3-åring som vägrar kläder

[Lingon]

Betett sig illa?

Lagt sig ner på golvet i affären och skrikit är bara ett exempel.

 

[TinyWiny]

Lagt sig ner på golvet i affären och skrikit är bara ett exempel.

Varför tycker du att det är att bete sig illa?

 

[Petruska]

Jag trodde att vi pratade om barn som.krisar ihop och inte kan hantera sina känslor, @Lingon .

Eller tänker du på det dåliga samvete föräldrar rätteligen upplever när de har kört över sin barn?

 

[mandalaki]

Lagt sig ner på golvet i affären och skrikit är bara ett exempel.

Men det beror ju på något. Barnet har hamnat i en känslomässig knipa som det inte tar sig ur. Om det varit en vuxen hade det kallats sammanbrott. Barn kan ha sådana dagligen.

 

[Lingon]

Men det beror ju på något. Barnet har hamnat i en känslomässig knipa som det inte tar sig ur. Om det varit en vuxen hade det kallats sammanbrott. Barn kan ha sådana dagligen.

Ja, och det innebär inte en katastrof. Man behöver inte rädd barnet ur det genom att låta barnet få som det vill. Man kan stå fast vid sin ståndpunkt (nä, vi ska inte köpa något godis idag) och vara vänlig och tröstande. Oavsett hur arg/ledsen man är över att man inte får nåt godis i affären så är det inte ok att lägga sig ner på golvet och skrika.

En vän till mig blev lite uppgiven en gång hennes barn gjorde så. Så hon la sig ner hon också. Då blev barnet så paff att hen slutade och gick lugnt resten av tiden i affären trots att hen inte fick som hen ville.

 

[Lingon]

Jag trodde att vi pratade om barn som.krisar ihop och inte kan hantera sina känslor, @Lingon .

Eller tänker du på det dåliga samvete föräldrar rätteligen upplever när de har kört över sin barn?

Nä, det gör jag inte. Men oavsett hur arg man är över att inte få godis i affären så är det inte ok att lägga sig ner på golvet och skrika. Och jag tycker inte att det är en bra idé om föräldern i det läget ger sig och ger barnet godiset bara för att barnet ska slippa hantera känslorna av besvikelse/ilska.

 

[mandalaki]

@Lingon Det där sista har jag hört från så många håll nu att jag betraktar det som en skröna. (Alltså om mamman som la sig på golvet)

Vi pratar väl om barn i treårsåldern? Och du får det att låta som att de fattar ett övervägt beslut att lägga sig på golvet och skrika.

 

[Lingon]

@Lingon Det där sista har jag hört från så många håll nu att jag betraktar det som en skröna. (Alltså om mamman som la sig på golvet)

Vi pratar väl om barn i treårsåldern? Och du får det att låta som att de fattar ett övervägt beslut att lägga sig på golvet och skrika.

Du får tro på det om du vill. Jag bryr mig faktiskt inte.

Väl övervägt eller inte så kan man inte låta barnet få som det vill genom sånt beteende. Och barn är inte dumma. De lär sig väldigt fort vad som funkar och vad som inte funkar. Om de lyckats med att skrika sig till något de vill ha en gång så kommer de naturligtvis prova igen. T.ex. godis i affären.

Jag skulle aldrig belöna ett barn som beter sig illa. Då förklarar lugnt och vänligt men bestämt varför det är som det är och så finns man där och tröstar.

 

[Imogen]

Jag skulle aldrig belöna ett barn som beter sig illa. Då förklarar lugnt och vänligt men bestämt varför det är som det är och så finns man där och tröstar.

Det finns ett ganska långt spann emellan. Bara för att man inte anser att barnet ”beter sig illa” och att man ska vinna över barnet så betyder inte det att man hade gett barnet godis.

Hur man kan anse att man bemöter sitt barn bra genom att skämma ut det är rätt obegripligt. Men sen tror jag iofs också att det är en skröna.

 

[mandalaki]

Du får tro på det om du vill. Jag bryr mig faktiskt inte.

Väl övervägt eller inte så kan man inte låta barnet få som det vill genom sånt beteende. Och barn är inte dumma. De lär sig väldigt fort vad som funkar och vad som inte funkar. Om de lyckats med att skrika sig till något de vill ha en gång så kommer de naturligtvis prova igen. T.ex. godis i affären.

Jag skulle aldrig belöna ett barn som beter sig illa. Då förklarar lugnt och vänligt men bestämt varför det är som det är och så finns man där och tröstar.

Jag pratar inte om huruvida man ska ge barnet godis eller inte, utan om ditt betraktelsesätt. Du fortsätter att betrakta händelsen som att barnet beter sig illa, och då tycker du att det är bra att beteendet leder till att barnet mår dåligt över händelsen för då gör det inte om det nästa gång. M a o, total överkörning av ungens känsloliv.

 

[Lingon]

Det finns ett ganska långt spann emellan. Bara för att man inte anser att barnet ”beter sig illa” och att man ska vinna över barnet så betyder inte det att man hade gett barnet godis.

Hur man kan anse att man bemöter sitt barn bra genom att skämma ut det är rätt obegripligt. Men sen tror jag iofs också att det är en skröna.

Jag tror inte att en 3-åring anser sig vara utskämd om mamma lägger sig ner på golvet i affären. Så små barn funkar inte på det sättet. Sen kan jag ju säga att det hade jag struntat i faktiskt. Om 3-åringen inte vill att mamma ska skämma ut henom genom att lägga sig ner i affären så får väl 3-åringen låta bli att lägga sig ner på golvet i affären. Dessutom är det väl i så fall ett utmärkt tillfälle att prata om att andra också har känslor? "Ok, så du tyckte att det var pinsamt när mamma la sig ner? Hur tror du mamma känner när du lägger dig ner? Ska vi kommer överens om att ingen av oss lägger sig ner på golvet nästan gång vi är i affären?".

Jag kan använda det fortfarande trots att barnet är betydligt äldre än 3 år. T.ex. om barnet tjatar mycket. Då kan jag börja tjata tillbaka. Väldigt snabbt protesterar barnet och tycker att jag är störig som tjatar. Då frågar jag om barnet inte tror att jag upplever det som irriterande när hen tjatar? Och så kan vi prata om hur tjat uppfattas och känns för den andre och komma överens om att tjat inte är bra.

 

[Lingon]

Jag pratar inte om huruvida man ska ge barnet godis eller inte, utan om ditt betraktelsesätt. Du fortsätter att betrakta händelsen som att barnet beter sig illa, och då tycker du att det är bra att beteendet leder till att barnet mår dåligt över händelsen för då gör det inte om det nästa gång. M a o, total överkörning av ungens känsloliv.

Ja, beter man sig illa är det fullt naturligt att må dåligt över det. Hade mitt barn inte mått dåligt över att ha betett sig illa hade jag blivit seriöst orolig. Man ska ju inte överge barnet i den stunden utan prata och reda ut känslorna och situationen och varför det blev som det blev. Och hur man kan göra i fortsättningen för att undvika att hamna där igen. En sak i det är att barnet måste lära sig att acceptera vissa saker. T.ex. att man inte alltid kan få det man vill ha när man vill ha det. T.ex. godis i affären.

Jag är väldigt noga med en grej när det gäller mitt barn. Det är att hen alltid kan komma till mig och bli tröstad och kramad oavsett hur situationen ser ut i övrigt. Det vet hen. Hen vet att jag älskar hen över allt annat och att trösten alltid finns tillgänglig. Men hen vet också att hen inte kan bete sig hur som helst. T.ex. finns det regler som måste följas. Nä, inga nerskrivna regler. Men t.ex. det är helt förbjudet att dra hunden i pälsen. Det är inte diskutabelt oavsett hur gärna barnet än vill dra hunden i pälsen. Oavsett hur arg/ledsen/förtvivlad barnet blir så får man inte dra hunden i pälsen. För att bara ta ett exempel. Finns rätt många regler som vi alla följer varje dag utan att tänka på dem som regler.

 

[Petruska]

Nä, det gör jag inte. Men oavsett hur arg man är över att inte få godis i affären så är det inte ok att lägga sig ner på golvet och skrika. Och jag tycker inte att det är en bra idé om föräldern i det läget ger sig och ger barnet godiset bara för att barnet ska slippa hantera känslorna av besvikelse/ilska.

Men det var ju inte alls vad vi pratade om?

Jag har aldrig ens sett ett barn lägga sig ner och skrika för att få godis, men OM något liknande inträffade skulle jag ta för givet att det handlar om en situation barnet inte kunde hantera. INTE om at barnet "beter sig illa" utifrån en agenda.

Jag skulle nog inte heller köpa något godis i det läget, men det är en underordnad liten detalj bara.

Barnet får en härdsmälta. Jag hanterar den genom att bukandas.

Det är stor risk att den vuxne beter sig illa i en sådan situation, det hade jag försökt undvika genom bukandningen.

 

[Lingon]

Men det var ju inte alls vad vi pratade om?

Jag har aldrig ens sett ett barn lägga sig ner och skrika för att få godis, men OM något liknande inträffade skulle jag ta för givet att det handlar om en situation barnet inte kunde hantera. INTE om at barnet "beter sig illa" utifrån en agenda.

Jag skulle nog inte heller köpa något godis i det läget, men det är en underordnad liten detalj bara.

Barnet får en härdsmälta. Jag hanterar den genom att bukandas.

Det är stor risk att den vuxne beter sig illa i en sådan situation, det hade jag försökt undvika genom bukandnigen.

Jag förstår inte varför din andning är viktig i sammanhanget men om det är vad du behöver göra för att behålla lugnet så är det väl bra att du hittat ett sätt som funkar för dig. Att man behåller lugnet är det viktigaste i den situationen.

 

[Petruska]

Jag förstår inte varför din andning är viktig i sammanhanget men om det är vad du behöver göra för att behålla lugnet så är det väl bra att du hittat ett sätt som funkar för dig. Att man behåller lugnet är det viktigaste i den situationen.

Precis. Huruvida barnet får godis eller inte, däremot, kvittar nog helt i det sammanhanget.

 

[Lingon]

Precis. Huruvida barnet får godis eller inte, däremot, kvittar nog helt i det sammanhanget.

Där håller jag inte med. Två saker är väldigt viktiga i den situationen (förutom att man är lugn):

1) Barnet lär sig att föräldern står pall även om barnet slänger all sin ilska och humör på föräldern. Man ska vara en klippa. Med står pall menar jag att föräldern behåller lugnet, kontrollen och alltid finns där känslomässigt tillgänglig och redo att trösta när barnet är redo för det. D.v.s. inte blir arg/ledsen själv.
2) att barnet inte lär sig att det kan få sin vilja igenom genom att lägga sig ner på golvet och skrika.

Man kan kramas och trösta och samtidigt säga att nä, det blir inget godis idag. och bekräfta känslorna.

 

[mandalaki]

Men det var ju inte alls vad vi pratade om?

Jag har aldrig ens sett ett barn lägga sig ner och skrika för att få godis, men OM något liknande inträffade skulle jag ta för givet att det handlar om en situation barnet inte kunde hantera. INTE om at barnet "beter sig illa" utifrån en agenda.

Jag skulle nog inte heller köpa något godis i det läget, men det är en underordnad liten detalj bara.

Barnet får en härdsmälta. Jag hanterar den genom att bukandas.

Det är stor risk att den vuxne beter sig illa i en sådan situation, det hade jag försökt undvika genom bukandningen.

Situationen jag såg var i en inredningsaffär så godis bör det inte ha handlat om. Har också svårt att tro att barnet fick psykbryt för att hen inte fick en ny termos från Eva Solo. Snarare hade nog något i den ungens liv de senaste timmarna till slut fått bägaren att rinna över. Det kanske var lite mycket begärt i det läget att intresserat scanna av en inredningsaffär ihop med mamma.

 

[Petruska]

Där håller jag inte med. Två saker är väldigt viktiga i den situationen (förutom att man är lugn):

1) Barnet lär sig att föräldern står pall även om barnet slänger all sin ilska och humör på föräldern. Man ska vara en klippa. Med står pall menar jag att föräldern behåller lugnet, kontrollen och alltid finns där känslomässigt tillgänglig och redo att trösta när barnet är redo för det. D.v.s. inte blir arg/ledsen själv.
2) att barnet inte lär sig att det kan få sin vilja igenom genom att lägga sig ner på golvet och skrika.

Man kan kramas och trösta och samtidigt säga att nä, det blir inget godis idag. och bekräfta känslorna.

Som sagt, jag skulle inte vara på humör för godis i det läget. Men pedagogiskt sett, tror jag det kvittar. För jag tror inte att alltihop är en scen för att få godis, även om någon vuxen tolkar den så.

 

[MiaMia]

Jag har inte tolkat härdsmältorna som konflikter. De har inte handlat om mig, utan om barnet och om de otaliga brister hos verklighetens beskaffenhet som barnet ideligen krockade med.

Nu har jag inte direkt barnerfarenhet, men från mitt vuxenperspektiv lite insikter i detta med härdsmältor.
Jag har alltid betraktat det som självklart att det är olika saker man talar om när det handlar om att hantera konflikter respektive härdsmältor därför att det är två olika situationer.

Vid en härdsmälta så tappar du funktionsförmåga. Mer eller mindre kan inte göra något och de yttre beteendena (som kan vara att aktivt skrika, slå alt. springa i väg, gömma sig eller att bli ett passivt kolli dvs. fight-flight-freeze) är en reaktion på själva stressen att du befinner dig i en situation som du är inkapabel att hantera (konkret eller emotionellt).

Medan i en konflikt så finns fortfarande en hantering av sakfrågan och affekterna. Den kan vara bättre eller sämre men handlar fortfarande om den utlösande faktorn och konsekvenserna av den.

En konflikt kan leda till att man passerar gränsen och går in i en härdsmälta, men härdsmältor kan också utlösas av helt andra upplevelser. Då fungerar inte längre konflikthantering eftersom man först måste återfå funktionsförmågan för att kunna delta i och ha utbyte av någon hantering alls (annat än på tämligen basal överlevnadsnivå)

Jag har en känsla av att ni i tråden pratar om varandra hela tiden pga. oklarheter ifall det är konflikthanteringen i sak eller krishanteringen vid härdsmälta som ni talar om. (Eller om ni inte alls gör denna åtskillnad och har samma hantering rakt över oavsett orsak bakom ett visst "skrik-och-bråk-betende".)

 

[Petruska]

Jag fattar överhuvudtaget inte den här idén att barn skulle iscensätta sina härdsmältor för att få sin vilja igenom. Den tolkningen förklarar exakt ingenting av vad jag har sett av härdsmältor hos barn och den förklarar lika lite av vad jag minns av mina egna härdsmältor när jag själv var barn.

Jag har inte heller sett något jag skulle kalla härdsmälta, inte ens en kortare stunds skrikande i liggande ställning på golvet, tex vid godishyllan eller i leksaksaffärer.

Det är ju inte heller så enkelt med treåringen som inte vill ha kläder, att han bryter ihop för att få sin vilja igenom och slippa kläder. Snarare handlar det ju just om en oförmåga att hantera en för vuxna rätt enkel situation, men en situation som för den där lille knatten blir ohanterlig. Jobbiga obekväma kläder och jobbigt väder och väta och kyla och sådant. Dvs brister hos verkligheten, som är kämpiga att uthärda. Men inte sjutton handlar det om att få som han vill gentemot föräldrarna. Det är lite självupptaget att som vuxen tro sig till den grad vara i fokus för barns känslor.