Mela99
Trådstartare
Har en kille på 23 bast som bor här ute hos morsan, där jag jobbar.
Bara för att jag skaffade två hundar för ett tag sen, morsan en och hans bästa vän en så verkade väl han tycka att han också skulle ha en. Först tyckte jag det var bra, för han har allvarliga psykiska problem, och tänkte att en hund kanske får honom att må bättre. Han har börjat rida hos oss och det har hjälp honom en bit på vägen iaf, så djur verkar ju ha en lugnande inverkan på honom.
Men hur han behandlar denna lilla stackars varelse
I början var det väl så gulligt så, men det dröjde inte länge förrän han började skrika och gapa på henne, springa efter henne och i värsta fall släppa henne rakt ner i backen eller kasta iväg henne.
Han kan skälla på henne långt EFTER att hon har gjort ngt, och både jag, morsan och några i stallet har sagt att det HJÄLER INTE och hon FATTAR INTE vad hon gjort då! Men jo då, "hon vet precis vad hon har gjort, det vet hon så väl så!". Eftersom hon är rädd för honom så händer det att hon hukar sig och går med sänkt huvud bara hon går förbi honom, då han utbrister "undrar just vad hon har ställt till med nu då, nånting måste det ju va, det ser jag på henne!"
....? Lixom herregud! Det är ju fan för hon är pissigt rädd för honom!!
Han skriker åt henne att gå ut när alla andra hundar och människor är inne, eller när alla är på ett ställe utomhus så skriker han att hon ska gå bort.
Man ser direkt på henne när hon fått skäll/stryk för då springer hon och gömmer sig nånstans ute och springer hukad fast ingen är i närheten och knappt jag kan få henne att komma. Försöker busa upp henne, gosa med henne och prata bebisspråk, men nej, hon är heldepp. Hon kan på darrande ben göra nåt lamt försök till att komma upp i knät men det är också allt. Livsgnistan är lixom som bortblåst.
Visst är hon jävlig, men det är ju för ingen lär henne, och han tror ju att han uppfostrar henne så bra, men det blir ju helt fel! Hon har börjat hugga i luften mot folk som numera säger åt henne på skarpen/kommer för nära, och det är ju inte konstigt om hon känner att hon måste försvara sig..
Hon kan sitta och det är det väl i princip jag som lärt henne. Han måste ju träna henne lite/lära henne lydnad och inte förvänta sig att hon ska kunna det själv! Och klart hon inte vet vad som är rätt och fel när hon aldrig får beröm för nåt och skäll för allt, typ..
Nu har han bundit fast henne under ett bord utanför sin stuga så hon får sitta där hela dagarna, "hon behöver lära sig och hon har varit så dum på sistone så nu får det vara nog!".. Hon som inte ens haft koppel förut och som är 5-6 månader kanske, ska sitta där och yla ständigt och se helt nere ut i ett tremeters koppel medan alla andra hundar här på gården får springa omkring glatt.
Jag har sagt det att hon lär sig fan inte av att sitta där, och visst att han kanske kan sätta henne i koppel om han måste iväg nånstans, eller ska ut och rida t.ex, men annars kan han väl ha henne med hela dagarna, han jobbar ju inte och springer bara runt här på gården ändå, eller sitter i soffan och glor tv. Hon brukar trots allt följa med en om man håller lite koll på henne. Så det borde ju inte va så jävla mkt begärt, eller om det nu är så jobbigt för honom så kan han väl åtminstone ha med henne i koppel då!
Åh, jag blir så jävla irriterad! Som fler med mig här ute! Och folk ger honom pikar och berättar hur en hund funkar och ger honom tips osv. Han borde ju fan skämmas, men istället väljer han väl att inte lyssna - för han vet ju precis hur hon funkar och hur det är att ha hund.
Men mina hundar ska han fan hålla på att gulla med hela tiden minsann
Bara för att jag skaffade två hundar för ett tag sen, morsan en och hans bästa vän en så verkade väl han tycka att han också skulle ha en. Först tyckte jag det var bra, för han har allvarliga psykiska problem, och tänkte att en hund kanske får honom att må bättre. Han har börjat rida hos oss och det har hjälp honom en bit på vägen iaf, så djur verkar ju ha en lugnande inverkan på honom.
Men hur han behandlar denna lilla stackars varelse
I början var det väl så gulligt så, men det dröjde inte länge förrän han började skrika och gapa på henne, springa efter henne och i värsta fall släppa henne rakt ner i backen eller kasta iväg henne.
Han kan skälla på henne långt EFTER att hon har gjort ngt, och både jag, morsan och några i stallet har sagt att det HJÄLER INTE och hon FATTAR INTE vad hon gjort då! Men jo då, "hon vet precis vad hon har gjort, det vet hon så väl så!". Eftersom hon är rädd för honom så händer det att hon hukar sig och går med sänkt huvud bara hon går förbi honom, då han utbrister "undrar just vad hon har ställt till med nu då, nånting måste det ju va, det ser jag på henne!"
....? Lixom herregud! Det är ju fan för hon är pissigt rädd för honom!!
Han skriker åt henne att gå ut när alla andra hundar och människor är inne, eller när alla är på ett ställe utomhus så skriker han att hon ska gå bort.
Man ser direkt på henne när hon fått skäll/stryk för då springer hon och gömmer sig nånstans ute och springer hukad fast ingen är i närheten och knappt jag kan få henne att komma. Försöker busa upp henne, gosa med henne och prata bebisspråk, men nej, hon är heldepp. Hon kan på darrande ben göra nåt lamt försök till att komma upp i knät men det är också allt. Livsgnistan är lixom som bortblåst.
Visst är hon jävlig, men det är ju för ingen lär henne, och han tror ju att han uppfostrar henne så bra, men det blir ju helt fel! Hon har börjat hugga i luften mot folk som numera säger åt henne på skarpen/kommer för nära, och det är ju inte konstigt om hon känner att hon måste försvara sig..
Hon kan sitta och det är det väl i princip jag som lärt henne. Han måste ju träna henne lite/lära henne lydnad och inte förvänta sig att hon ska kunna det själv! Och klart hon inte vet vad som är rätt och fel när hon aldrig får beröm för nåt och skäll för allt, typ..
Nu har han bundit fast henne under ett bord utanför sin stuga så hon får sitta där hela dagarna, "hon behöver lära sig och hon har varit så dum på sistone så nu får det vara nog!".. Hon som inte ens haft koppel förut och som är 5-6 månader kanske, ska sitta där och yla ständigt och se helt nere ut i ett tremeters koppel medan alla andra hundar här på gården får springa omkring glatt.
Jag har sagt det att hon lär sig fan inte av att sitta där, och visst att han kanske kan sätta henne i koppel om han måste iväg nånstans, eller ska ut och rida t.ex, men annars kan han väl ha henne med hela dagarna, han jobbar ju inte och springer bara runt här på gården ändå, eller sitter i soffan och glor tv. Hon brukar trots allt följa med en om man håller lite koll på henne. Så det borde ju inte va så jävla mkt begärt, eller om det nu är så jobbigt för honom så kan han väl åtminstone ha med henne i koppel då!
Åh, jag blir så jävla irriterad! Som fler med mig här ute! Och folk ger honom pikar och berättar hur en hund funkar och ger honom tips osv. Han borde ju fan skämmas, men istället väljer han väl att inte lyssna - för han vet ju precis hur hon funkar och hur det är att ha hund.
Men mina hundar ska han fan hålla på att gulla med hela tiden minsann
