Sv: Adoption
Men har du aldrig känt en sorg över att dina biologiska föräldrar gav bort dig?
Någon som helst separationsångest över att ha blivit skild från din biologiska mamma?
Jag har hört berättelser om de som drömmer mardrömmar om detta.
Och det tycker jag är en tråkig effekt av adoption.
Egentligen gillar jag inte att skriva om sådant då jag ser det som ganska personligt, men vi sitter endå ett ett diskussionsforum så. ..vi kör endå.
När jag var mindre tänkte jag aldrig på min biomamma, jag visste ju att det fanns en kvinna någonstans som fött mig mer var det inte.
När jag själv fick barn började jag tänka på det mer, jag var ju så lycklig när jag fick min son (även fast jag aldrig under graviditeten var säker på att jag ens skulle kunna tycka om honom)
Just det känslan när man fick se honom, den var enorm,obeskrivlig och underbar, ibland kan jag fundera på vad hon kände när hon såg mig, tittade hon ens på mig? Hur kunde hon lämna mig på gatan som hon gjorde sedan? Tänker hon på mig? Har jag några syskon?
Separationsångest har jag haft, väldigt mycket, kunde tex inte vara ensam hemma föränn jag var 13 år, eller vänta i bilen när mamma skulle köpa mjölk eller dyl om jag inte såg henne, något sa mig att hon kunde ju lämna mig kvar, var inte så längesedan jag insåg vad det var som fick mig att känna så, för samma känsla fick jag när min pojkvän gjorde slut vilket förmodligen var ganska jobbigt för honom.
Nu när jag vet varför kan jag också bearbeta det och förstå mig själv varför jag gör si eller så och reagerar lite annorlunda än andra människor ibland.
Så visst finns det, både tankar på föräldrar och separationsångest, har en kompis som är adopterad och sökte upp sin biomamma, dock blev det väl inte så lyckat, men vi pratar en del om det och det hjälper att ha någon att dela känslor och tankar med ibland.
Något som kan få det att komma fram är när andra människor skall berätta precis hur de hade tagit det, och hur kunde jag bli bortadopterad? Och hur känns det att vara svensk men endå inte? och 1000 sådanan frågor som ofta kan komma första gången jag träffar en människa, just sånt kan få mig att känna mig ett ufo och väldigt trampad på, ofta har det kommit första dagen på ett nytt jobb alla de där frågorna, och då tycker man är ute på väldigt känslig mark och klampar, jusr nu är det mest sådant som får mig att känna mig väldigt annorlunda och utanför, däremot har jag lärt mig att säga ifrån.
Första gången jag öht fick veta att jag var annorlunda var på dagis, var väl en 4 år och de andra barnen sa "Ja men du är ju brun, och dina föräldrar är inbte dina riktiga föräldrar" inte så roligt få höra sånt som 4 åring varpå jag rymde från dagis...även sådanan kommentarer följer mig än idag, och i dagsläget (snart 25) är det just sånt som är jobbigt, folk frågar inte som du gjorde nu utan påstår att alla adopterade är så, eller så,lider av det det eller det och har det jättejobbigt vilket inte är sant...till sist ser man sig som annorlunda och konstig vilket kanske har gjort mest ont under åren, jag vill bara vara Zaria, jag är uppväxt här och svensk jag firar jul och midsommar och nationaldagen, och vill helst göra det utan att bli ifrågsatt...där är väl det som gör mig mest illa idag att jag inte "får" vissa saker utan att bli ifrågasatt...Som sagt jag tror ingen känner sig utanför utan att någon berättat det för dem.
