3-åring som vägrar kläder

[lil-sis]

Tänk att vara liten och bara INTE STÅ UT med jacka/fel/byxor/whatever, inte riktigt kunna förmedla hur vidrigt det är samtidigt som man vill stå ut eftersom man vill vara med familjen/kompisarna men det bara inte går. Dessutom vet man att andra blir arga/besvikna.

Fy fan

 

[Raderad medlem 6459]

Tänk att vara liten och bara INTE STÅ UT med jacka/fel/byxor/whatever, inte riktigt kunna förmedla hur vidrigt det är samtidigt som man vill stå ut eftersom man vill vara med familjen/kompisarna men det bara inte går. Dessutom vet man att andra blir arga/besvikna.

Fy fan

Jamen EXAKT. Jag fattar inte hur man kan läsa in illvilja eller trots i det där, det känns så uppenbart att han gör så gott han kan.

 

[Tassetass]

Tänk att vara liten och bara INTE STÅ UT med jacka/fel/byxor/whatever, inte riktigt kunna förmedla hur vidrigt det är samtidigt som man vill stå ut eftersom man vill vara med familjen/kompisarna men det bara inte går. Dessutom vet man att andra blir arga/besvikna.

Fy fan

Igår hade jag och L en lite liknande situation. Hon fick totalt frispel när vi skulle åka för att träffa en av hennes kompisar och leka i en jättestor lekpark, titta på dockteater och äta glass. Ungefär alla saker som hon älskar, jag förväntade mig ett "TJOHO!" när jag satt vi skulle åka, men istället fick hon totalt spel. Jag fattade först inte varför och hann bli ganska irriterad innan det kom fram att hon hade värsta planen för leken här hemma, hon var orolig att hon aldrig skulle få leka klart. Hon tyckte att det var så, så, SÅ jobbigt att behöva välja mellan utflykten och leken för hon visste inte vad hon skulle välja.

Hade hon varit ett halvår eller år yngre så vettefan om hon hade haft förmågan att förmedla den känslan och då hade det nog bara blivit ett enda stort bråk av hela grejen.

Det var en bra påminnelse för mig att det i princip alltid finns en anledning till varför barn gör som de gör, och att det kanske inte alltid är vad man tror.

 

[mandalaki]

Tänk att vara liten och bara INTE STÅ UT med jacka/fel/byxor/whatever, inte riktigt kunna förmedla hur vidrigt det är samtidigt som man vill stå ut eftersom man vill vara med familjen/kompisarna men det bara inte går. Dessutom vet man att andra blir arga/besvikna.

Fy fan

Och då ska man dessutom få ingnuggat att man förstör för de andra.

 

[sicx]

Alltså det går inte riktigt ihop för mig att små barn å ena sidan inte har något konsekvenstänk och därför inte bör ges möjligheter till egna val men ändå så lyckas samma barn planera och göra upp en strategi över hur de bäst lurar föräldrarna till att få sin vilja igenom. Jag förstår inte riktigt hur ni tänker som ser barnens utbrott/härdsmältor som något de planerar och utför med en baktanke, hur skulle det ens vara möjligt?

Min 3åring är envisheternas mästare och hon är, precis som jag var, extremt självständig och orden "kan själv" kom typ innan hon sa "mamma" och "pappa". Henne måste vi ge val för att hon överhuvudtaget ska göra någonting alls av sådant som vi föräldrar vill/tycker man ska göra, hon köper ingenting som det inte finns ett resonemang eller en förklaring bakom, och varför skulle hon? Varför ska vi göra en massa saker bara "för att"? Som tur är för oss så har hon alltid varit väldigt bra på att kommunicera och tydligt visat vad hon menar och vill. Givetvis har vi också härdsmältor och situationer där allt bara blir kaos, jag tänker att det måste vara skitsvårt att vara liten men ändå stor och samtidigt behöva navigera i vuxenvärlden med allt vad det innebär.

Hela grejen med att barn måste lära sig att allting inte kan vara roligt jämt är också så konstig, hur ska man ens få fram det konceptet till ett litet barn vars hela liv egentligen är en lek än så länge? Jag vill fan också att allt ska kunna vara roligt hela tiden och blir ibland frustrerad på att det inte kan vara det, hur svårt är det då inte för en liten 3-åring att försöka ta in att man ibland måste göra saker man inte vill.

 

[Rina]

En treåring som fryser och vill hem resonerar inte han reagerar på känsla. Treåringen kan omöjligen veta få förhand hur länge han ska vara ute eller hur kallt det kommer bli. När treåringen fryser hjälper inte jackan direkt. Den är kall och det tar en stund att bli varm. Treåringen vill inte frysa och tjatar om att få hem vilket är det mest logiska, där är det varmt. Efter en stund fryser treåringen ännu mer och nu försöker han förmedla ännu starkare att han vill hem. Treåringen tänker inte på att han förstör utflykten. I affekt kan inte en treåring tänka på att de andra vill vara kvar ute. En treåring är just precis en treåring. En vuxen ska kunna sätta sig in i barnets situation. Vilket ts gör men flera andra här i tråden förespråkar en empatilös hantering av barn. Barnet får frysa för barnet ska inte få förstöra för oss. Barnet får frysa så han lär sig. En treåring har inte förmågan att tänka i så många steg som många här begär.

 

[mandalaki]

@sicx Dessutom händer det ju alldeles av sig själv massor av saker i vardagen som en treåring måste utstå trots att hen inte vill. Föräldrarna behöver inte anstränga sig för att göra pedagogik av det, det är inte så att barn aldrig stöter på motstånd om föräldrarna t ex inte tvingar på dem kläder.

 

[Petruska]

@sicx Dessutom händer det ju alldeles av sig själv massor av saker i vardagen som en treåring måste utstå trots att hen inte vill. Föräldrarna behöver inte anstränga sig för att göra pedagogik av det, det är inte så att barn aldrig stöter på motstånd om föräldrarna t ex inte tvingar på dem kläder.

Verkligen inte! Tänk bara på alla djävla möbler och bordshörn som småttingar slår sig på i ett kör. Alltså, om något, så bjuder väl verkligheten på gränser och förtretligheter alldeles av sig själv. Föräldrars medverkan behövs inte i det avseendet.

 

[Kattennizze]

Tänk att vara liten och bara INTE STÅ UT med jacka/fel/byxor/whatever, inte riktigt kunna förmedla hur vidrigt det är samtidigt som man vill stå ut eftersom man vill vara med familjen/kompisarna men det bara inte går. Dessutom vet man att andra blir arga/besvikna.

Fy fan

Det här var bland det bästa jag läst på buke. Exakt så.

 

[Sonic76]

Som förskollärare så stöter jag ju på barn med perioder av svårigheter
Det man får göra är att uppmuntra det som funkar och försöka stå ut med det som man tycker att barnet gör tokigt.
Vissa dagar lyckas man inte hur man än gör men som tur var är vi flera och nån annan kanske hittar rätt den dagen.
Man kan inte säga att det här kommer att funka för det som funkar ena dagen kanske inte funkar den andra.
Man kanske måste prova samma sak flera gånger eller olika taktik varje dag.
Och sen får man misslyckas som förälder och pedagog
Man kan ha en dålig dag men barnet kommer inte att hålla det emot en dagen efter.

 

[Lia_]

Så säger jag också till mitt barn, nä det blir inget godis idag och det brukar inte hända så mycket ibland men ibland gör det det, och då i stället för att hamna i en förödande konflikt och när avledning inte hjälper så får jag försöka förhandla, brukar dock ändå inte sluta så väl men jag har inget alternativ. Det enda viktiga för mig är att a, aldrig aldrig försöka hamna i makt-prestigekonflikt (misslyckas dagligen) b, inte köra över barnet (misslyckas ständigt där med). Jag sket fullständigt i ramar, säga nej och mena nej etc efter det första utbrottet för 10 år sen. Sedan dess har jag kämpat med att jobba så lågaffektivt jag kan och det är en kamp varje dag.

Tror kanske inte att det här gäller alla barn, men det var nog så här det blev bråk många gånger när jag var liten. Och godis är bara ett exempel.

Jag tänker att det här "säga nej och mena nej" i vissa fall kanske kan tolkas som att det ska vara förutsägbart för barnet. Brukar det få godis i affären och sen helt plötsligt får ett nej så kan ju det vara svårt att acceptera för barnet. Om den vuxna då säger nej upprepat antal gånger, men att barnet genom att bli ledsen/agera argt eller liknande ändå får godis till slut. Då har man på något sätt ändå lärt barnet att det agerandet var ettsätt att få sin vilja igenom. Gör man detta upprepat så riskerar ett nej att tappa sin betydelse.
Jag ser flera sätt att försöka undvika detta, och de handlar om att inte hamna i maktkonflikter. Tex att ändra sig med en gång, förbereda barnet innan på att idag blir det inget godis osv. Sen är ju detta alltid enklare i teorin...

 

[Rina]

Tror kanske inte att det här gäller alla barn, men det var nog så här det blev bråk många gånger när jag var liten. Och godis är bara ett exempel.

Jag tänker att det här "säga nej och mena nej" i vissa fall kanske kan tolkas som att det ska vara förutsägbart för barnet. Brukar det få godis i affären och sen helt plötsligt får ett nej så kan ju det vara svårt att acceptera för barnet. Om den vuxna då säger nej upprepat antal gånger, men att barnet genom att bli ledsen/agera argt eller liknande ändå får godis till slut. Då har man på något sätt ändå lärt barnet att det agerandet var ettsätt att få sin vilja igenom. Gör man detta upprepat så riskerar ett nej att tappa sin betydelse.
Jag ser flera sätt att försöka undvika detta, och de handlar om att inte hamna i maktkonflikter. Tex att ändra sig med en gång, förbereda barnet innan på att idag blir det inget godis osv. Sen är ju detta alltid enklare i teorin...

Jag är inkonsekvent när barnen frågar. Ibland får de ta en bit eller två innan maten. Ibland får de inte. Men det är alltid ok att fråga och det här även då lärt sig att ibland får man, ibland inte. Men kasta sig på golvet i affären har de inte .De har aldrig fått godis för att de tjatat. ( men hade vi haft dessa problem så hade vi gjort annorlunda) Men jag ser inte heller barnuppfostran som svart/vit. Godis får man på lördag efter maten så de vet att de kommer få godis. Men några hårda regler har det inte varit. Men det är en enorm skillad på att tjata om godis och inte klara hantera vissa klädesplagg och material. Det ena är ett tillfört obehag. Det andra är en utebliven godsak. Att frysa och vilja hem är att bli av med ett obehag. Det är dessutom ett grundläggande behov att komma in i värmen. Godis är förvisso mat men barnet vet att det får mat. Barnet som fryser förmedlar att det fryser, ett akut behov. Istället för att låta barnet frysa tills det tar på sig en jacka har vi åkt hem och krupit under en varm filt med varsin kopp varm choklad. Då blir det ett ypperligt tillfälle att prata eller rentav lyssna. Barnet är mer benägen att prata om ifall filten är varm och kanske är en mjuk tröja skön att ta på sig när barnet vet att det slipper frysa. Beror på barnets ålder.

 

[KattenKorven]

Nej så skulle jag inte uttrycka mig. Däremot att man ibland får bita ihop och göra saker man inte vill för andras skull.

Du menar alltså på allvar att du förväntar dig att en ledsen treåring ska kunna tänka "Nej, nu får jag allt bita ihop och stå ut så resten av familjen inte blir lidande."? Förutom att det är ett helt orimligt krav att ställa på ett så litet barn så känner jag bara: Varför i hela friden då? Jag gillar också utflykter, men om någon familjemedlem mår skitdåligt så åker vi naturligtvis hem eller hittar på något annat som alla trivs med. Det är ju inte speciellt trevligt att göra en aktivitet om någon i sällskapet bara lider och uthärdar mot sin vilja.

(Och angående hela det där tänket att man måste lära sig att hantera motgångar och att livet inte alltid kan vara roligt så hoppas jag verkligen att mina barns liv alltid får vara roligt - det vore ju underbart! Rimligen kommer det väl inte alltid vara det, men det är ju inte mitt jobb som förälder att slänga grus i maskineriet redan från början bara för att "lära dem".)

 

[sicx]

@sicx Dessutom händer det ju alldeles av sig själv massor av saker i vardagen som en treåring måste utstå trots att hen inte vill. Föräldrarna behöver inte anstränga sig för att göra pedagogik av det, det är inte så att barn aldrig stöter på motstånd om föräldrarna t ex inte tvingar på dem kläder.

Precis, de har ju i princip inte valt någonting alls om hur deras vardag ska se ut med allt från rutiner och upplägg till att det står ett jäkla köksbord mitt i vägen som gör det omöjligt att cykla med sin favoritcykel i köket.

 

[Pontevecchio]

Jag underkänner inte barnet, jag

Jag har ingen komplett psykologisk förklaring, men jag tänker snarare i termer av gå i baklås eller hamna i lägen man inte kan hantera, än i termer av fobi. Jag tycker mig veta precis hur det där baklåset känns, och det är inte fråga om att inte vilja bara göra som man borde göra och flyta med. Det är snarare fråga om att man vill att man skulle vilja, om du förstår hur jag menar? Det vore enklare att vilja göra det där, men det går bara inte - är känslan.

Och här hjälper ju föräldrarna barnet över det här hindret. Men det kan ta lite tid. En quick fix verkar inte finnas inom räckhåll. Inte heller professionell hjälp vid olika former av psykiska hang ups går ju fort.

Jag ser inte att problemet ignoreras, helt enkelt. Det jag ser är att det inte riktigt uppenbarar sig någon lätt och snabb lösning. Men det skulle förvåna mig mycket om barnet i längden inte klarar att ha jacka på sig. De flesta av våra knepigheter, hittar vi ju acceptabla vägar för om vi får lite tid och lite experimenterande på oss.

Hur anser du att de hjälper barnet? det har inte gått framåt, är väl därför ts skriver här?

För mig är det väldigt främmande att kalla barnet svårt och säga att det inte kan. Självklart kan det men barnet är 3, den behöver hjälp och vägledning. Inte nån som säger "det går inte" och ger upp.

 

[Pontevecchio]

Och då ska man dessutom få ingnuggat att man förstör för de andra.

Eller så svarar mamman "nähä då stannar vi hemma". Tror du barnet hade varit nöjt då?

Jag tror på att prata med barnet, förklara att nu är det utflykt men leken finns kvar när hen kommer hem.
Känns som en diskussion man har 10ggr om dagen med en 3åring. Därav att be barnet välja inte är lämpligt, de kan inte avgöra om de vill gå till kompisen eller fortsätta leka. De blir ambivalenta och oroliga.

 

[Pontevecchio]

Alltså det går inte riktigt ihop för mig att små barn å ena sidan inte har något konsekvenstänk och därför inte bör ges möjligheter till egna val men ändå så lyckas samma barn planera och göra upp en strategi över hur de bäst lurar föräldrarna till att få sin vilja igenom. Jag förstår inte riktigt hur ni tänker som ser barnens utbrott/härdsmältor som något de planerar och utför med en baktanke, hur skulle det ens vara möjligt?

Min 3åring är envisheternas mästare och hon är, precis som jag var, extremt självständig och orden "kan själv" kom typ innan hon sa "mamma" och "pappa". Henne måste vi ge val för att hon överhuvudtaget ska göra någonting alls av sådant som vi föräldrar vill/tycker man ska göra, hon köper ingenting som det inte finns ett resonemang eller en förklaring bakom, och varför skulle hon? Varför ska vi göra en massa saker bara "för att"? Som tur är för oss så har hon alltid varit väldigt bra på att kommunicera och tydligt visat vad hon menar och vill. Givetvis har vi också härdsmältor och situationer där allt bara blir kaos, jag tänker att det måste vara skitsvårt att vara liten men ändå stor och samtidigt behöva navigera i vuxenvärlden med allt vad det innebär.

Hela grejen med att barn måste lära sig att allting inte kan vara roligt jämt är också så konstig, hur ska man ens få fram det konceptet till ett litet barn vars hela liv egentligen är en lek än så länge? Jag vill fan också att allt ska kunna vara roligt hela tiden och blir ibland frustrerad på att det inte kan vara det, hur svårt är det då inte för en liten 3-åring att försöka ta in att man ibland måste göra saker man inte vill.

Vem har sagt att barnet planerar härdsmältor? har jag inte läst nånstans utan känns som nån slutsats du drar. ang val så ja, barnet förstår "tar du på dig jackan får du gå ut". det är nåt helt annat än "vill du leka med x på lekplatsen eller åka karusell". barnet kan inte välja för den kan inte avgöra vad som är roligast osv.

 

[Pontevecchio]

En treåring som fryser och vill hem resonerar inte han reagerar på känsla. Treåringen kan omöjligen veta få förhand hur länge han ska vara ute eller hur kallt det kommer bli. När treåringen fryser hjälper inte jackan direkt. Den är kall och det tar en stund att bli varm. Treåringen vill inte frysa och tjatar om att få hem vilket är det mest logiska, där är det varmt. Efter en stund fryser treåringen ännu mer och nu försöker han förmedla ännu starkare att han vill hem. Treåringen tänker inte på att han förstör utflykten. I affekt kan inte en treåring tänka på att de andra vill vara kvar ute. En treåring är just precis en treåring. En vuxen ska kunna sätta sig in i barnets situation. Vilket ts gör men flera andra här i tråden förespråkar en empatilös hantering av barn. Barnet får frysa för barnet ska inte få förstöra för oss. Barnet får frysa så han lär sig. En treåring har inte förmågan att tänka i så många steg som många här begär.

Min 3åring förstår absolut att lösningen på att frysa är mer kläder. Precis som att mat är lösningen på hunger. Han ber om vantar efter en stund när händerna är kalla.

För mig framstår det som mer empatilöst att inte hjälpa barnet vidare utan bara resignera och låta barnet stanna inne en hel vinter. Hur lär sig barnet hantera sina känslor då?

 

[Pontevecchio]

Du menar alltså på allvar att du förväntar dig att en ledsen treåring ska kunna tänka "Nej, nu får jag allt bita ihop och stå ut så resten av familjen inte blir lidande."? Förutom att det är ett helt orimligt krav att ställa på ett så litet barn så känner jag bara: Varför i hela friden då? Jag gillar också utflykter, men om någon familjemedlem mår skitdåligt så åker vi naturligtvis hem eller hittar på något annat som alla trivs med. Det är ju inte speciellt trevligt att göra en aktivitet om någon i sällskapet bara lider och uthärdar mot sin vilja.

(Och angående hela det där tänket att man måste lära sig att hantera motgångar och att livet inte alltid kan vara roligt så hoppas jag verkligen att mina barns liv alltid får vara roligt - det vore ju underbart! Rimligen kommer det väl inte alltid vara det, men det är ju inte mitt jobb som förälder att slänga grus i maskineriet redan från början bara för att "lära dem".)

Nej det tror jag inte. Däremot förstår min 3åring rätt väl att vill han varken gå eller cykla så blir det svårt att ta sig hem även om man är trött. Man kan ligga och skrika på gatan men sen får man ändå resa sig upp och gå hem.

Jag önskar att livet var rosaskimrande och lätt jämt men det är inte så, att lära sig lösa problem och kämpa vidare kommer göra livet lättare i längden. För mig är mitt jobb som förälder att förbereda barnet på livet, inte att servera för att underlätta allt. För en dag är jag inte där och då blir uppvaknandet brutalt.

Jag minns barnen som hamnade utanför för att de inte kunde en massa saker när vi gick i skolan. De kunde inte cykla till övernattningen, de blev för trötta, de kunde inte äta korv, det var inte gott och de kunde inte sova borta. Tror du det barnet tyckte "attans vad skoj att missa allt och få stanna hemma"?

 

[stjarnhimmel]

Min syster har en son som är drygt 3. Han har fått vad vissa kallar "utbrott" ett par gånger då jag varit barnvakt. Då har han suttit på golvet och gråtit etc. Men- de gångerna har han varit trött då det varit på kvällen eller på eftermiddagen och vi väntat länge med lunch. Så de gångerna tror jag han bara varit slut på energi och bara inte orkat.
Häromdagen såg jag ett barn på ica som "bröt ihop" eller vad man ska kalla det. Men klockan var typ åtta på kvällen och barnet ca 3 eller 4 år. Utan att känna barnet kunde jag ju se att barnet var jättetrött..
Så jag tänker att det handlar om att ungen inte kan hantera situationen. Det blir bara för mycket. Och den kan inte säga med ord varför utan det kommer ut i form av gråt etc.