Äldre par där en är dement

[Mabuse]

Jag känner ett äldre par, som just nu är i följande situation:

De bor i en gemensam villa och är gifta sedan många år. Båda är gamla och skröpliga.

Mannen är 95, multisjuk med riktigt dåligt hjärta, läkare bedömer att han lever 0-6 månader till. Mycket trött och vilar mest.

Kvinnan är gravt dement och multisjuk, men vägrar demensundersökning och vård i hemmet, eller annat boende. Slänger ut hemtjänsten, som ska hjälpa med medicinering, mat, osv. Dålig balans och benskör, ramlade och bröt höften senast i våras.

Nu ligger mannen på sjukhus, men ska hem igen tycker kommunen. Han själv vill inte, han orkar inte och är hela tiden orolig för att frun ska rymma ut, glömma spisen på och elda upp huset, och så vidare. Medan han varit på sjukhus har släkten haft dygnet-runt-jour hos kvinnan så att hon klarar sig. Hemtjänsten har orosanmält, men det har lämnats utan åtgärd.

Kommunen menar att kvinnan är i sin fulla rätt att avsäga sig hjälp, så de kan inget göra. Visserligen har mannen rätt till hjälp, men eftersom han kan äta själv ska han vårdas i hemmet. Att det i praktiken inte är möjligt eftersom det bor en kvinna där som har rätt att slänga ut hemtjänsten (hon förstår alltså inte vilka de är, utan tror att de är inbrottstjuvar som tagit sig in), är en ”intressant problematik”, men inget som påverkar deras insatser. Utan det är mer en filosofisk fråga, så att säga.

Vad kan närstående göra i det här läget? Har kommunen rätt?

Jag tänker att detta måste vara en ganska vanlig situation ändå. Hur brukar man lösa det?

 

[Snurrfian]

Delat boende, i det här fallet kanske mannen kan bo hos en släkting/vän tills man på kommunen inser att man behöver göra en insats till kvinnan. Här gäller det att släkten trots att det tar emot, tar ett steg tillbaka och istället larmar så fort det är något. Sjukt jobbigt eftersom man känner sig som en svikare men det enda som hjälper hos kommunen.
Svärmor hann bli känd i alla butiker i stan, polisen och brandkåren, samt att hemtjänsten slog larm, då fick hon tillslut en plats på boende men inte utan att de försökte skämma svägerskan att hon borde sluta jobba och ta hand om sin mamma.

 

[Mabuse]

Delat boende, i det här fallet kanske mannen kan bo hos en släkting/vän tills man på kommunen inser att man behöver göra en insats till kvinnan. Här gäller det att släkten trots att det tar emot, tar ett steg tillbaka och istället larmar så fort det är något. Sjukt jobbigt eftersom man känner sig som en svikare men det enda som hjälper hos kommunen.
Svärmor hann bli känd i alla butiker i stan, polisen och brandkåren, samt att hemtjänsten slog larm, då fick hon tillslut en plats på boende men inte utan att de försökte skämma svägerskan att hon borde sluta jobba och ta hand om sin mamma.

Det finns ingen släkting/vän där mannen kan bo. Det finns inga pengar att köpa en lägenhet till honom. Jag ska betona att han är multisjuk och vårdas palliativt i livets slutskede, han kan liksom inte sova på en madrass på golvet i vardagsrummet. Han måste ha en säng och ett rum.

 

[MiaMia]

Jag känner ett äldre par, som just nu är i följande situation:

De bor i en gemensam villa och är gifta sedan många år. Båda är gamla och skröpliga.

Mannen är 95, multisjuk med riktigt dåligt hjärta, läkare bedömer att han lever 0-6 månader till. Mycket trött och vilar mest.

Kvinnan är gravt dement och multisjuk, men vägrar demensundersökning och vård i hemmet, eller annat boende. Slänger ut hemtjänsten, som ska hjälpa med medicinering, mat, osv. Dålig balans och benskör, ramlade och bröt höften senast i våras.

Nu ligger mannen på sjukhus, men ska hem igen tycker kommunen. Han själv vill inte, han orkar inte och är hela tiden orolig för att frun ska rymma ut, glömma spisen på och elda upp huset, och så vidare. Medan han varit på sjukhus har släkten haft dygnet-runt-jour hos kvinnan så att hon klarar sig. Hemtjänsten har orosanmält, men det har lämnats utan åtgärd.

Kommunen menar att kvinnan är i sin fulla rätt att avsäga sig hjälp, så de kan inget göra. Visserligen har mannen rätt till hjälp, men eftersom han kan äta själv ska han vårdas i hemmet. Att det i praktiken inte är möjligt eftersom det bor en kvinna där som har rätt att slänga ut hemtjänsten (hon förstår alltså inte vilka de är, utan tror att de är inbrottstjuvar som tagit sig in), är en ”intressant problematik”, men inget som påverkar deras insatser. Utan det är mer en filosofisk fråga, så att säga.

Vad kan närstående göra i det här läget? Har kommunen rätt?

Jag tänker att detta måste vara en ganska vanlig situation ändå. Hur brukar man lösa det?

Om mannen vill ha hjälpen och de är där för att hjälpa honom så har hon inte rätt att slänga ut dem. Någon man delar bostad med har inte rätt att förvägra en att ta emot besök i sitt eget hem.

Tycker det låter som kommunen använder lite bekväma metoder för att slippa ifrån att hantera ett minst sagt delikat arbetsmiljöproblem för sin personal.
De kanske behöver ha med en väktare som fredar dem från övergrepp medan de utför sitt arbete?

Att städa kanske kan bli en diskussionsfråga kring som något man har gemensamt ansvar för, och därmed beslutanderätt över, i ett gemensamt hushåll. Men att t.ex. hjälpa med dusch eller laga och servera mat till bara mannen ska de kunna göra.
Är beslut skrivna så att det är tydligt vad som är hans egen hjälp, till honom för hans behov, så det inte är ihopbakat i någon kollektiv bedömning och kan diskuteras vem de är där för när de kommer?

Undrar om man genom att anmäla för våld mot tjänsteman kan få en rättspsykiatrisk undersökning med tvång genom rättsväsendets försorg? Det kanske är lite för kreativt för att fungera i realiteten, och dessutom skulle ta för lång tid. Men om det är upprepat brott tre gånger dagligen och om hemtjänsten faktiskt ringer polisen varje gång de blir angripna...

 

[Elo]

Finns det inget 'övergångsboende' i kommunen? Min morfar bodde på ett sådant när han ansågs för frisk för sjukhus men för sjuk för att mormor skulle klara hans 'vård'

 

[Mabuse]

Om mannen vill ha hjälpen och de är där för att hjälpa honom så har hon inte rätt att slänga ut dem. Någon man delar bostad med har inte rätt att förvägra en att ta emot besök i sitt eget hem.

Tycker det låter som kommunen använder lite bekväma metoder för att slippa ifrån att hantera ett minst sagt delikat arbetsmiljöproblem för sin personal.
De kanske behöver ha med en väktare som fredar dem från övergrepp medan de utför sitt arbete?

Att städa kanske kan bli en diskussionsfråga kring som något man har gemensamt ansvar för, och därmed beslutanderätt över, i ett gemensamt hushåll. Men att t.ex. hjälpa med dusch eller laga och servera mat till bara mannen ska de kunna göra.
Är beslut skrivna så att det är tydligt vad som är hans egen hjälp, till honom för hans behov, så det inte är ihopbakat i någon kollektiv bedömning och kan diskuteras vem de är där för när de kommer?

Undrar om man genom att anmäla för våld mot tjänsteman kan få en rättspsykiatrisk undersökning med tvång genom rättsväsendets försorg? Det kanske är lite för kreativt för att fungera i realiteten, och dessutom skulle ta för lång tid. Men om det är upprepat brott tre gånger dagligen och om hemtjänsten faktiskt ringer polisen varje gång de blir angripna...

Besluten är skrivna så att det är bara han som får hjälp, med mat, dusch, etc. Precis som du beskriver.

Men då kan hon alltså inte slänga ut dem, när de kommer för att hjälpa honom?

För det är vad som hänt hittills. Hjälpen kommer, hon slänger ut dem. Inte handgripligen, hon säger åt dem att gå och då går de. Kommunen tyckte för ett halvår sedan att mannen skulle ta hand om kvinnan, nu har han gjort det ett halvår och är slutkörd. Vilket var precis det anhöriga sa skulle hända, då var kommunhandläggarens respons att de var hjärtlösa som sa att det skulle ta livet av mannen att vara demensvårdare. Men nu blev det ju så ändå. Han är sängliggande efter att rygg och hjärta sagt ifrån.

 

[Mabuse]

Finns det inget 'övergångsboende' i kommunen? Min morfar bodde på ett sådant när han ansågs för frisk för sjukhus men för sjuk för att mormor skulle klara hans 'vård'

Nej, bara om man inte kan äta själv. Eftersom mannen kan äta själv ska han vårdas i hemmet.

Kvinnan fick plats på ett sådant när hon brutit höften, så det finns. Men inte för honom.

 

[MiaMia]

Men då kan hon alltså inte slänga ut dem, när de kommer för att hjälpa honom?

Är sådär nästan helt säker på det.

Om han bjudit in dem så är det inte hemfridsbrott, så de har ingen anledning att säga att de "måste" gå bara för att hon säger så.

Och en person kan inte detaljstyras så att hen inte får ta emot besökare i sitt eget hem. Tänk vilken tvångskraft det skulle finnas i en sådan makt. Vore det fallet så skulle kommunen behöva skicka dit sin relationsvåldshandläggare istället.

 

[Fetaost]

Jag jobbar i hemtjänsten och detta är ett vanligt senarium dessvärre. Hon har ju precis som du säger sin fulla rätt att avstå insatser.
Delat boende är det enda maken kan göra för egen del. Dvs skaffa eget boende. Jag förstår att det är helt horribelt för honom när han är så sjuk.
Kan han bo hos anhörig medans han söker plats på sjukhem?

Han kan söka korttidsboende innan hemgång. Även avlastningsboende. Tex var tredje vecka.

 

[Elo]

Nej, bara om man inte kan äta själv. Eftersom mannen kan äta själv ska han vårdas i hemmet.

Kvinnan fick plats på ett sådant när hon brutit höften, så det finns. Men inte för honom.

Synd. Morfar kunde äta själv men var tex ostadig på benen och behövde lite hjälp med mediciner och personlig hygien.

Mannen kan ju också ansöka om boende på äldreboende men beroende på handläggningstid kan det ju tyvärr bli för sent.

 

[Mabuse]

Är sådär nästan helt säker på det.

Om han bjudit in dem så är det inte hemfridsbrott, så de har ingen anledning att säga att de "måste" gå bara för att hon säger så.

Och en person kan inte detaljstyras så att hen inte får ta emot besökare i sitt eget hem. Tänk vilken tvångskraft det skulle finnas i en sådan makt. Vore det fallet så skulle kommunen behöva skicka dit sin relationsvåldshandläggare istället.

Just det, frågan om man inte kunde orosanmäla för våld i nära relationer? Mannen är ju rädd för hennes vredesutbrott och påhitt, det är i princip psykisk misshandel.

 

[Fetaost]

Besluten är skrivna så att det är bara han som får hjälp, med mat, dusch, etc. Precis som du beskriver.

Men då kan hon alltså inte slänga ut dem, när de kommer för att hjälpa honom?

För det är vad som hänt hittills. Hjälpen kommer, hon slänger ut dem. Inte handgripligen, hon säger åt dem att gå och då går de. Kommunen tyckte för ett halvår sedan att mannen skulle ta hand om kvinnan, nu har han gjort det ett halvår och är slutkörd. Vilket var precis det anhöriga sa skulle hända, då var kommunhandläggarens respons att de var hjärtlösa som sa att det skulle ta livet av mannen att vara demensvårdare. Men nu blev det ju så ändå. Han är sängliggande efter att rygg och hjärta sagt ifrån.

Hon kan inte neka HONOM hjälp. Isf får hemtjänsten ta med polis i värsta fall om hon blir hotfull el våldsam.

 

[Mabuse]

Jag jobbar i hemtjänsten och detta är ett vanligt senarium dessvärre. Hon har ju precis som du säger sin fulla rätt att avstå insatser.
Delat boende är det enda maken kan göra för egen del. Dvs skaffa eget boende. Jag förstår att det är helt horribelt för honom när han är så sjuk.
Kan han bo hos anhörig medans han söker plats på sjukhem?

Han kan söka korttidsboende innan hemgång. Även avlastningsboende. Tex var tredje vecka.

Som sagt finns det dessvärre ingen anhörig att bo hos.

Jag misstänker att saken ur kommunens synvinkel kommer lösa sig själv snart, eftersom han lär dö omgående om han ska bo hemma. Så tiden är ju på kommunens sida, så att säga.

Handläggaren lyckades få tag på mannen på sjukhuset via telefon, och har övertalat honom att han inte har några alternativ utan måste hem. Så nu har kommunen hans samtycke till att flytta hem. Handläggaren vägrade svara på anhörigas kontaktförsök innan hon övertalat mannen, och sa sen att hon hade fått honom att förstå att han inte hade några alternativ, och då hade han gett med sig.

 

[Fetaost]

Just det, frågan om man inte kunde orosanmäla för våld i nära relationer? Mannen är ju rädd för hennes vredesutbrott och påhitt, det är i princip psykisk misshandel.

Det kan man.
För många år sen hade vi ett sånt par på mitt jobb. Det slutade med att mannen fick plats på säbo och frun vette katten var hon tog vägen.
Det var hemska förhållanden att jobba under. Som personal fick vi vittna sparkar, slag, hot, glåpord och helt galna grejer som sönderklippta kläder, nerblött säng mm.

 

[Fetaost]

Som sagt finns det dessvärre ingen anhörig att bo hos.

Jag misstänker att saken ur kommunens synvinkel kommer lösa sig själv snart, eftersom han lär dö omgående om han ska bo hemma. Så tiden är ju på kommunens sida, så att säga.

Handläggaren lyckades få tag på mannen på sjukhuset via telefon, och har övertalat honom att han inte har några alternativ utan måste hem. Så nu har kommunen hans samtycke till att flytta hem. Handläggaren vägrade svara på anhörigas kontaktförsök innan hon övertalat mannen, och sa sen att hon hade fått honom att förstå att han inte hade några alternativ, och då hade han gett med sig.

Väldigt drastiskt men han kan anmäla sin fru för misshandeln och ansöka om kontaktförbud. Då måste kommunen aggera med bostadslösning.

 

[Mabuse]

Det kan man.
För många år sen hade vi ett sånt par på mitt jobb. Det slutade med att mannen fick plats på säbo och frun vette katten var hon tog vägen.
Det var hemska förhållanden att jobba under. Som personal fick vi vittna sparkar, slag, hot, glåpord och helt galna grejer som sönderklippta kläder, nerblött säng mm.

Nu är det ju inte riktigt så illa, men om du tyckte det var hemskt att jobba i den situationen, tänk hur det är att leva i den när man är 95 och sjuk.

 

[Enya]

Det kan man.
För många år sen hade vi ett sånt par på mitt jobb. Det slutade med att mannen fick plats på säbo och frun vette katten var hon tog vägen.
Det var hemska förhållanden att jobba under. Som personal fick vi vittna sparkar, slag, hot, glåpord och helt galna grejer som sönderklippta kläder, nerblött säng mm.

Förstår absolut att det måste vara jobbigt som personal att jobba under sådana förhållanden! Tänker också att det måste vara jobbigt att som "hjärnfrisk" anhörig att bo med någon som beter sig så och inte längre är sig själv, och att bara tanken på att man själv kan hamna i en sådan situation med demens en dag är oerhört obehaglig tycker jag. Fruktansvärt för alla parter.

 

[Fetaost]

Nu är det ju inte riktigt så illa, men om du tyckte det var hemskt att jobba i den situationen, tänk hur det är att leva i den när man är 95 och sjuk.

Ja det är helt fruktansvärt att leva så. Demens är en ohygglig sjukdom för anhöriga.

 

[Mabuse]

Väldigt drastiskt men han kan anmäla sin fru för misshandeln och ansöka om kontaktförbud. Då måste kommunen aggera med bostadslösning.

Kontaktförbud är nog inte det rätta, de tycker ju ändå om varandra. De har varit gifta i 70 år och saknar varandra när de inte är tillsammans. Så det är ju väldigt sorgligt i sig att det inte fungerar att bo ihop längre, för det gör det verkligen inte. Inte utan professionell hjälp.

 

[SiZo]

Är sådär nästan helt säker på det.

Om han bjudit in dem så är det inte hemfridsbrott, så de har ingen anledning att säga att de "måste" gå bara för att hon säger så.

Och en person kan inte detaljstyras så att hen inte får ta emot besökare i sitt eget hem. Tänk vilken tvångskraft det skulle finnas i en sådan makt. Vore det fallet så skulle kommunen behöva skicka dit sin relationsvåldshandläggare istället.

Jag är rätt så säker på att nödvärnsrätten att få ut folk ut sitt eget hem gäller oavsett vad andra boende där tycker om saken. Det var åtminstone vad jag fick lära mig under väktarutbildningen, men det kanske är ändrat då det är ett antal år sedan?

KL*
Så tråkigt att det inte riktigt finns system för sånthär, det är ju trots allt inte ett helt ovanligt scenario.