Batwoman
Trådstartare
Jag ska försöka göra historien så kort som möjlig.
Det är såhär va.
Jag har, efter ett flertal dåliga och olyckliga förhållanden, hittat mannen som jag mycket väl tror kan vara mannen med stort M.
Ett par av mina tidigare förhållanden har innehållit två väldigt manipulerande och ljugande små skithål till karlar. Kort sagt så träffade de andra vid sidan om utan min vetskap, vilket verkar ha gjort mig en smula paranoid.
Innan han och jag träffades träffade han en tjej en period, men när vi träffades hade de inte setts på ett tag och inte haft sex på många månader. För honom hade det övergått till vänskap men det hade det tydligen inte för henne, för när hon förstod att han träffade mig krävde hon att de skulle ses så att hon fick en förklaring. Jag tyckte att det kändes väldigt olustigt och ville inte alls att han skulle gå dit men gav med mig. När han var där sa hon att hon inte längre ville ha kontakt, åtminstone en period, men ändrade sig redan dagen efter och ville vara kompisar.
I regel har jag inga problem med att vara kompis med tidigare kk's och ex, men det var något med detta som inte kändes helt okej. Känslor går ju oftast inte över så pass snabbt att man vill vara vän redan dagen efter "uppbrottet", även om min kille själv tyckte att de bara varit vänner ett bra tag. Min kille såg inget problem med att hon hörde av sig så snabbt igen eftersom han gärna ser att de är vänner, men jag anade ugglor i mossen från hennes sida.
Varje gång jag råkade se att hon hört av sig knöt det sig i magen och jag blev alldeles illamående. Jag försökte ignorera och tänkte att det bara var jag som var paranoid. Jag tog tillslut upp detta med honom, att det inte kändes bra. Att jag trodde att hon fortfarande hade känslor för honom. Efter en del diskussion kom vi fram till att han skulle försöka lägga ner kontakten, åtminstone ett tag. Han slutade uppmuntra till svar och tillslut slutade han att svara alls.
Det gick ett litet tag och vid ett tillfälle skulle jag låna hans mobil när jag upptäcker att hon hört av sig. Av det lilla som jag råkar läsa i förbifarten verkar det vara ett svar på ett tidigare meddelande. Jag konfronterade mannen om det här och han hade känt sig taskig (han är alldeles för snäll, men det är en annan, lång historia) som inte svarade. Hon hade tydligen inga vänner kvar och var ensam.
Återigen knöt det sig i magen och illamåendet kom. Tankarna gick fram och tillbaka om tusen olika scenarios på grund av tidigare förhållanden. Jag berättade om mina tidigare förhållanden (något jag givetvis borde gjort innan), att jag litade på honom men samtidigt blev rädd på grund av de dåliga erfarenheterna. Samtidigt hade jag otrolig ångest över att bestämma vem min sambo ska ha kontakt med och inte. Jag vill verkligen inte vara sån. Det är ju upp till honom, inte mig. Jag tror verkligen inte att han skulle vara otrogen eller ljuga med tanke på hans egna dåliga erfarenheter sedan tidigare förhållanden, så jag kände mest att det var mig det var fel på och att jag bara var överdrivet paranoid.
Men i alla fall. Så för någon dag sedan, ringde han henne på eget bevåg för att säga att de inte borde ha kontakt på ett tag för att det inte kändes rätt mot mig. Då kommer det fram, precis som jag trodde, att hon har känslor kvar för honom. De bestämde att de inte skulle ha kontakt tills hon var redo för det igen (...).
Nu skulle man ju kunna tro att det här problemet är löst, men i ärlighetens namn känns det som att kroppen ska upplösas i atomer och att det äter upp mig inifrån. Jag måste verkligen kämpa för att inte hela tiden fråga vad de egentligen har skrivit till varandra, kämpa för att inte ta upp hans mobil/dator och kolla själv. Har han skrivit på ett sätt som omedvetet uppmuntrat till hennes känslor? (Karln är nämligen inte så bra på hur saker och ting egentligen kan tolkas) (kvinnor ni vet
) Har hon på allvar gått omkring och trott att hon ska få honom tillbaka, eller har det varit mer oskyldigt?
Nu blev det här sista för-e-bannat luddigt möjligtvis, men jag låg klarvaken vid fyra imorse och tankarna kunde inte sluta snurra. Jag litar på min man. Saken är över. Varför kan jag då inte bara släppa det? Jag är hela tiden rädd för att hon ska höra av sig igen. Varför är jag rädd för det? Han älskar mig. Jag vet det. Men det stör mig. HON stör mig. Hon stör mig så jävla dant att jag måste anstränga mig ordentligt för att inte slänga iväg ett fult meddelande på fb och be henne dra åt helvete. Jag kommer på mig själv att tänka så jävla fula tankar om henne, hennes person, hennes vikt och utseende med mer så att jag själv blir mörkrädd. Jag är inte sån.
Men jag känner inte henne. Hon ska tydligen vara otroligt snäll men väldigt naiv och blåögd. Ändå går tankarna tillbaka till när en utav de tidigare nämnda exen träffade sitt egna ex bakom ryggen på mig och det var något som hon stoltserade över. Hånskratt bakom min rygg. Gör denna tjej detsamma? Vem fan tror hon att hon är? Vad har de skrivit till varandra? När kommer hon att höra av sig igen, och varför?
Herreminjävlaobefintligagud, varför kan jag inte bara släppa det och gå vidare!?
Det är såhär va.
Jag har, efter ett flertal dåliga och olyckliga förhållanden, hittat mannen som jag mycket väl tror kan vara mannen med stort M.
Ett par av mina tidigare förhållanden har innehållit två väldigt manipulerande och ljugande små skithål till karlar. Kort sagt så träffade de andra vid sidan om utan min vetskap, vilket verkar ha gjort mig en smula paranoid.
Innan han och jag träffades träffade han en tjej en period, men när vi träffades hade de inte setts på ett tag och inte haft sex på många månader. För honom hade det övergått till vänskap men det hade det tydligen inte för henne, för när hon förstod att han träffade mig krävde hon att de skulle ses så att hon fick en förklaring. Jag tyckte att det kändes väldigt olustigt och ville inte alls att han skulle gå dit men gav med mig. När han var där sa hon att hon inte längre ville ha kontakt, åtminstone en period, men ändrade sig redan dagen efter och ville vara kompisar.
I regel har jag inga problem med att vara kompis med tidigare kk's och ex, men det var något med detta som inte kändes helt okej. Känslor går ju oftast inte över så pass snabbt att man vill vara vän redan dagen efter "uppbrottet", även om min kille själv tyckte att de bara varit vänner ett bra tag. Min kille såg inget problem med att hon hörde av sig så snabbt igen eftersom han gärna ser att de är vänner, men jag anade ugglor i mossen från hennes sida.
Varje gång jag råkade se att hon hört av sig knöt det sig i magen och jag blev alldeles illamående. Jag försökte ignorera och tänkte att det bara var jag som var paranoid. Jag tog tillslut upp detta med honom, att det inte kändes bra. Att jag trodde att hon fortfarande hade känslor för honom. Efter en del diskussion kom vi fram till att han skulle försöka lägga ner kontakten, åtminstone ett tag. Han slutade uppmuntra till svar och tillslut slutade han att svara alls.
Det gick ett litet tag och vid ett tillfälle skulle jag låna hans mobil när jag upptäcker att hon hört av sig. Av det lilla som jag råkar läsa i förbifarten verkar det vara ett svar på ett tidigare meddelande. Jag konfronterade mannen om det här och han hade känt sig taskig (han är alldeles för snäll, men det är en annan, lång historia) som inte svarade. Hon hade tydligen inga vänner kvar och var ensam.
Återigen knöt det sig i magen och illamåendet kom. Tankarna gick fram och tillbaka om tusen olika scenarios på grund av tidigare förhållanden. Jag berättade om mina tidigare förhållanden (något jag givetvis borde gjort innan), att jag litade på honom men samtidigt blev rädd på grund av de dåliga erfarenheterna. Samtidigt hade jag otrolig ångest över att bestämma vem min sambo ska ha kontakt med och inte. Jag vill verkligen inte vara sån. Det är ju upp till honom, inte mig. Jag tror verkligen inte att han skulle vara otrogen eller ljuga med tanke på hans egna dåliga erfarenheter sedan tidigare förhållanden, så jag kände mest att det var mig det var fel på och att jag bara var överdrivet paranoid.
Men i alla fall. Så för någon dag sedan, ringde han henne på eget bevåg för att säga att de inte borde ha kontakt på ett tag för att det inte kändes rätt mot mig. Då kommer det fram, precis som jag trodde, att hon har känslor kvar för honom. De bestämde att de inte skulle ha kontakt tills hon var redo för det igen (...).
Nu skulle man ju kunna tro att det här problemet är löst, men i ärlighetens namn känns det som att kroppen ska upplösas i atomer och att det äter upp mig inifrån. Jag måste verkligen kämpa för att inte hela tiden fråga vad de egentligen har skrivit till varandra, kämpa för att inte ta upp hans mobil/dator och kolla själv. Har han skrivit på ett sätt som omedvetet uppmuntrat till hennes känslor? (Karln är nämligen inte så bra på hur saker och ting egentligen kan tolkas) (kvinnor ni vet
) Har hon på allvar gått omkring och trott att hon ska få honom tillbaka, eller har det varit mer oskyldigt? Nu blev det här sista för-e-bannat luddigt möjligtvis, men jag låg klarvaken vid fyra imorse och tankarna kunde inte sluta snurra. Jag litar på min man. Saken är över. Varför kan jag då inte bara släppa det? Jag är hela tiden rädd för att hon ska höra av sig igen. Varför är jag rädd för det? Han älskar mig. Jag vet det. Men det stör mig. HON stör mig. Hon stör mig så jävla dant att jag måste anstränga mig ordentligt för att inte slänga iväg ett fult meddelande på fb och be henne dra åt helvete. Jag kommer på mig själv att tänka så jävla fula tankar om henne, hennes person, hennes vikt och utseende med mer så att jag själv blir mörkrädd. Jag är inte sån.
Men jag känner inte henne. Hon ska tydligen vara otroligt snäll men väldigt naiv och blåögd. Ändå går tankarna tillbaka till när en utav de tidigare nämnda exen träffade sitt egna ex bakom ryggen på mig och det var något som hon stoltserade över. Hånskratt bakom min rygg. Gör denna tjej detsamma? Vem fan tror hon att hon är? Vad har de skrivit till varandra? När kommer hon att höra av sig igen, och varför?
Herreminjävlaobefintligagud, varför kan jag inte bara släppa det och gå vidare!?
Senast ändrad:
