38 år o fortfarande vilse

[Lill76]

Behöver skriva av mig....
Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag känner mig oftast misslyckad o vilse - det är väldigt få perioder i mitt liv som jag känt mig lycklig. Jag letar alltid efter nått - nytt jobb, ny sadel, nytt boende, ny bil, ny häst.... You name it! Tror att jag ska bli lycklig bara jag hittar det där jag letar efter, men så blir det inte.
Allt som sätter press på mig mår jag dåligt av eller får jag dåligt samvete för att det inte blir bra nog. Hästar, hundar, barn, jobb, relationer är exempel. Jag har barnen var annan vecka o till skillnad från andra mammor mår jag som sämst den dagen barnen ska komma......jag fattar inte hur jag ska orka, hinna o klara av att ha barnen en hel vecka. = dåligt samvete för att jag är en dålig mamma.
Jobbet är en annan "ångest"grej. Jag är en väldigt duktig o omtyckt anställd, men tröttnar så fort. Min längsta anställning har varat 5 år, men jag har aldrig varit arbetslös utan byter jobb när jag hittar nått nytt.
Folk som i arbetsgivare, läkare, kuratorer, vänner, har svårt att förstå att jag mår dåligt eftersom jag alltid presterar o gör saker bra. Men bakom fasaden är jag en liten ångestfylld skit som bara vill bli liggande i sängen o inte göra nånting!
Om det är såhär jobbigt att leva så förstår jag inte att människan står ut, sa jag till min sambo igår. Han svarade att alla känner ju inte så. Men vad är det då för fel på mig??? Livet är ju för det mesta en kamp o jag vet inte hur jag ska orka....

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker vi fungerar som hästar. Hästar tränar sina flyktreflexer när det är lugnt, för att vara beredda när faran kommer. Människan tränar sin katastrofberedskap när det är lugnt, för att vara beredd när det behövs. Det gäller att lära sig hantera och uppskatta att allt är i sin ordning.

Den som sätter press på dig är du. Det är en tröst, för du behöver inte kämpa med någon utomstående. Du behöver jobba med dig själv, och att vara nöjd över det du har. Inte missnöjd över det du inte har. Leva i nuet, planera för framtiden. MEN inte leva i framtiden, säkra upp för alla tänkbara scenarion. Lita på att du klarar av det som kommer, OM och NÄR det kommer.

Det kräver träning, men börja med en mental checklista. Vad är jag orolig över idag? Är det en befogad oro? Om inte - lägg undan den. Om det finns något att oroa dig över: gör upp en plan och avsluta med att oron inte hjälper dig. Den stjäl din tid och energi och verkar till att problemet blir större än det är. Oron i sig är ju det största problemet.

Det går att ändra detta, men det kräver en insats. Från dig.

 

[Lill76]

Tack för kloka ord!
Jag är väl medveten om att det bara är JAG som kan ändra på MIG - men det gör det inte mindre svårt....

 

[Lovisaleonora]

Det är enkelt, men inte lätt.

Först gäller det att hitta en strategi. Jag föredrog långpromenader, och bena ut saker och ting under dessa. Då var det lättare att tvinga mig till att koppla bort det resten av tiden.

Red ut det som VERKLIGEN är problem, och hänvisa - vänligt men bestämt - hjärnspöken till avdelningen för "saker jag inte tänker lägga min dyrbara energi på".

 

[Sleepy]

Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag känner mig oftast misslyckad o vilse

Vad gör dig glad? Vad önskar du av livet? Är det dina egna definitioner eller försöker du uppfylla en mall någon annan satt upp?

Allt som sätter press på mig mår jag dåligt av eller får jag dåligt samvete för att det inte blir bra nog. Hästar, hundar, barn, jobb, relationer är exempel.

Vad är bra nog?

tröttnar så fort. Min längsta anställning har varat 5 år

Det är ju jättelänge. Typ evighet. Hade jag aldrig pallat. Vem jämför du dig med?

 

[Narcissa]

Nu låter detta kanske inte så positivt men kan du ha ADHD. Väldigt typiska symptom för kvinnor det du har.

 

[Houdinie]

Folk som i arbetsgivare, läkare, kuratorer, vänner, har svårt att förstå att jag mår dåligt eftersom jag alltid presterar o gör saker bra. Men bakom fasaden är jag en liten ångestfylld skit som bara vill bli liggande i sängen o inte göra nånting!

Jag gick hos psykolog 2010 och diagnostiserades då med "klinisk depression", som psykologen menade sträcte sig minst 10 år bakåt i tiden. Hon sade att hennes övriga patienter, som låg i samma intervall i skattngsskalorna som jag, oftast var heltidssjukskrivna. Jag sulle skriva i ett schema vad jag gjorde på dagarna, om det gav mig positiv eller negativ energi samt om jag fullgjorde saker jag planerat. Mina scheman var fullskrivna, och hon var van att få se kanske en eller två "aktiviteter" per dag.

Jag var fortfarande orkeslös, trött, förtvivlad och hade ångest, men kämpade på något vis på ändå - för att "man måste ju". Ofta hörde jag mig själv mässa "jag orar inte, orkar inte, orkar inte" medan tårarna rann. På jobbet sprang jag och grät på toaletten 5-10 ggr/dag men mina jobbkamrater såg mig som "den glada tjejen". Jag slutade sminka mig, för tårarna fick ju ändå mascaran att rinna.

Kanske är du likadan?

Gå till din läkare och be om remiss till psykolog. Jag ville inte det, men nu är jag glad att jag gick. Sedan 2011 går jag på SSRI och livet är helt annorlunda! Det är du också värd!

 

[kolblakkur]

Har inget vettigt att säga, förutom att jag är precis som du.

 

[pajaztar]

För mig hjälpte det att gå till en coach. Fick jättemycket självinsikt och förståelse för varför jag var/är rastlös och aldrig kommer till ro. Gick igenom massa olika steg, var jag befann mig, varför jag inte trivdes, fick hitta mina motivationsfaktorer och gjorde olika övningar för att komma på vad jag skulle kunna trivas bättre med. Så nu vet jag mer om vad jag behöver för att må bra och trivas och kan liksom rikta in mig mot sådant som gynnar MIG och inte vad jag tror att jag borde göra.

 

[PeggySue]

Behöver skriva av mig....
Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag känner mig oftast misslyckad o vilse - det är väldigt få perioder i mitt liv som jag känt mig lycklig. Jag letar alltid efter nått - nytt jobb, ny sadel, nytt boende, ny bil, ny häst.... You name it! Tror att jag ska bli lycklig bara jag hittar det där jag letar efter, men så blir det inte.
Allt som sätter press på mig mår jag dåligt av eller får jag dåligt samvete för att det inte blir bra nog. Hästar, hundar, barn, jobb, relationer är exempel. Jag har barnen var annan vecka o till skillnad från andra mammor mår jag som sämst den dagen barnen ska komma......jag fattar inte hur jag ska orka, hinna o klara av att ha barnen en hel vecka. = dåligt samvete för att jag är en dålig mamma.
Jobbet är en annan "ångest"grej. Jag är en väldigt duktig o omtyckt anställd, men tröttnar så fort. Min längsta anställning har varat 5 år, men jag har aldrig varit arbetslös utan byter jobb när jag hittar nått nytt.
Folk som i arbetsgivare, läkare, kuratorer, vänner, har svårt att förstå att jag mår dåligt eftersom jag alltid presterar o gör saker bra. Men bakom fasaden är jag en liten ångestfylld skit som bara vill bli liggande i sängen o inte göra nånting!
Om det är såhär jobbigt att leva så förstår jag inte att människan står ut, sa jag till min sambo igår. Han svarade att alla känner ju inte så. Men vad är det då för fel på mig??? Livet är ju för det mesta en kamp o jag vet inte hur jag ska orka....

Trodde nästan att du beskrev mig.
Vill inte kapa din tråd med mitt,
Jag vill bara ge dig en stor kram

 

[Lill76]

På ett sätt skönt att höra att jag inte är ensam, samtidigt tråkigt för jag önskar verkligen ingen att må såhär! Har sökt hjälp ett par gånger o då blivit skickad till kurator, men tycker inte det hjälpt mig så mycket. Men jag har väl inte fått rätt hjälp helt enkelt.... Det som är tufft är ju att ta steget att söka hjälp när folk inte tar en på allvar.

 

[Lill76]

Jag gick hos psykolog 2010 och diagnostiserades då med "klinisk depression", som psykologen menade sträcte sig minst 10 år bakåt i tiden. Hon sade att hennes övriga patienter, som låg i samma intervall i skattngsskalorna som jag, oftast var heltidssjukskrivna. Jag sulle skriva i ett schema vad jag gjorde på dagarna, om det gav mig positiv eller negativ energi samt om jag fullgjorde saker jag planerat. Mina scheman var fullskrivna, och hon var van att få se kanske en eller två "aktiviteter" per dag.

Jag var fortfarande orkeslös, trött, förtvivlad och hade ångest, men kämpade på något vis på ändå - för att "man måste ju". Ofta hörde jag mig själv mässa "jag orar inte, orkar inte, orkar inte" medan tårarna rann. På jobbet sprang jag och grät på toaletten 5-10 ggr/dag men mina jobbkamrater såg mig som "den glada tjejen". Jag slutade sminka mig, för tårarna fick ju ändå mascaran att rinna.

Kanske är du likadan?

Gå till din läkare och be om remiss till psykolog. Jag ville inte det, men nu är jag glad att jag gick. Sedan 2011 går jag på SSRI och livet är helt annorlunda! Det är du också värd!

Ja!! Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver! Jag är den glada, duktiga, ambitiösa utåt, men honom mig skriker jag JAG ORKAR INTE!!!

 

[Lill76]

Vad gör dig glad? Vad önskar du av livet? Är det dina egna definitioner eller försöker du uppfylla en mall någon annan satt upp? Vad är bra nog?Det är ju jättelänge. Typ evighet. Hade jag aldrig pallat. Vem jämför du dig med?

Jag har inga bra svar just nu, men ska fundera!

 

[Lill76]

Nu låter detta kanske inte så positivt men kan du ha ADHD. Väldigt typiska symptom för kvinnor det du har.

Ge gärna exempel - jag var jätteduktig i skolan, borde det inte ha märkts då oxå?

 

[Lilla]

Behöver skriva av mig....
Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag känner mig oftast misslyckad o vilse - det är väldigt få perioder i mitt liv som jag känt mig lycklig. Jag letar alltid efter nått - nytt jobb, ny sadel, nytt boende, ny bil, ny häst.... You name it! Tror att jag ska bli lycklig bara jag hittar det där jag letar efter, men så blir det inte.
Allt som sätter press på mig mår jag dåligt av eller får jag dåligt samvete för att det inte blir bra nog. Hästar, hundar, barn, jobb, relationer är exempel. Jag har barnen var annan vecka o till skillnad från andra mammor mår jag som sämst den dagen barnen ska komma......jag fattar inte hur jag ska orka, hinna o klara av att ha barnen en hel vecka. = dåligt samvete för att jag är en dålig mamma.
Jobbet är en annan "ångest"grej. Jag är en väldigt duktig o omtyckt anställd, men tröttnar så fort. Min längsta anställning har varat 5 år, men jag har aldrig varit arbetslös utan byter jobb när jag hittar nått nytt.
Folk som i arbetsgivare, läkare, kuratorer, vänner, har svårt att förstå att jag mår dåligt eftersom jag alltid presterar o gör saker bra. Men bakom fasaden är jag en liten ångestfylld skit som bara vill bli liggande i sängen o inte göra nånting!
Om det är såhär jobbigt att leva så förstår jag inte att människan står ut, sa jag till min sambo igår. Han svarade att alla känner ju inte så. Men vad är det då för fel på mig??? Livet är ju för det mesta en kamp o jag vet inte hur jag ska orka....

Är inte lika bra som du men känner precis som du. Kram

 

[Narcissa]

Ge gärna exempel - jag var jätteduktig i skolan, borde det inte ha märkts då oxå?

Du har PM.

 

[starcraft]

Behöver skriva av mig....
Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag känner mig oftast misslyckad o vilse - det är väldigt få perioder i mitt liv som jag känt mig lycklig. Jag letar alltid efter nått - nytt jobb, ny sadel, nytt boende, ny bil, ny häst.... You name it! Tror att jag ska bli lycklig bara jag hittar det där jag letar efter, men så blir det inte.
Allt som sätter press på mig mår jag dåligt av eller får jag dåligt samvete för att det inte blir bra nog. Hästar, hundar, barn, jobb, relationer är exempel. Jag har barnen var annan vecka o till skillnad från andra mammor mår jag som sämst den dagen barnen ska komma......jag fattar inte hur jag ska orka, hinna o klara av att ha barnen en hel vecka. = dåligt samvete för att jag är en dålig mamma.
Jobbet är en annan "ångest"grej. Jag är en väldigt duktig o omtyckt anställd, men tröttnar så fort. Min längsta anställning har varat 5 år, men jag har aldrig varit arbetslös utan byter jobb när jag hittar nått nytt.
Folk som i arbetsgivare, läkare, kuratorer, vänner, har svårt att förstå att jag mår dåligt eftersom jag alltid presterar o gör saker bra. Men bakom fasaden är jag en liten ångestfylld skit som bara vill bli liggande i sängen o inte göra nånting!
Om det är såhär jobbigt att leva så förstår jag inte att människan står ut, sa jag till min sambo igår. Han svarade att alla känner ju inte så. Men vad är det då för fel på mig??? Livet är ju för det mesta en kamp o jag vet inte hur jag ska orka....

Jag är visserligen drygt 10 år yngre, men känner oxå så. Jag börjar sakta komma till insikt att det är så jag funkar/inte funkar, är inte "som alla andra". Det är okej det med - eller för min del så tänker jag mer att det blir bra det med.

 

[Red_Chili]

Jag känner igen mig i det du skriver, fast jag är yngre än dig. En sak som hjälpte mig när jag mådde som absolut sämst var att skriva tre saker per dag som varit bra. Jag skrev allt i ett anteckningsblock och det var faktiskt fascinerande att läsa efter ett tag. I början var det "Jag åt en glass som var god" "Jag orkade med en hel lektion i skolan" och kanske "Det jag skulle köpa i affären fanns att köpa". Ett tag senare blev det "Livet är underbart idag" "Jag tränade och det kändes fantastiskt" "Jag gjorde den där saken jag tänkt göra och den blev tokbra!".
Det jag främst behövde var alltså att träna mig i att se det som var bra, inte bara se allt som var dåligt, allt jag inte har osv.

Även nu sitter jag i ett läge där jag saknar massvis av saker, och visst, jag hade kunnat fokusera på att lägenheten ser förjävlig ut, att jag inte har något jobb, att de "nära vännerna" då och då är som spårlöst försvunna, att jag är pank osv. Istället tänker jag på det fina vädret, den sköna känslan av att ha tränat och ätit god mat, det fina i att ha en fantastisk hund som passar mig perfekt och det häftiga i att kunna söka vilka jobb som helst och kanske en dag få jobba med något kul. Jag gläder mig åt alla små möten med trevliga människor, njuter av en kopp gott te och försöker då och då att bara slappna av.

Det GÅR alltså att ändra på allt, men visst kräver det att man jobbar med sig själv och någonstans måste man också acceptera sig själv. Och framförallt: även om man rent teoretiskt skulle kunna prestera perfekt i allt man gör så är det ytterst sällan möjligt på riktigt att göra det, för tiden räcker inte till och orken räcker inte till. Det är fullständigt naturligt och då får man prioritera vissa saker och välja bort andra. Fokusera på det som ger något bra och välja bort sådant som kanske inte är nödvändigt.

 

[Angel]

Jag är också sådär. Har alltid mål för mig själv, oftast rätt högt uppsatta, som jag inbillar mig att "när jag klarar det/sparat ihop till det/osv så då blir jag lyckligare". Men det händer så klart inte. Har insett att jag nog är sån som person, driven och samtidigt otroligt rastlös. Försöker dock att hålla mig till ett projekt i taget och inte börja massor med nya innan det gamla är avslutat. När allt är bra så då blir det snart tråkigt och jag måste ha någonting att sträva efter. Tror det nog bara är att acceptera att jag alltid kommer vara antingen utbränd eller uttråkad, men å andra sidan har jag nog gjort en hel del enormt roliga saker som andra bara funderar över. Dock funderar jag faktiskt på riktigt över hur det finns människor som lyckas leva i världen som den ser ut idag och fortfarande har hopp för mänskligheten. Känns som depression är en rätt naturlig reaktion på omvärlden. Som tur är för mig så är jag för rastlös för att deppa ihop totalt, det är ju tråkigt.
Önskar faktiskt att jag var en sån där person vars högsta önskan är att bo i ett fint hus, med en snäll man och nöja mig med ett ok jobb så jag kan skaffa massor med barn men det kommer jag nog aldrig att se som ett livsmål eller någon väg till lycka.

 

[Lotheb]

Denna posten som fick mig att registrera mig här idag efter evigheter av läsandes på buke.
Känner så väl igen mig.
Har allt jag kan tänkas behöva utom just det dära som "gör mig glad" Men har som det är lyckats ändra några dåliga beteende. Och kämpar med att lösa resten.

Håller även med en skribent ovan. Skriv ner 3 bra saker . Varje dag.
Ett annat bra tips är zenhabits.net << sjukt bra blog om livet och hur tips tankar på h ur man kan tackla det med barn med familj ekonomi allt.

Skickar en stärkande kram med.