Alkoholens bästa vän

[Trasdocka]

Hej.

Jag tänkte skriva av mig lite då det hjälper när man inte känner sig så glad.

Jag undrar om någon har erfarenhet och/eller tips på vad man kan göra när man har en förälder som fortsätter dricka tills all alkohol tagit slut. Som fortsätter trots lovorden att lämna ut en viss sort av alkohol. Som blir aggressiv om alkoholen tas bort ur dennes hand. Som inte lyssnar när man ber om att ingen mer burk ska öppnas. Någon som älskar att "komma in i dimman".

Båda parterna tycker om att dricka alkohol men det största problemet är aggressiviteten som uppstår av denne personen. (Det finns inget slut, ingen kontroll av drickandet och vid en viss gräns så kan aggressivitet framkomma)

Det tycks att denna person inte mår så bra, speciellt vid intaget av alkohol. "Jag borde hänga mig själv" kan det muttras om ibland blandat med fyllesång.

Det bästa vore väl alkoholmissbruk behandling som personen inte vill gå på, min önskan hade varit max ca. 2öl på en dag och sen hade det varit nog. Men det skulle endast fungera i ett fantasiland.

Det är tur att detta inte inträffar varje helg, för det är hemskt. Och det finns värre saker. Jag ville skriva om detta förut men drog mig från det...

Och anledningen till att jag skriver nu vet jag inte riktigt. Vet inte hur framtiden kommer "unfolda", vad som kommer hända. Hoppas på förändring, men det har man hoppats på alltför länge.

Gnäll, pledjan, tillsägelse, diskussion, "hot"(1) hjälper inte. (Tror dock jag aldrig hällt ut någon alkohol men gissar på att det inte skulle förändra något.)

(1). Om jag minns rätt så sa jag att nästa gång det dricks så det spårar ur och aggressiviteten kommer fram så kommer jag ställa upp ett krav med stort straff om det inte uppföljs. (Till båda föräldrarna)
Något med att inte dricka någon alkohol på en viss tid, ex. En månad. Om det inte lyckas så får personen inte ha kontakt med mina framtida barn försän personen visar att den klarar av att vara utan alkohol.

Det är väl en idé jag har haft, har inte berättat den men kanske behöver göra det imorgon. Något måste göras för att stoppa detta beteende.

Och för övrigt så blir jag så himla avskydd till hur alkohol påverkar människor. Det är en drog som ändrar psyket och gör personer till andra personer. Jag hatar det. Så mycket. Lagom är bäst, men om man inte klarar av att hålla lagom bör man inte dricka.

Usch vad jag hatar det. Tycker synd om min lillebror. Alkoholen förstör fina personer.....

 

[Bluefish]

Så tråkig läsning. Tyvärr är min erfarenhet att man inte kan förändra någon som inte vill förändras eller ser ett problem. Kanske du kan tala med den förälder som inte blir aggressiv? Berätta hur otrygg du känner dig och vädja för din brors skull. Även om denne inte har samma problem så bidrar det garanterat till den andres konsumtion. Om du tycker att din bror (som jag förmodar bor hemma?) far illa så kanske du ska överväga att ta det vidare? Det finns hjälp att få, om man är intresserad utav den.

Min pappa är alkoholist, och förmodligen hans fru också. Jag ställde ett ultimatum, att de skulle vara nyktra den helgen jag var där åtminstone men de ville under inga omständigheter gå med på det och nu har vi inte setts på 9 år. Min pappa brydde sig om mig och älskar mig säkert, men som beroende så verkar det omöjligt att välja något före ruset tyvärr.

Och det är inte ditt ansvar att hindra dem från att dricka, gömma alkohol eller stå i skottlinjen när aggressiviteten eskalerar. Men jag förstår att du känner så.

 

[Trasdocka]

Så tråkig läsning. Tyvärr är min erfarenhet att man inte kan förändra någon som inte vill förändras eller ser ett problem. Kanske du kan tala med den förälder som inte blir aggressiv? Berätta hur otrygg du känner dig och vädja för din brors skull. Även om denne inte har samma problem så bidrar det garanterat till den andres konsumtion. Om du tycker att din bror (som jag förmodar bor hemma?) far illa så kanske du ska överväga att ta det vidare? Det finns hjälp att få, om man är intresserad utav den.

Min pappa är alkoholist, och förmodligen hans fru också. Jag ställde ett ultimatum, att de skulle vara nyktra den helgen jag var där åtminstone men de ville under inga omständigheter gå med på det och nu har vi inte setts på 9 år. Min pappa brydde sig om mig och älskar mig säkert, men som beroende så verkar det omöjligt att välja något före ruset tyvärr.

Och det är inte ditt ansvar att hindra dem från att dricka, gömma alkohol eller stå i skottlinjen när aggressiviteten eskalerar. Men jag förstår att du känner så.

Ja det känns typ så... Förstår inte hur ruset kan vara mer värt. Har önskat om att de slutar dricka helt men det skulle aldrig hända. Mina minnen kring dessa saker blir alltid så dåliga men som det känns så är den andra personen inte villig att dra ner på drickandet, men har visat att det går. (De har haft helger eller helgdagar då de varit nyktra tillsammans på den andres initiativ). Så det kanske skulle fungera om det var något de gjorde tillsammans. Men båda vill ju så gärna dricka...

Min bror och jag bor hemma och han lägger sig inte i men han hör allt och tar del av det. :/ Tack. Och du har helt rätt. Jag känner ansvar då jag är den enda som är nykter (dock så klarar i 97% av fallen den andre logiskt tänkande.) men jag vill inte att någon ska fara illa och det är inte lätt att kontrollera sig själv/andra med alkohol i blodet så jag blir lite som en domare av eget val. Måste se vad som händer för annars börjar fantasin sätta igång. (Kanske låter konstigt) och så kan jag gå vidare om det eskalerar för mycket.

Och vad tråkigt med din pappa. är det något fel på människan som gör att när vi är beroende så spelar inget annat, inte ens sina barn, någon roll?

Och menar absolut inget illa med det jag skrivit nu och tack så jättemycket för ditt svar, verkligen

 

[Miljon]

Usch vad jag lider med dig och din lillebror Ingen ska behöva ha det så där! Vill du berätta hur gamla ni är?

Alkoholism är ju ett beroende, som kan stå ivägen till och med för ens egna barn. En alkoholist kanske inte har för avsikt att skada sitt/sina barn och inte lyssna på dem, men när de väl börjar dricka hamnar de där ändå. Det går tyvärr inte att be, tjata och hota, det måste komma från missbrukaren själv för att hen ska kunna sluta. Eller ja, det finns ju "tvångsbehandling" men min erfarenhet är att det har väldigt varierande effekt.

Att säga till dina föräldrar att du inte kommer låta dem träffa dina framtida barn så länge de inte kan kontrollera sitt alkoholintag har du förstås all rätt i världen att göra, MEN, risken är att det inte kommer hjälpa. De kanske tänker "Jaja, men hen skaffar inte barn än på många år så det tar jag tag i då" och så händer iallafall ingenting. Säger inte ATT det skulle bli så, men risken finns.

Har du någon att prata med? Någon vuxen du litar på, typ kurator eller så?
Det finns jättemycket hjälp och stöd att få i din situation, lite beroende på din ålder och så. Om du vill kan du skicka ett PM om din och lillebrors ålder och (ungefär) var ni bor så ska jag försöka hjälpa dig hitta vad som finns

 

[Lovisaleonora]

Det finns hjälp att få. Både för dig och för dina föräldrar, Problemet är att den som behöver hjälpen måste vilja ha hjälp. Du är mogen att ta hjälp, och jag tycker absolut du ska söka hjälp och stöd i det här. Det är skitjobbigt att sitta fast i den här fällan hemma. Vidrigt.

Det som förvånade mig var hur underbart det var att komma i sällskap med andra som hade samma sits som jag. Då kände jag att en börda verkligen lättade, även om mina föräldrar aldrig slutade dricka. JAG behövde i alla fall inte dras med.

Själv tyckte jag att jag passade bäst hos ACA (http://aca-sverige.org), men Al-Anon (http://www.al-anon.se) finns också och hjälper så många varje år att få ett nytt avstamp i livet. Var inte rädd för att ta kontant med dessa grupper, de vet alla vad det rör sig om för de har själva varit i vår sits.

Underskatta inte hur mycket det hjälper dig att hitta stöd och förståelse. Du kan inte rädda någon annan än dig själv, och det kan du börja göra redan nu, denna timme.

Hittade den här sidan också som jag tycker bjuder på vettig läsning, för vissa är det hög igenkänningsfaktor. http://www.vuxetbarn.se/innebord/karaktarsdrag/

 

[Fritidsryttare]

Jag är verkligen ledsen för din skull men talar av egen erfarenhet när jag säger att du endast kan "rädda" dig själv. En alkoholist kommer alltid att välja alkoholen då det är deras sjukdom, men du har ett val att sätta dig själv i främsta rummet. Man får tyvärr bli väldigt självisk och se verkligheten för vad den är, du kommer aldrig kunna omvända en alkoholist som inte själv vill det utan det måste komma från personen som har sjukdomen.

Det finns gott om organisationer för närstående till alkoholister, även barn till alkoholister. Mitt råd är att försöka leta upp en av dem.

Hur gamla är ni barn? Är du äldre/i gymnasieåldern så kanske du kan ordna så du börjar plugga på annan ort och kan skaffa eget boende? Försök att bena ut vad DU vill med ditt liv, och börja sen arbeta för att nå det målet. Man får bli en överlevare när man inte har det där trygga sociala nätet runt omkring sig...

 

[Fritidsryttare]

Ja det känns typ så... Förstår inte hur ruset kan vara mer värt. Har önskat om att de slutar dricka helt men det skulle aldrig hända. Mina minnen kring dessa saker blir alltid så dåliga men som det känns så är den andra personen inte villig att dra ner på drickandet, men har visat att det går. (De har haft helger eller helgdagar då de varit nyktra tillsammans på den andres initiativ). Så det kanske skulle fungera om det var något de gjorde tillsammans. Men båda vill ju så gärna dricka..

Och vad tråkigt med din pappa. är det något fel på människan som gör att när vi är beroende så spelar inget annat, inte ens sina barn, någon roll?

Plockade ut de här styckena där jag tycker att de är värda att belysa. Dina föräldrar, och alla andra med alkoholproblem, är sjuka. Jag har en någorlunda "normal" relation till min mamma, men det är alltid jag som är den vuxna och så har det varit sen jag var liten. Krasst sett har hon supit bort både sin hjärna och sitt liv, och det är fruktansvärt. I dag försöker jag ha förståelse för hennes situation, hon är den som "ligger" och jag skulle kunna sparka bäst jag vill, men låter bli... Men när det kommer till kritan så sätter jag mig själv först, jag prioriterar mitt liv och mitt välbefinnande framför vår relation. Hon finns med i mitt liv "på nåder", om man kan säga så. Det låter hemskt om man har haft en normal uppväxt med normala föräldrar men jag har alltid haft med mig att om det är nån som ska prioritera mig så är det jag själv, för jag vet att mamma skulle inte göra det.

 

[Lovisaleonora]

Själv separerade jag från min mamma 10 dagar efter att jag fyllt 18 år (jag flyttade och jobbade med hästar, när jag kom hem tre månader senare hade de skiljt sig). Jag tog aldrig upp kontakten, hon dog i cancer 2006. Jag har aldrig ångrat att jag tog det steget.

Jag behåll kontakten med pappa men efterhand som han blev sjukare tunnade det ut, jag är den viktigaste för mig att rädda. Han hade gjort sitt val och visste konsekvenserna. Jag hade ingen skuld i att vi inte höll en vettig kontakt, det var hans beslut som gjorde det. Han dog 2014.

 

[Fritidsryttare]

Så jädrans beklämmande att höra om hur många som har haft det på liknande sätt under sin uppväxt.... Man tror lätt att man är själv men det stämmer inte alls. När man dessutom växt upp under såna förhållanden får man väldigt känslig radar för varningstecken i omgivningen och det är verkligen inte ett ovanligt problem.

 

[Bluefish]

@Trasdocka
Jag har valt att betrakta det som en sjukdom, för jag kan inte tänka mig att något kan vara viktigare än att erbjuda sina barn den mest grundläggande tryggheten, en fristad hemma. Förstår att det är svårt för att inte säga omöjligt för dig att slappna av utifall just den gången är en utav de där 3% som den ena föräldern inte reder ut. Att vara nykter en helg eller en dag här och där är tyder kanske på att det finns ett frö av insikt? Att drickandet inte är normalt och en liten ansträngning att räta ut det?

Du fick bra tips på länkar, här är en till http://www.umo.se/Tobak-alkohol-droger/Att-bo-med-en-vuxen-som-dricker-eller-anvander-droger/ Kanske även din bror velat prata med någon utomstående? Det är absolut inte konstigt att vilja ha en överblick över situationen och inte våga gå iväg/sova eller vad som helst. Så hade vi det hemma också, satt på helspänn tills han somnat utifall att. Vänd dig till någon, kurator eller organistion, även om du inte känner att du vill dra igång en utredning så för din egen skull.

 

[Trasdocka]

Usch vad jag lider med dig och din lillebror Ingen ska behöva ha det så där! Vill du berätta hur gamla ni är?

Alkoholism är ju ett beroende, som kan stå ivägen till och med för ens egna barn. En alkoholist kanske inte har för avsikt att skada sitt/sina barn och inte lyssna på dem, men när de väl börjar dricka hamnar de där ändå. Det går tyvärr inte att be, tjata och hota, det måste komma från missbrukaren själv för att hen ska kunna sluta. Eller ja, det finns ju "tvångsbehandling" men min erfarenhet är att det har väldigt varierande effekt.

Att säga till dina föräldrar att du inte kommer låta dem träffa dina framtida barn så länge de inte kan kontrollera sitt alkoholintag har du förstås all rätt i världen att göra, MEN, risken är att det inte kommer hjälpa. De kanske tänker "Jaja, men hen skaffar inte barn än på många år så det tar jag tag i då" och så händer iallafall ingenting. Säger inte ATT det skulle bli så, men risken finns.

Har du någon att prata med? Någon vuxen du litar på, typ kurator eller så?
Det finns jättemycket hjälp och stöd att få i din situation, lite beroende på din ålder och så. Om du vill kan du skicka ett PM om din och lillebrors ålder och (ungefär) var ni bor så ska jag försöka hjälpa dig hitta vad som finns

Han är 16 och jag 21, nä jag håller med. Det tillbringar inget gott. Det har varit "incidenter" då det blivit för mycket alkohol vid flera tillfällen så långt jag kan minnas, till slut så började vi fira högtider ensamma.

Ja exakt, det är nog så det är. Att det är missbrukaren själv som måste ta beslutet, som måste stå emot. Jag är själv dålig på att stå emot när det till exempel finns mina favoritchips hemma så måste jag äta upp dem och tror det är samma sak för mina föräldrar (till olika grad)- om det finns alkohol så måste den drickas upp och gärna på en gång. (när dessa tillfällen sker). Så den bästa lösningen är att den inte finns där till att börja med, men då kommer vi till den punkten när de handlar hem ca 8öl var för "helgen" men i själva verket så är det för kvällen. Ungefär så.

Ja, den chansen finns garanterat. Idag är det väldigt lugnt och inget har sagts om vad som hände igår. Så har inte sagt något heller. Argh. Kan det inte vara såhär varje helg. (som det är idag alltså, för tror inte de kommer att dricka något idag)

Hmm. Jag brukar skriva när jag känner behovet till min nära vän och typ berätta lite vad som händer och han vet ju inte alls hur han kan hjälpa situationen och det är absolut lugnt. Vet faktiskt inte hur det är för min bror, hur han hanterar det eller vilka han pratar om det med. Jag tror det är lite det som gör att jag tycker synd om honom för jag vet inte hur hårt allt tar på honom, han verkar dock stark, lugn och klok.

Det finns hjälp att få. Både för dig och för dina föräldrar, Problemet är att den som behöver hjälpen måste vilja ha hjälp. Du är mogen att ta hjälp, och jag tycker absolut du ska söka hjälp och stöd i det här. Det är skitjobbigt att sitta fast i den här fällan hemma. Vidrigt.

Det som förvånade mig var hur underbart det var att komma i sällskap med andra som hade samma sits som jag. Då kände jag att en börda verkligen lättade, även om mina föräldrar aldrig slutade dricka. JAG behövde i alla fall inte dras med.

Själv tyckte jag att jag passade bäst hos ACA (http://aca-sverige.org), men Al-Anon (http://www.al-anon.se) finns också och hjälper så många varje år att få ett nytt avstamp i livet. Var inte rädd för att ta kontant med dessa grupper, de vet alla vad det rör sig om för de har själva varit i vår sits.

Underskatta inte hur mycket det hjälper dig att hitta stöd och förståelse. Du kan inte rädda någon annan än dig själv, och det kan du börja göra redan nu, denna timme.

Hittade den här sidan också som jag tycker bjuder på vettig läsning, för vissa är det hög igenkänningsfaktor. http://www.vuxetbarn.se/innebord/karaktarsdrag/

Tack så mycket! Ska kika in på dessa länkar och titta runt lite. Känner mig faktiskt i ärlighetens namn lite dragen för att kontakta någonting, det känns ungefär overkligt och vet inte om det är såpass hemskt då det inte inträffar varje helg att de dricker för mycket. Men det är ju oftare än vad man skulle önska och jag och min bror mår inte bra av det. Inte heller den andra föräldern som har sagt att det upplevs oro i bröstet när konsumptionen har passerat sin gräns hos sin partner. Så om detta ev. kan hjälpa mot problemet så är det värt, man måste bara våga. Tack igen!

 

[Trasdocka]

Jag är verkligen ledsen för din skull men talar av egen erfarenhet när jag säger att du endast kan "rädda" dig själv. En alkoholist kommer alltid att välja alkoholen då det är deras sjukdom, men du har ett val att sätta dig själv i främsta rummet. Man får tyvärr bli väldigt självisk och se verkligheten för vad den är, du kommer aldrig kunna omvända en alkoholist som inte själv vill det utan det måste komma från personen som har sjukdomen.

Det finns gott om organisationer för närstående till alkoholister, även barn till alkoholister. Mitt råd är att försöka leta upp en av dem.

Hur gamla är ni barn? Är du äldre/i gymnasieåldern så kanske du kan ordna så du börjar plugga på annan ort och kan skaffa eget boende? Försök att bena ut vad DU vill med ditt liv, och börja sen arbeta för att nå det målet. Man får bli en överlevare när man inte har det där trygga sociala nätet runt omkring sig...

Tror jag har svårt för detta(fetade texten), just för att jag inte vet hur det känns att vara beroende och har tron om att inget är omöjligt. Men det är väl viljan som saknas hos missbrukaren och då är det något man måste acceptera, att det är som du säger.

Jo ska ta och kika på det.

Min bror ska börja gymnasiet och jag studerar på universitet, har tänkt på att dra till en kompis när det blir sådär jobbigt, men då tänker jag att jag inte kan lämna kvar min bror ensam så han måste stå ut med det själv. Lite så är det även i det här fallet och din text gav mig en lite "vidare vy" så jag tackar! Jag tänker att ett val man kan göra är att när jag studerat färdigt och fått jobb så kan jag flytta hemifrån och då så kan min bror flytta med mig.

Plockade ut de här styckena där jag tycker att de är värda att belysa. Dina föräldrar, och alla andra med alkoholproblem, är sjuka. Jag har en någorlunda "normal" relation till min mamma, men det är alltid jag som är den vuxna och så har det varit sen jag var liten. Krasst sett har hon supit bort både sin hjärna och sitt liv, och det är fruktansvärt. I dag försöker jag ha förståelse för hennes situation, hon är den som "ligger" och jag skulle kunna sparka bäst jag vill, men låter bli... Men när det kommer till kritan så sätter jag mig själv först, jag prioriterar mitt liv och mitt välbefinnande framför vår relation. Hon finns med i mitt liv "på nåder", om man kan säga så. Det låter hemskt om man har haft en normal uppväxt med normala föräldrar men jag har alltid haft med mig att om det är nån som ska prioritera mig så är det jag själv, för jag vet att mamma skulle inte göra det.

Vad hemskt, vill bara säga att du är jättestark! Det känns så konstigt när man frågar sina vänner om hur deras föräldrar dricker på helgerna. "ett glas vin till middagen och så räcker det sen." brukar det oftast lyda och det känns lite som en 'chock' att höra. Och tack förresten att du berättar det här. Jag hoppas det är okej att jag frågar, vet du om det är något som ligger bakom hennes beroende?

 

[Trasdocka]

Själv separerade jag från min mamma 10 dagar efter att jag fyllt 18 år (jag flyttade och jobbade med hästar, när jag kom hem tre månader senare hade de skiljt sig). Jag tog aldrig upp kontakten, hon dog i cancer 2006. Jag har aldrig ångrat att jag tog det steget.

Jag behåll kontakten med pappa men efterhand som han blev sjukare tunnade det ut, jag är den viktigaste för mig att rädda. Han hade gjort sitt val och visste konsekvenserna. Jag hade ingen skuld i att vi inte höll en vettig kontakt, det var hans beslut som gjorde det. Han dog 2014.

Så tragiskt att man måste ta val likt dessa när man fortfarande är så ung. Jag beklagar...

Så jädrans beklämmande att höra om hur många som har haft det på liknande sätt under sin uppväxt.... Man tror lätt att man är själv men det stämmer inte alls. När man dessutom växt upp under såna förhållanden får man väldigt känslig radar för varningstecken i omgivningen och det är verkligen inte ett ovanligt problem.

Ja det är verkligen synd att det ska behöva vara så. Funderar på att bli nykterist då jag inte finner alkohol så gott endå, kanske kan vara skönt att bara stryka det från sitt liv. (men visst kan det vara kul när man tex. är ute och dansar). Och aa, jag tror att man blir omedvetet mer på sin vakt när det är alkohol i luften.

 

[Trasdocka]

@Trasdocka
Jag har valt att betrakta det som en sjukdom, för jag kan inte tänka mig att något kan vara viktigare än att erbjuda sina barn den mest grundläggande tryggheten, en fristad hemma. Förstår att det är svårt för att inte säga omöjligt för dig att slappna av utifall just den gången är en utav de där 3% som den ena föräldern inte reder ut. Att vara nykter en helg eller en dag här och där är tyder kanske på att det finns ett frö av insikt? Att drickandet inte är normalt och en liten ansträngning att räta ut det?

Du fick bra tips på länkar, här är en till http://www.umo.se/Tobak-alkohol-droger/Att-bo-med-en-vuxen-som-dricker-eller-anvander-droger/ Kanske även din bror velat prata med någon utomstående? Det är absolut inte konstigt att vilja ha en överblick över situationen och inte våga gå iväg/sova eller vad som helst. Så hade vi det hemma också, satt på helspänn tills han somnat utifall att. Vänd dig till någon, kurator eller organistion, även om du inte känner att du vill dra igång en utredning så för din egen skull.

Japp det är omöjligt att slappna av när det dricks här hemma, för så fort det blir en annan stämning i luften så måste jag sänka volymen lite och lyssna på vad som händer. När jag ser min förälders skal med en annan person där inuti så blir jag skakig, kan inte hålla mig stabil på rösten och hjärtat bankar.

Och aa, det måste vara som du säger, att det är en sjukdom. Och som du även säger så har de insikt om problemen. ~"i'm a failure". "jag borde hänga mig". De vet om det innerst inne men har inte viljan att göra något åt det. Skyller ofta ifrån sig och har anledningar hit och dit. "det är gott med en cider/öl i solen." m.m. Man kan alltid hitta anledningar.

Min förälder som har de största problemen fick dem när dess närmsta bror dog hastigt i en bilolycka för länge, länge sedan. Därefter så har olika problem som uppstått varit som bensin på elden. Båda har festat mycket i unga dagar och det sitter väl kvar från den tiden, de tror de är unga och klarar allt.

Problem för personen just nu som jag vet: personens förälder har insjuknat och blivit dement och den andra föräldern gör dumma val, smärta, nackbesvär som påverkar armar och händer, sämst jobb där flera orättvisor sker dagligen och inget görs åt saken av cheferna som ignorerar det.


Hmpf, sådant här är inte kul alls och känns typ overkligt men samtidigt verkligt. Nu är gårdagen endast ett minne blott.

Och vill för övrigt tacka alla som har svarat! Det hjälper att läsa varje inlägg och jag känner att jag får upp ögonen mer för vad man kan göra och även hur andra har hanterat situationer likt min vilket också är till stor hjälp, verkligen.

 

[Ray]

@Trasdocka
Jag har en pappa som dricker. Nu bor jag inte hos honom men vi spenderar tid ihop fortfarande på somrarna. Man blir väldigt besviken och arg när vuxna människor inte håller löften och man skäms gärna över sina föräldrar när de beter sig på ett sätt man själv förstår är fel.
Jag har aldrig ställt något ultimatum att han inte får umgås med barnbarn om han inte slutar dricka. Det är inte lönt. Däremot blir jag alltid arg när han dricker och skäller allt jag kan. Jag har ju full rätt att säga vad jag tycker!! Och jag vet ju att han försöker skärpa sig så att jag inte ska vara så arg...

Jag tycker att du och din bror ska försöka hitta annat boende om ni vill. Och skäll ut föräldrarna allt ni kan. Det har ni rätt att göra och det känns ofta bättre. Det kommer inte få någon att sluta dricka dock... Men det känns bättre för mig i vart fall att vara tydlig med att jag absolut gillar min pappa och jag vill umgås. Men bara när han uppför sig. Gör han inte det vill jag inte ha med honom att göra mer den dagen. Men jag har faktiskt inget ansvar för honom. Man blir som @Fritidsryttare säger väldigt självisk där med tiden. Han har satt spelreglerna och det gäller även när åldern kommer ikapp. Jag har inget ansvarskänsla alls! Min sambo vill gärna "ta hand om " och hjälpa till med att köpa grejer och kläder etc. Medans jag faktiskt känner att jag har inget ansvar att hjälpa till med sånt... Man kan klara av att ha relation med beroende personer. Men det kommer aldrig på bli vanliga relationer.
Det sätter spår i dig, att växa upp så. Behöver inte vara en katastrof men det påverkar.
Men hur är den andra föräldern?

 

[Trasdocka]

@Trasdocka
Jag har en pappa som dricker. Nu bor jag inte hos honom men vi spenderar tid ihop fortfarande på somrarna. Man blir väldigt besviken och arg när vuxna människor inte håller löften och man skäms gärna över sina föräldrar när de beter sig på ett sätt man själv förstår är fel.
Jag har aldrig ställt något ultimatum att han inte får umgås med barnbarn om han inte slutar dricka. Det är inte lönt. Däremot blir jag alltid arg när han dricker och skäller allt jag kan. Jag har ju full rätt att säga vad jag tycker!! Och jag vet ju att han försöker skärpa sig så att jag inte ska vara så arg...

Jag tycker att du och din bror ska försöka hitta annat boende om ni vill. Och skäll ut föräldrarna allt ni kan. Det har ni rätt att göra och det känns ofta bättre. Det kommer inte få någon att sluta dricka dock... Men det känns bättre för mig i vart fall att vara tydlig med att jag absolut gillar min pappa och jag vill umgås. Men bara när han uppför sig. Gör han inte det vill jag inte ha med honom att göra mer den dagen. Men jag har faktiskt inget ansvar för honom. Man blir som @Fritidsryttare säger väldigt självisk där med tiden. Han har satt spelreglerna och det gäller även när åldern kommer ikapp. Jag har inget ansvarskänsla alls! Min sambo vill gärna "ta hand om " och hjälpa till med att köpa grejer och kläder etc. Medans jag faktiskt känner att jag har inget ansvar att hjälpa till med sånt... Man kan klara av att ha relation med beroende personer. Men det kommer aldrig på bli vanliga relationer.
Det sätter spår i dig, att växa upp så. Behöver inte vara en katastrof men det påverkar.
Men hur är den andra föräldern?

Ja, man blir så trött.. Min andre förälder brukar alltid argt säga "drick inget mer nu!" men föräldern knäpper en ny öl endå. Min förälder som har problemen ser alltid så galen ut i blicken... Och jag orkar inte bry mig så mycket om hur många öl de dricker längre, orkar inte lägga mig i och säga till. Provade igår men då var det försent (blev väckt mitt i natten). Men aa, ska nog köra med att visa hur jag verkligen känner, inte vara vänlig när de är fulla utan arg för jag ogillar verkligen när de är det.

Jag har ett minne som jag i situationen inte tyckte var så förvånande men i efterhand så var det inget friskt beteende alls och det har inte hänt igen.

Föräldern ville ha mera vin, men hade då tappat sitt vinglas på det hårda golvet i garaget där vin-dunken stod och satt nu hukad och samlade upp alla glasbitar. Det var blod överallt då föräldern skurit sig på glasbitarna. Hjälper personen snabbt och tror den andra föräldern kommer till undsättning också. Efter ett tag så går föräldern och hämtar mera vin med ett plastglas...

Jo det hade varit nice om man kanske kunde flytta men antar att jag inte vill ta ett lån just nu då jag fortfarande studerar. :/

Och vet faktiskt inte om jag någonsin har skällt ut mina föräldrar, har bara visat ett starkt hat mot att de dricker. Är väl för svag för att göra något sådant, tycker synd om min förälder som har problemen.

Den fetade texten gillade jag verkligen!

Ja... Man får ta och tänka på sig själv när inget annat hjälper. För vi har ju våra egna liv att ta hand om och vi måste hålla oss själva välmående.

Min andra förälder super inte sig såpass full och blir aldrig aggressiv av vad jag har sett men vet att han slog sönder vår skafferidörr en gång när jag var liten så aa... det är min pappa. Det som händer är att han blir lugn, sentimental och så men det är nog annorlunda för min bror då hans rum är nära dem medans jag sitter mer avskiljt och vet att dom två kan tjafsa ibland men det blir aldrig något fysiskt. Och aa, han och mamma kan tjafsa då också och om det blossar upp ilska så känner jag att jag måste vara där och se till så inget allvarligt händer. Men jag tycker alltid att han har rätt så bra koll och går iallafall att prata med.

Han har mycket bättre kontroll och säger jämt att han klarar av att inte dricka eller dricka lagom. Dock verkar det inte vara något bra när han dricker sprit men det vet jag inte så mycket om. Min fader verkar dock inte vara så värst intresserad i att sluta dricka eller dricka bara 2 öl.

Så aa, det är min mor som har problemet och min far som även gillar öl och även han, dricker för mycket ibland.

Och oftast när mamma dricker så brukar hon dricka tills hon somnar och då är det en bra kväll.

 

[Ray]

Vad jobbigt för dig att båda dricker!
Jag blir förbannad när jag läser det! Ni bor ju i det och på nåt vis tycker jag de tillsammans eller nån av dom borde kunna respektera det!

Det är i mina ögon inte synd om dom. Det är synd om dig och din brorsa!
Jag har aldrig sett att det hjälper att tycka synd om någon som dricker - varken för den beroende eller för dom runt omkring. Daltande med vuxna människor kan jag inte med. Man behöver inte vara elak heller. Men du måste få visa dina känslor. Dom är faktiskt föräldrar fortfarande!
Det är många gånger jobbigare med "mammor " som dricker eftersom det går emot rollen. Mycket skuldkänslor som hon säkert bär på. Men jag vet inte - det är ju varken ditt fel eller ditt ansvar?
Om din pappa verkar mer stabil så börja prata med honom?

Så många har det som dig. Och så många har haft det så. Jag blir arg arg arg. Och kommer nog aldrig tycka att en alkoholist inte själv är ansvarig för var de hamnat...

 

[Lovisaleonora]

Det finns alltid ursäkter för att dricka. Och det finns också människor som går igenom precis samma sak utan att dricka. För det är just bara ursäkter för ett beteende man vet är fel.

Jag tycker du ska se sanningen i vitögat, du bor med minst en alkoholist, och det påverkar ditt liv. Titta igenom länkarna och läs på om medberoende och vad det gör med oss. Det går att slå ifrån sig, men tyvärr är det sant. Det är skönt att landa i att det går att ändra, även för oss medberoende. Vi handlar utifrån ett sjukt synsätt. Det går inte att hålla sig frisk i en sjuk omgivning. Det är inte ditt fel, men du tar ansvar för ditt liv. Alkoholisten får ta ansvar för sitt liv och sina val. Men det finns inga som helst vinster med att vara möjliggörande. Det är absolut på sin plats att förklara - utan att hota - vad du känner. När de är nyktra. Att du tycker det är jobbigt, att du känner att det försämrar ditt liv. Att de måste ta tag i sin sjukdom.

Det är inte lönt att ställa några ultimatum du inte är beredd att genomföra. Det du kan beskriva är konsekvenserna av drickandet. Sämre relation med dig, du flyr hemmet så snart du kan, ditt liv försämras, hur du mår när de dricker. Ingen skuld, ingen skam bara fakta.

Detta går att få hjälp med utifrån om du känner att du vill. Men jag tycker absolut att du ska besöka ett möte hos en av sammanslutningarna du känner du hör mest hemma hos. Det enda du behöver göra är att gå dit och lyssna. Du behöver inte delta aktivt eller förbinda dig till något.

Våga prova. Se det som en del i ett nytt liv, ett liv där du blir friskare och kommer till förändring.

 

[Fritidsryttare]

Tror jag har svårt för detta(fetade texten), just för att jag inte vet hur det känns att vara beroende och har tron om att inget är omöjligt. Men det är väl viljan som saknas hos missbrukaren och då är det något man måste acceptera, att det är som du säger.

Jo ska ta och kika på det.

Min bror ska börja gymnasiet och jag studerar på universitet, har tänkt på att dra till en kompis när det blir sådär jobbigt, men då tänker jag att jag inte kan lämna kvar min bror ensam så han måste stå ut med det själv. Lite så är det även i det här fallet och din text gav mig en lite "vidare vy" så jag tackar! Jag tänker att ett val man kan göra är att när jag studerat färdigt och fått jobb så kan jag flytta hemifrån och då så kan min bror flytta med mig.

Vad hemskt, vill bara säga att du är jättestark! Det känns så konstigt när man frågar sina vänner om hur deras föräldrar dricker på helgerna. "ett glas vin till middagen och så räcker det sen." brukar det oftast lyda och det känns lite som en 'chock' att höra. Och tack förresten att du berättar det här. Jag hoppas det är okej att jag frågar, vet du om det är något som ligger bakom hennes beroende?

Jag tycker att du är väldigt stark som är mitt i skiten och som ändå är klarsynt nog att se dina föräldrar för vad de är, alkoholmissbrukare. Om du inte hade kommit till insikt om det så hade du aldrig skrivit den här tråden. Jag var djupt medberoeende hela min uppväxt ända tills jag flyttade från mamma vid 11 till nästa hem, med nya missbrukstendenser. Det är först sen jag bröt mig loss vid 15 års ålder som jag började se problemen för hur de egentligen är.

Min mamma hade ett helvete som barn och även i vuxen ålder, milt uttryckt. Och hon är andra generationens (kanske 3:e?) missbrukare. Så jag har förståelse för varför hon hamnade där hon gjorde, krasst sett så hade hon inte mycket val. Men jag har haft val här i livet och jag har väldigt målmedvetet beslutat mig för att inte gå samma öde till mötes, även om det innebär en väldigt distanserad relation till min mor i allmänhet och min familj i synnerhet.

Krasst sett så handlar det om medvetenhet och tur för min del. När jag var 16 så lovade jag mig själv att aldrig förstöra mitt liv på samma sätt som min mor hade gjort. Då var jag ändå farligt nära att hamna i samma spår, delvis p.g.a arv men även av "gammal vana"/miljö, typ: "varför inte ta ett glas vin för att slappna av och ha kul". Inte ett helt sunt tänk för en 14-15-åring... Jag hade rätt människor runt mig vid rätt tillfällen som kunde stiga in och vara vuxna fastän jag tyckte att jag var vuxen själv. Sen hade jag min häst, ett mål. Jag ville ha kvar honom och då var jag tvungen att sköta mig, han var verkligen en klippa när det stormade som mest.

Det blev ett väldigt ärligt inlägg men sammanfattningsvis kan jag bara skriva att jag skäms inte för min bakgrund. Den har format mig och utan den så hade jag inte haft den karaktär och målmedvetenhet som jag har idag, jag vet att jag klarar allt. Om nån säger att det där fixar du aldrig så ser jag till att fixa det på ett eller annat sätt.

Du är varmt välkommen att PMa om du vill. Jag kanske inte kan ge så mycket handfasta råd men jag vet iaf delvis vad du går igenom.

 

[Trasdocka]

Jag tycker att du är väldigt stark som är mitt i skiten och som ändå är klarsynt nog att se dina föräldrar för vad de är, alkoholmissbrukare. Om du inte hade kommit till insikt om det så hade du aldrig skrivit den här tråden. Jag var djupt medberoeende hela min uppväxt ända tills jag flyttade från mamma vid 11 till nästa hem, med nya missbrukstendenser. Det är först sen jag bröt mig loss vid 15 års ålder som jag började se problemen för hur de egentligen är.

Min mamma hade ett helvete som barn och även i vuxen ålder, milt uttryckt. Och hon är andra generationens (kanske 3:e?) missbrukare. Så jag har förståelse för varför hon hamnade där hon gjorde, krasst sett så hade hon inte mycket val. Men jag har haft val här i livet och jag har väldigt målmedvetet beslutat mig för att inte gå samma öde till mötes, även om det innebär en väldigt distanserad relation till min mor i allmänhet och min familj i synnerhet.

Krasst sett så handlar det om medvetenhet och tur för min del. När jag var 16 så lovade jag mig själv att aldrig förstöra mitt liv på samma sätt som min mor hade gjort. Då var jag ändå farligt nära att hamna i samma spår, delvis p.g.a arv men även av "gammal vana"/miljö, typ: "varför inte ta ett glas vin för att slappna av och ha kul". Inte ett helt sunt tänk för en 14-15-åring... Jag hade rätt människor runt mig vid rätt tillfällen som kunde stiga in och vara vuxna fastän jag tyckte att jag var vuxen själv. Sen hade jag min häst, ett mål. Jag ville ha kvar honom och då var jag tvungen att sköta mig, han var verkligen en klippa när det stormade som mest.

Det blev ett väldigt ärligt inlägg men sammanfattningsvis kan jag bara skriva att jag skäms inte för min bakgrund. Den har format mig och utan den så hade jag inte haft den karaktär och målmedvetenhet som jag har idag, jag vet att jag klarar allt. Om nån säger att det där fixar du aldrig så ser jag till att fixa det på ett eller annat sätt.

Du är varmt välkommen att PMa om du vill. Jag kanske inte kan ge så mycket handfasta råd men jag vet iaf delvis vad du går igenom.

Vill bara ge cred för att du valde att gå din egen väg, med egna mål och att du inte gav upp. Det känns lite som tur i oturen att du hade din häst som ställde krav från sitt håll och goda människor omkring dig. Ungefär att du tog det onda och gjorde det till något bra, med hjälp av dessa faktorer till den mån som gick. Och det respekterar jag verkligen, känner lite "wow" eller hur man nu ska beskriva det.

Tack så mycket, du rockar!