Igår hade jag en ledig dag och efter lediga dagar kommer Pet Shop Boys!
Nu har turen kommit till den tionde skivan i diskografin, 2009 års album, titulerat '
Yes'. Jag har faktiskt hört och lagt några av låtarna på hjärnan redan innan genom att ha spelat min Pet Shop Boys-spellista i Songpop.
Jag har alltså en föraning om vilket stämningsläge den här plattan vill hjälpa mig att uppnå. Det här är en skiva som existerar i ett glatt, roligt och väldigt lättillgängligt ljudlandskap. Pet Shop Boys är enligt mig en garant för välgjord synthpop och '
Yes' är inget undantag. När det kommer till att dela upp deras katalog under den mer introspektiva, tillbakadragna sidan och den tuggummipoppiga diton så hamnar det här albumet helt klart under den senare och det verkar faktiskt vara vad de flesta vill ha. Varken Neil – som innan han blev sångare tjänstgjorde som musikjournalist – eller Chris, hans musikaliska partner, är dumma. De är ytterst medvetna om det musikaliska landskapet och den position de erhållit i detta. De vet precis vad de måste göra, i alla fall runt denna tid.
Kritikerna valde generellt att placera albumet någonstans runt medel eller högre på sina betygsskalor, men det finns även gott om negativa recensioner som inte bara dekonstruerar utan absolut slaktar det. En recension jämför Pet Shop Boys samarbete med låtakrivar-och produktionsteamet Xenomania med Duran Durans samarbete med Timbaland, vilket utmynnade i Duran Durans '
Red Carpet Massacre' [2007], för att landa i slutsatsen att detta, till skillnad från Duran Durans totala musikaliska identitetsförlust, för att vara snäll, är en lyckad kombination där olika stilar och traditioner möts. I fallet '
Yes', så verkar en stor andel fans där även jag ingår hålla med.