aggressiviteten som uppstår av denne personen. (Det finns inget slut, ingen kontroll av drickandet och vid en viss gräns så kan aggressivitet framkomma)

Det tycks att denna person inte mår så bra, speciellt vid intaget av alkohol. "Jag borde hänga mig själv" kan det muttras om ibland blandat med fyllesång.

Det bästa vore väl alkoholmissbruk behandling som personen inte vill gå på, min önskan hade varit max ca. 2öl på en dag och sen hade det varit nog. Men det skulle endast fungera i ett fantasiland.

Det är tur att detta inte inträffar varje helg, för det är hemskt. Och det finns värre saker. Jag ville skriva om detta förut men drog mig från det...

Och anledningen till att jag skriver nu vet jag inte riktigt. Vet inte hur framtiden kommer "unfolda", vad som kommer hända. Hoppas på förändring, men det har man hoppats på alltför länge.

Gnäll, pledjan, tillsägelse, diskussion, "hot"(1) hjälper inte. (Tror dock jag aldrig hällt ut någon alkohol men gissar på att det inte skulle förändra något.)

(1). Om jag minns rätt så sa jag att nästa gång det dricks så det spårar ur och aggressiviteten kommer fram så kommer jag ställa upp ett krav med stort straff om det inte uppföljs. (Till båda föräldrarna)
Något med att inte dricka någon alkohol på en viss tid, ex. En månad. Om det inte lyckas så får personen inte ha kontakt med mina framtida barn försän personen visar att den klarar av att vara utan alkohol.

Det är väl en idé jag har haft, har inte berättat den men kanske behöver göra det imorgon. Något måste göras för att stoppa detta beteende.

Och för övrigt så blir jag så himla avskydd till hur alkohol påverkar människor. Det är en drog som ändrar psyket och gör personer till andra personer. Jag hatar det. Så mycket. Lagom är bäst, men om man inte klarar av att hålla lagom bör man inte dricka.

Usch vad jag hatar det. Tycker synd om min lillebror. Alkoholen förstör fina personer.....

Du har säkert fått många liknande svar som mitt men...inför missbruk står vi andra oss slätt. Hot, vädjande och annat har ingen effekt. Det första du (ni) måste gör är att "koppla bort" er själv från missbruket och verkligen förstå att det har ingenting med er att göra och vad ni än gör så betyder det ingenting. Ni måste rädda er själv för och främst. Ta hjälp hos någon organisation som finns för anhöriga till missbrukare även om denne inte själv vill ha hjälp. Det gjorde jag och det var en enorm lättnad när jag insåg att JAG inte har någon skuld eller ansvar för att en anhörig dricker och att det ligger utanför min kontroll. Det betyder inte att jag inte ska vara ett stöd OM personen VILL ändra sitt beteende, men om inte måste jag acceptera det utan att ta det personligt.
Finns det en minderårig person i familjen kan du anmäla det anonymt till socialen så kan familjen få hjälp den vägen.

 

[Trasdocka]

Du har säkert fått många liknande svar som mitt men...inför missbruk står vi andra oss slätt. Hot, vädjande och annat har ingen effekt. Det första du (ni) måste gör är att "koppla bort" er själv från missbruket och verkligen förstå att det har ingenting med er att göra och vad ni än gör så betyder det ingenting. Ni måste rädda er själv för och främst. Ta hjälp hos någon organisation som finns för anhöriga till missbrukare även om denne inte själv vill ha hjälp. Det gjorde jag och det var en enorm lättnad när jag insåg att JAG inte har någon skuld eller ansvar för att en anhörig dricker och att det ligger utanför min kontroll. Det betyder inte att jag inte ska vara ett stöd OM personen VILL ändra sitt beteende, men om inte måste jag acceptera det utan att ta det personligt.
Finns det en minderårig person i familjen kan du anmäla det anonymt till socialen så kan familjen få hjälp den vägen.

Ja, det är tyvärr såhär det är med alkoholister, något jag inte har vetat om. Man får helt enkelt göra sitt egna val med att koppla bort sig från missbrukaren så pass mycket man behöver då utomstående är maktlösa när det gäller att ändra på beteendet. Då, precis som du säger, viljan måste komma från missbrukaren själv.

Faktiskt så har jag inte sett henne som en sjuk person beroende av alkohol tidigare. Det började uppdagas för mig i år, att alkoholister behöver inte vara personer som dricker varje dag...

Ska jobba lite idag och sen tänkte jag prata med min bror lite djupare och kolla in alla sidor som jag har fått.

 

[Billy]

Ja, det är tyvärr såhär det är med alkoholister, något jag inte har vetat om. Man får helt enkelt göra sitt egna val med att koppla bort sig från missbrukaren så pass mycket man behöver då utomstående är maktlösa när det gäller att ändra på beteendet. Då, precis som du säger, viljan måste komma från missbrukaren själv.

Faktiskt så har jag inte sett henne som en sjuk person beroende av alkohol tidigare. Det började uppdagas för mig i år, att alkoholister behöver inte vara personer som dricker varje dag...

Ska jobba lite idag och sen tänkte jag prata med min bror lite djupare och kolla in alla sidor som jag har fått.

Nä, min far (och till viss del även mor) drack i princip aldrig i veckorna utan det var helgerna som gällde. Ibland, 1-2 ggr per år fick far "ett anfall" och drack sig redlös i flera dagar i sträck. Så i andras ögon var de socialt välanpassade vilket också är sant.
Jag har lite svårt att acceptera att alkoholism är en sjukdom eftersom man kan bota sig själv. Men jag har också funnit ett lugn i att tänka så här; om min far hade fått cancer hade jag aldrig tänkt att börja hota eller vädja att han skulle bli frisk för min skull. Jag hade heller aldrig tänkt att jag har skuld eller ansvar för sjukdomen. (som barn letar man ofta fel hos sig själv för föräldrars missbruk) Så om man tänker på alkoholism på det sättet är det lättare att få distans till det.

 

[Trasdocka]

Nä, min far (och till viss del även mor) drack i princip aldrig i veckorna utan det var helgerna som gällde. Ibland, 1-2 ggr per år fick far "ett anfall" och drack sig redlös i flera dagar i sträck. Så i andras ögon var de socialt välanpassade vilket också är sant.
Jag har lite svårt att acceptera att alkoholism är en sjukdom eftersom man kan bota sig själv. Men jag har också funnit ett lugn i att tänka så här; om min far hade fått cancer hade jag aldrig tänkt att börja hota eller vädja att han skulle bli frisk för min skull. Jag hade heller aldrig tänkt att jag har skuld eller ansvar för sjukdomen. (som barn letar man ofta fel hos sig själv för föräldrars missbruk) Så om man tänker på alkoholism på det sättet är det lättare att få distans till det.

Det är sant, tack för ditt svar.

 

[Fritidsryttare]

Alkoholism kommer som flera har påpekat i många olika former. Mormor är periodare medan mamma dricker varje dag om det går. Mormor konsumerar starksprit medan mamma dricker öl. Mormor blir dum i huvudet och sliskig när hon dricker medan mamma behöver ölen för att hamna i ett "normaltillstånd".
Mormor har varit inlagd på avgiftning flera gånger som yngre men trillat dit igen, men ser sig själv som "en upplyst alkoholist" (haha...), mamma hävdar med bestämdhet att hon "tycker om öl" men att hon inte är beroende. Nä, för om man konsumerar något typ dagligen från 12 års ålder tills man är 60 så är man ju inte beroende....

Jag kan hålla på i en evighet att rabbla skillnader som du märker men alkoholister är de bägge två så sjukdomen tar sig olika uttryck beroende på vem den drabbar.

 

[Billy]

Jodå de arbetar och sliter och får skador från sina jobb. Och aa, det är sällan de dricker dagen innan arbetet, isåfall är det måttligt. På hennes jobb så verkar cheferna inte bry sig särskilt mycket om sina anställda tyvärr... Så som du skrev så måste viljan komma från missbrukaren och tror den kanske skulle komma om hon blev lyckligare, men det är svårt att vara lycklig när man har ont och har massa problem hit och dit. Men även om alla problemen försvann så kanske dryckesbeteendet skulle finnas kvar endå...

Jo, ska nog ta och höra med honom lite djupare om hur han känner, förutom att det suger och att han hatar det. Föra vidare några förslag.

Ja, det är mycket hysh hysh när det gäller alkoholproblemen, tysta blickar och ursäkter. När pappa hade sin 50års fest så ramlade mamma och slog i bakhuvudet i stengolvet, hon borde ju inte ha någon hjärna kvar efter alla gånger hon ramlat och slagit i sig. Men tydligen så har hon det. Japp, så fort det kommer gäster då blir det helt plötsligt fullt ös medvetslös, ett beteende från deras ungdom skulle jag tro. Suck. När mina föräldrar dricker så är dem så barnsliga och hur ska barnen se på sina föräldrar då.

Det jag känner om jag nu skulle flytta är en liten oro som skulle finnas för då är det "bara dem två" om vi säger att min lillebror inte var hemma heller, och hur ska det gå? Men det skulle vara en lättnad att slippa den jobbiga oron varje helg och ha lite lugn och ro. (är själv inte ute och festar, eller umgås för den delen och man kan ju inte oroa sig över sina föräldrar hela livet, det är deras liv och de bestämmer vad de gör med det).

Kommer ihåg i högstadiet hur min fröken alltid höll ett extra öga på mig och frågade hur jag mådde, att jag var så mörk under ögonen. Men det var främst för att jag satt uppe och spelade hehe. (tror dock hon anade nåt men tror aldrig jag sa något.)

Klassiskt missbruksbeteende - skylla på skador, att vara olycklig och tusen andra saker. Men fakta kvarstår, även om allt runt henne blivit "perfekt" skulle missbruket finnas kvar.
Jag läser också mellan raderna att du är en typisk vad man kallar "medberoende" likasom alla andra runt din mamma. Att vara medberoende innebär att andra hittar olika "roller" kring missbrukaren så att denne kan fortsätta. Givetvis är det inte något man gör medvetet. Allt detta fick jag klart för mig när jag gick "kurs" för sk medberoende. Jag såg precis vilken roll jag hade tagit hela livet - duktiga storasystern som fixar och trixar, alltid håller sig kontrollerad och till synes stark. Lillebror blev den tysta musen som ingen tänkte på utan han var mest ute för att slippa allt. Mamma som försökte hålla skenet uppe men som också drack även om hon hade mer gränser. Än idag, är 50+, har jag svårt att släppa kontrollen. Jag måste alltid vara den som håller mig kall i alla situationer, tar på mig de jobbiga uppgifterna och har svårt att vara spontan. Jag har också svårt att unna mig saker och tycka att jag förtjänar det. Och ändå växte jag upp i ett välordnat hem, det förekom aldrig något våld men att känna att alkoholen styr allt i familjen sätter djupa spår.
Exempelvis: Kan jag få åka på ridläger? Nej, det har vi inte råd till. Samtidigt bärs det hem två kassar flaskor som säkerligen kostade halva lägeravgiften. Det talade om för mig att flaskan var viktigare och mer värd än jag. Men som sagt, jag har lärt mig att inte ta detta personligt mer och att jag inte har något ansvar för eller skuld till missbruket. Nu kan jag se att det var ett inlärt beteende från övriga släkten sedan lång tid tillbaka.
Kämpa på och var inte rädd för att ta hjälp för dig och din bror i första hand. Lycka till!

 

[Lovisaleonora]

Min historia liknar i stort Billy´s men med skillnaden att det alltid funnits pengar. Välordnat, välsett och i rätt kvarter. Mina föräldrar kunde inte ha problem, det var mig det var fel på. I tonåren slog jag bakut och vägrade vara hemma och då hamnar man ju som bekant lätt i fel sällskap. Sedan var den nedåtgående spiralen i full gång. Föräldrarna drack för att jag var så jobbig, jag var problemet.

När pappa blev intjatad på behandling (av mig) fick alla anhöriga berätta en historia som särskilt berört oss vad gällde vår anhörigs missbruk.

Jag valde den gången när jag som 10-åring åkt av hästen ute på en hoppträning och blivit totalt nedlerad (från topp till tå i en lerpöl). Instruktören ringde hem till mina föräldrar för att de skulle hämta mig då jag var så otroligt blöt och smutsig. Men ingen kunde köra för de hade båda druckit vin (till maten, det är ju socialt accepterat gudbevars!). Då var jag väldigt liten och väldigt ensam. Och satte mig aldrig i situationen att vara beroende av andra. Det går aldrig väl.

Vi har som medberoende en massa vanor som vi formats till genom missbruket. En del vanor känner vi inte igen förrän vi ser dem hos andra.

 

[corzette]

Alkoholism kommer som flera har påpekat i många olika former. Mormor är periodare medan mamma dricker varje dag om det går. Mormor konsumerar starksprit medan mamma dricker öl. Mormor blir dum i huvudet och sliskig när hon dricker medan mamma behöver ölen för att hamna i ett "normaltillstånd".
Mormor har varit inlagd på avgiftning flera gånger som yngre men trillat dit igen, men ser sig själv som "en upplyst alkoholist" (haha...), mamma hävdar med bestämdhet att hon "tycker om öl" men att hon inte är beroende. Nä, för om man konsumerar något typ dagligen från 12 års ålder tills man är 60 så är man ju inte beroende....

Jag kan hålla på i en evighet att rabbla skillnader som du märker men alkoholister är de bägge två så sjukdomen tar sig olika uttryck beroende på vem den drabbar.

Ja jag har ju bara berättat om min pappa här på Buke då hans missbruk som synts mest, men jodå enligt mej och syrran är även mamma alkoholist som går på puben för 1-2 öl... Typ varje dag... Och även om det säkert händer att det "bara" är 1-2 öl så är "varje dag" ett alkoholism...Nu är det ju då som sagt inte bara 1-2 öl även om hon tydligen tror på sej själv när hon säger så... Men som sagt ... Nä mamma är också alkoholist.

 

[Fritidsryttare]

Ja jag har ju bara berättat om min pappa här på Buke då hans missbruk som synts mest, men jodå enligt mej och syrran är även mamma alkoholist som går på puben för 1-2 öl... Typ varje dag... Och även om det säkert händer att det "bara" är 1-2 öl så är "varje dag" ett alkoholism...Nu är det ju då som sagt inte bara 1-2 öl även om hon tydligen tror på sej själv när hon säger så... Men som sagt ... Nä mamma är också alkoholist.

Ja, det är absurt vilka lögner de intalar sig själva för att ursäkta drickandet. Minns väl hur indoktrinerad jag själv var som liten när grannen påtalade helt neutralt att min mamma dricker för mycket. Gud vad upprörd jag blev över att någon kunde påstå något sådant! "Alla" såg det och tyckte synd om både mig och morsan, men det var ingen som gjorde nåt, vilket jag kan tycka är rätt fascinerande idag. Det påverkar ju ens syn på samhället i allmänhet och de i ens närhet mer specifikt.

 

[Billy]

Min historia liknar i stort Billy´s men med skillnaden att det alltid funnits pengar. Välordnat, välsett och i rätt kvarter. Mina föräldrar kunde inte ha problem, det var mig det var fel på. I tonåren slog jag bakut och vägrade vara hemma och då hamnar man ju som bekant lätt i fel sällskap. Sedan var den nedåtgående spiralen i full gång. Föräldrarna drack för att jag var så jobbig, jag var problemet.

När pappa blev intjatad på behandling (av mig) fick alla anhöriga berätta en historia som särskilt berört oss vad gällde vår anhörigs missbruk.

Jag valde den gången när jag som 10-åring åkt av hästen ute på en hoppträning och blivit totalt nedlerad (från topp till tå i en lerpöl). Instruktören ringde hem till mina föräldrar för att de skulle hämta mig då jag var så otroligt blöt och smutsig. Men ingen kunde köra för de hade båda druckit vin (till maten, det är ju socialt accepterat gudbevars!). Då var jag väldigt liten och väldigt ensam. Och satte mig aldrig i situationen att vara beroende av andra. Det går aldrig väl.

Vi har som medberoende en massa vanor som vi formats till genom missbruket. En del vanor känner vi inte igen förrän vi ser dem hos andra.

Nä, det är precis detta som du beskriver - känslan av att man alltid var nummer 2, att man inte var viktig urholkade självförtroendet. Vi var väl egentligen i direkt fattiga, men det prioriterades andra saker än mig och min bror.

 

[chaosgirl]

Hej.

Jag tänkte skriva av mig lite då det hjälper när man inte känner sig så glad.

Jag undrar om någon har erfarenhet och/eller tips på vad man kan göra när man har en förälder som fortsätter dricka tills all alkohol tagit slut. Som fortsätter trots lovorden att lämna ut en viss sort av alkohol. Som blir aggressiv om alkoholen tas bort ur dennes hand. Som inte lyssnar när man ber om att ingen mer burk ska öppnas. Någon som älskar att "komma in i dimman".

Båda parterna tycker om att dricka alkohol men det största problemet är aggressiviteten som uppstår av denne personen. (Det finns inget slut, ingen kontroll av drickandet och vid en viss gräns så kan aggressivitet framkomma)

Det tycks att denna person inte mår så bra, speciellt vid intaget av alkohol. "Jag borde hänga mig själv" kan det muttras om ibland blandat med fyllesång.

Det bästa vore väl alkoholmissbruk behandling som personen inte vill gå på, min önskan hade varit max ca. 2öl på en dag och sen hade det varit nog. Men det skulle endast fungera i ett fantasiland.

Det är tur att detta inte inträffar varje helg, för det är hemskt. Och det finns värre saker. Jag ville skriva om detta förut men drog mig från det...

Och anledningen till att jag skriver nu vet jag inte riktigt. Vet inte hur framtiden kommer "unfolda", vad som kommer hända. Hoppas på förändring, men det har man hoppats på alltför länge.

Gnäll, pledjan, tillsägelse, diskussion, "hot"(1) hjälper inte. (Tror dock jag aldrig hällt ut någon alkohol men gissar på att det inte skulle förändra något.)

(1). Om jag minns rätt så sa jag att nästa gång det dricks så det spårar ur och aggressiviteten kommer fram så kommer jag ställa upp ett krav med stort straff om det inte uppföljs. (Till båda föräldrarna)
Något med att inte dricka någon alkohol på en viss tid, ex. En månad. Om det inte lyckas så får personen inte ha kontakt med mina framtida barn försän personen visar att den klarar av att vara utan alkohol.

Det är väl en idé jag har haft, har inte berättat den men kanske behöver göra det imorgon. Något måste göras för att stoppa detta beteende.

Och för övrigt så blir jag så himla avskydd till hur alkohol påverkar människor. Det är en drog som ändrar psyket och gör personer till andra personer. Jag hatar det. Så mycket. Lagom är bäst, men om man inte klarar av att hålla lagom bör man inte dricka.

Usch vad jag hatar det. Tycker synd om min lillebror. Alkoholen förstör fina personer.....

Hej TS, jag är uppväxt med alkoholister till föräldrar och det enda sättet är att personen måste vilja själv. Du kan inte låta dig bli medberoende, det är väldigt lätt att göra

 

[Trasdocka]

Vad jobbigt för dig att båda dricker!
Jag blir förbannad när jag läser det! Ni bor ju i det och på nåt vis tycker jag de tillsammans eller nån av dom borde kunna respektera det!

Det är i mina ögon inte synd om dom. Det är synd om dig och din brorsa!
Jag har aldrig sett att det hjälper att tycka synd om någon som dricker - varken för den beroende eller för dom runt omkring. Daltande med vuxna människor kan jag inte med. Man behöver inte vara elak heller. Men du måste få visa dina känslor. Dom är faktiskt föräldrar fortfarande!
Det är många gånger jobbigare med "mammor " som dricker eftersom det går emot rollen. Mycket skuldkänslor som hon säkert bär på. Men jag vet inte - det är ju varken ditt fel eller ditt ansvar?
Om din pappa verkar mer stabil så börja prata med honom?

Så många har det som dig. Och så många har haft det så. Jag blir arg arg arg. Och kommer nog aldrig tycka att en alkoholist inte själv är ansvarig för var de hamnat...

Det finns alltid ursäkter för att dricka. Och det finns också människor som går igenom precis samma sak utan att dricka. För det är just bara ursäkter för ett beteende man vet är fel.

Jag tycker du ska se sanningen i vitögat, du bor med minst en alkoholist, och det påverkar ditt liv. Titta igenom länkarna och läs på om medberoende och vad det gör med oss. Det går att slå ifrån sig, men tyvärr är det sant. Det är skönt att landa i att det går att ändra, även för oss medberoende. Vi handlar utifrån ett sjukt synsätt. Det går inte att hålla sig frisk i en sjuk omgivning. Det är inte ditt fel, men du tar ansvar för ditt liv. Alkoholisten får ta ansvar för sitt liv och sina val. Men det finns inga som helst vinster med att vara möjliggörande. Det är absolut på sin plats att förklara - utan att hota - vad du känner. När de är nyktra. Att du tycker det är jobbigt, att du känner att det försämrar ditt liv. Att de måste ta tag i sin sjukdom.

Det är inte lönt att ställa några ultimatum du inte är beredd att genomföra. Det du kan beskriva är konsekvenserna av drickandet. Sämre relation med dig, du flyr hemmet så snart du kan, ditt liv försämras, hur du mår när de dricker. Ingen skuld, ingen skam bara fakta.

Detta går att få hjälp med utifrån om du känner att du vill. Men jag tycker absolut att du ska besöka ett möte hos en av sammanslutningarna du känner du hör mest hemma hos. Det enda du behöver göra är att gå dit och lyssna. Du behöver inte delta aktivt eller förbinda dig till något.

Våga prova. Se det som en del i ett nytt liv, ett liv där du blir friskare och kommer till förändring.

Förlåt, jag måste ha missat era inlägg

@Ray , ja det suger verkligen. Min pappa tål alkoholen mycket bättre än mamma men det känns som att han har på senare tid "slutat bry sig" ifall han dricker en hel flaska vin en kväll för att han inte orkar bry sig längre. Ja exakt, när de dricker mycket båda två så blir det bara tyngre för omgivningen, det händer inte varje helg dock som tur är. (men aa, mitt minne är inte det bästa när det gäller sånt här heller). Och det har du rätt i, det är inte mitt fel, min mamma kan ofta bli rätt så ledsen när hon dricker och då kan jag bli väldigt daltande och försöka få henne på ett bättre humör. Men aa, har alltid försökt få henne att bli positiv så att hon inte ska bli arg. Men det var nog mera förut.

Ja, det är så himla trist. De dagarna när det händer hade kunnat varit så mycket bättre för alla drabbade..

@Lovisaleonora Ja, precis. Pratade lite med brorsan ang. drickandet hos föräldrarna och han drog upp det. "Det är fredag, då knäpper jag en öl." "Det är fint väder". "Jag ska laga mat", "Jag ska städa". Man kan alltid hitta en ursäkt.

Har tittat igenom länkarna nu och tyckte det var en lite ögonöppnare. Karaktärsdragen höll jag inte riktigt med om för min del men jag är väldigt osäker som person och ogillar starkt att göra fel- även fast jag vet att man måste göra fel för att göra rätt/lära sig av sina misstag. Om jag gör fel så känner jag mig som en fail och kan bli gråtfärdig för minsta tillsägelse. Bryr mig mycket om att andra ska må bra och har hatat mig själv, blir "nedstämd" relativt lätt här hemma och kan vara rätt tjurig ibland. (är säkert vanligt)

Men det är allt bättre nu för varje dag som går. Jag har som min fader, "slutat bry mig" så mycket och försökt att fokusera på min egen lycka, vad jag vill och sedan göra därefter. Tex. bekänna mina känslor för en kille, just för att jag ville det. Om jag bara vill vara hemma en dag och inte träffa någon så kan jag faktiskt säga nej. Lite sådana småsaker, ibland är man en mespropp och ibland är man stark som en oxe. Men jag trivs med mig själv.

Tack för den fetade texten och det stycket där under! Detta är något jag har tänkt göra, men inte riktigt vågat. Jag blir stum. Antingen så är det pga. att jag har blivit lärd att inte prata om det, inget jag har något minne av dock. Eller så är jag helt enkelt feg för att möta hennes ansikte och säga hur jag känner. Känner typ oro i hjärtat när jag föreställer mig att prata med henne när hon är nykter om problemen. Det är lättast "dagen efter" då man fortfarande lever kvar i gårdagen.

Men jag tänker göra det. Jag måste det. Berätta hur jag känner och hur konsekvenserna förmodligen kommer att bli. (ex. mindre kontakt, påverkar brorsan negativt).

Ska kolla lite nogrannare med vilka grupper som finns nära, jag kände lite sisådär för ACA när jag läste de 12 stegen då det stod så mycket om gud men det kanske skulle vara något för min mamma. Hon säger att hon är ateist men tror att hon innerst inne tror på gud. (och kanske skulle vara skönt att göra det i hennes fall). Läste även som medberoende och jag har definitivt ändrat på mig själv till förmån för den missbrukande (när de dricker) och har anlag för att vilja hjälpa andra men skulle inte säga att jag är någon tillförlitlig klippa då jag är rätt så stark med mitt egna tycke vid vissa tillfällen. Gillar inte när någon säger åt mig hur jag bör tänka/resonera, då stänger jag av istället.

Det är skönt att ha möjligheten att kunna göra som du sa: att bara gå dit och lyssna. Har ju lov nu så kanske skulle kunna prova att göra det nu någon gång över sommaren.

 

[Trasdocka]

Klassiskt missbruksbeteende - skylla på skador, att vara olycklig och tusen andra saker. Men fakta kvarstår, även om allt runt henne blivit "perfekt" skulle missbruket finnas kvar.
Jag läser också mellan raderna att du är en typisk vad man kallar "medberoende" likasom alla andra runt din mamma. Att vara medberoende innebär att andra hittar olika "roller" kring missbrukaren så att denne kan fortsätta. Givetvis är det inte något man gör medvetet. Allt detta fick jag klart för mig när jag gick "kurs" för sk medberoende. Jag såg precis vilken roll jag hade tagit hela livet - duktiga storasystern som fixar och trixar, alltid håller sig kontrollerad och till synes stark. Lillebror blev den tysta musen som ingen tänkte på utan han var mest ute för att slippa allt. Mamma som försökte hålla skenet uppe men som också drack även om hon hade mer gränser. Än idag, är 50+, har jag svårt att släppa kontrollen. Jag måste alltid vara den som håller mig kall i alla situationer, tar på mig de jobbiga uppgifterna och har svårt att vara spontan. Jag har också svårt att unna mig saker och tycka att jag förtjänar det. Och ändå växte jag upp i ett välordnat hem, det förekom aldrig något våld men att känna att alkoholen styr allt i familjen sätter djupa spår.
Exempelvis: Kan jag få åka på ridläger? Nej, det har vi inte råd till. Samtidigt bärs det hem två kassar flaskor som säkerligen kostade halva lägeravgiften. Det talade om för mig att flaskan var viktigare och mer värd än jag. Men som sagt, jag har lärt mig att inte ta detta personligt mer och att jag inte har något ansvar för eller skuld till missbruket. Nu kan jag se att det var ett inlärt beteende från övriga släkten sedan lång tid tillbaka.
Kämpa på och var inte rädd för att ta hjälp för dig och din bror i första hand. Lycka till!

Det kanske skulle vara något, alltså få mer information för medberoende-het för detta begreppet är något jag hörde om för första gången i den här tråden. Min brorsa är också gärna ute på helgen men när han får konstiga sms från mamma så kan han inte slappna av direkt utan blir orolig berättade han. Hemma så är han också passiv och försöker spela så att han kan fokusera på annat. Känner mig lite som du har fått vara, ett försök till att vara så pass kontrollerad och stark som möjligt och samtidigt försöka lösa situationen så den blir så bra det går. Men det är av mitt egna val och tror jag snarare har blivit rätt spontan, iallafall när jag är glad, nästan så pass att man skulle kunna se mig som konstig men jag orkar inte bry mig, men jag tar åt mig om någon säger till mig och då cirkulerar det i mitt huvud då och då. Själv så har jag blivit relativt snål faktiskt. Snål på det sättet att jag inte skulle köpa något jag ansåg "onödigt"/"överflödigt". Men inte så extremt, ibland när jag hittar någon jacka jag fastnar för så köper jag den för då blir jag så glad efteråt. (haha, konsumeringsberoende, hello!). Men om jag ska köpa mat så köper jag hellre en banan och något slags bröd istället för en macka för 60kr. Osäker på om detta är på grund av mina föräldrars drickande och hur det påverkat mig, jag är säker på att snålheten härstammar lite från drömmen om att äga en egen häst och denna dröm kanske inte hade varit så viktig för mig just då om min situation hemma var tryggare på helgerna.

Jo, det är så synd, och när man är så ung så vet man inte så mycket om allt det psykologiska utan tolkar det man ser. Jag har inte haft det bekymret dock så där har jag haft tur. Yes, ska ha det i åtanke! Jag tycker att den här tråden har hjälpt mig mycket för alkoholismen är något jag har jobbat med själv och gjort på mitt egna sätt då jag inte har pratat med någon om det tidigare på det här viset. (vilket också säkerligen är mycket vanligt).

Min historia liknar i stort Billy´s men med skillnaden att det alltid funnits pengar. Välordnat, välsett och i rätt kvarter. Mina föräldrar kunde inte ha problem, det var mig det var fel på. I tonåren slog jag bakut och vägrade vara hemma och då hamnar man ju som bekant lätt i fel sällskap. Sedan var den nedåtgående spiralen i full gång. Föräldrarna drack för att jag var så jobbig, jag var problemet.

När pappa blev intjatad på behandling (av mig) fick alla anhöriga berätta en historia som särskilt berört oss vad gällde vår anhörigs missbruk.

Jag valde den gången när jag som 10-åring åkt av hästen ute på en hoppträning och blivit totalt nedlerad (från topp till tå i en lerpöl). Instruktören ringde hem till mina föräldrar för att de skulle hämta mig då jag var så otroligt blöt och smutsig. Men ingen kunde köra för de hade båda druckit vin (till maten, det är ju socialt accepterat gudbevars!). Då var jag väldigt liten och väldigt ensam. Och satte mig aldrig i situationen att vara beroende av andra. Det går aldrig väl.

Vi har som medberoende en massa vanor som vi formats till genom missbruket. En del vanor känner vi inte igen förrän vi ser dem hos andra.

Måste bara säga, gud vad jobbigt det måste ha varit för dig... Jag har aldrig fått känna att jag är problemet och det måste ju vara hur tungt som helst. Såklart man inte orkar vara hemma tillslut om det blir för mycket, jag känner lite oro för att min bror ska hamna i fel umgänge men tror han har bra kompisar just nu.

Jag har haft en liknande situation när jag gick på dagis, om det pappa berättade var sant. (kommer inte ihåg exakt det han berättade men frågade om mitt ärr jag hade).

Ja verkligen. Allt detta känns dock väldigt hoppfullt just nu, precis som mina drömmar om min framtid, och det är tack vare alla era fina svar fyllda med egna erfarenheter, tips och allt! Det är andra saker i mitt liv som också har lättat nyligen utöver detta, men även vissa som har blivit lite trassliga. Men huvudsakligen så känns livet väldigt mycket mer positivt sedan sommarlovet började och det är jättebra!