3-åring som vägrar kläder

[Emelie381]

Visst är det hennes ”riktiga jag”, om det nu finns något sådant. Båda delarna som du beskriver är delar av henne.

Okej kanske uttryckte mig klumpigt. Det jag menade är att hon i dom situationera är obekväm och inte vågar säga vad hon tycker och tänker, eller för det mesta prata alls. Helt olik mot hur hon är i miljöer där hon känner 100% sig trygg.
Så ja självklart är det också en del av henne, även om det är en sida där hon inte är bekväm med att visa känslor och prata.

 

[em-pirre]

Men alltså din smiley! Den ger ju hela situationen du beskriver ett fruktansvärt intryck. Ungefär Haha där stod han och skrek men vi gav oss minsann inte

Hur tror du han kände sig under tiden ni väntade ut honom? Och efteråt?

Jag fattar precis vad du menar, men jag tror ändå det är individuellt. Min mamma pedagogen med hög skolning gjorde så och det funkade jättebra och jag har inga som helst dåliga minnen. Diskussion gällande vissa saker, ibland ett par valmöjligheter och nån gång var det punkt slut på ett visst sätt.

Pappa var mest my way or the highway och där kändes det aldrig bra. Där fanns inte förklaring och utrymme för diskussion eller valmöjlighet. Samtidigt var de alltid helt och hållet överens om vad som gällde (städa rummet innan godis, borsta tänderna, vantar på osv)

Samtidigt fattar jag att det kan vara fruktansvärt fel lösning för andra.

 

[mandalaki]

@em-pirre Pedagogers skolning har nog växlat över tid. I dag har jag svårt att tro att ”vänta ut det skrikande barnet” är en lösning som förespråkas.

Alltså jag har sett det en gång och då tyckte jag mamman var cool som stod och väntade ut sin illvrålande unge som låg och krälade på golvet i en affär. Men jag har omvärderat det när jag försökt se det ur barnets perspektiv i stället för hennes. Jag kan minnas hur emotionellt dränerad man kan vara efter ett riktigt utbrott och hur besegrad man känner sig. Det är inga bra känslor.

 

[clusia]

Vi åkte hem från en utomhusaktivitet i vintras. Barnet visade tydligt ganska tidigt att hon frös. Efter det undvek vi även längre utomhusaktiviteter eftersom hon inte verkade tycka det var så kul. Även förskola sa att hon gärna ville gå in så hon fick vara inne mycket med nya inskolningar osv. Så länge hon är nöjd och glad så struntade vi i vilket faktiskt. Ja visst det var trist att åka hem från vår planerade utflykt men det är liksom inte hela världen. Det är ändå inte roligt att tvinga ett fruset och tjurig barn att vara ute. Nu är det varmare väder och nu vill hon inte gå in istället.

Jag var förresten ett barn som vägrade galonkläder. Mamma hade många och långa diskussioner med dagis som tyckte hon skulle tvinga på mig kläderna. Till slut slapp jag.

Ps. Och eftersom det här är buke. Bara för att man sitter inne en hel vinter betyder inte det att barnet sitter vid en skärm. Man kan måla, läsa, bygga klossar, ha hinderbana, dansa osv.

 

[Is]

Men alltså din smiley! Den ger ju hela situationen du beskriver ett fruktansvärt intryck. Ungefär Haha där stod han och skrek men vi gav oss minsann inte

Hur tror du han kände sig under tiden ni väntade ut honom? Och efteråt?

Men gösses. Absolut inte. Ser ni samma gubbe som jag ser?, alltså typ huvudverks gubben? Smilleyn skulle visa att det är en mental jobbig situation men att vi härdade ut.

Situationen va jobbig för oss alla och vi är noga med att tala om för barnet att vi bekräftar "vi ser att du blir arg/ledsen/verkligen inte vill" men det här är det som gäller därför att...

Vi provar att hålla oss lugna och inte vara arga. Och vårt barnet kan välja att kramas fast han är arg. Sedan händer det ju ofta nått positivt efteråt som han tycker om så tror inte att han tänker så mycket på det.
Men återigen Det är vårt bästa sätt att hantera det. Vi är inte speciallister och TS frågan om tips så det va det jag gav utifrån min egen erfarenhet. Om TS vill ha specialist hjälp hoppas jag att hon får stöd från BVC som kan hänvisa henne vidare. Tex till en ABC kurs.

 

[em-pirre]

@em-pirre Pedagogers skolning har nog växlat över tid. I dag har jag svårt att tro att ”vänta ut det skrikande barnet” är en lösning som förespråkas.

Alltså jag har sett det en gång och då tyckte jag mamman var cool som stod och väntade ut sin illvrålande unge som låg och krälade på golvet i en affär. Men jag har omvärderat det när jag försökt se det ur barnets perspektiv i stället för hennes. Jag kan minnas hur emotionellt dränerad man kan vara efter ett riktigt utbrott och hur besegrad man känner sig. Det är inga bra känslor.

Jag håller med. Jag ser ibland barn som "målar in sig i ett hörn mentalt" och jag minns det själv också. Jag hade mått bra av att den vuxne hade gått iväg, släppt det, låtsats som ingenting. Men jag kunde liksom inte ta mig ur situationen och ge upp. Typ om jag hade vägrat jacka hade jag mått bättre av att pappa bara packat ner jackan och sedan inte alls noterat ifall jag tog den eller inte. Pappa hade garanterat utbrutit "haha nu tog du jackan ändå! Hah!"

Men det var ett sidospår.

 

[em-pirre]

Ps @mandalaki min mamma är högt utbildat och har fortbildat sig ända fram till pension samt ordnat skolning, forskat, skapat skolningsmaterial och föreläst fram till dess också. Hon är väldigt modern faktiskt rent pedagogiskt på landsnivå. Jag tror pedagogerna och vanligt folk har olika tankesätt helt enkelt.

 

[lilleknodd2]

Men har du över huvudtaget läst tråden?

Ja jag har läst tråden och jag förklarar hur jag skulle ha gjort om jag hade haft ett barn med den problematiken med kläder som TS barn har.

Vad är det, förutom frågeställningen som TS yttrar i startinlägget, är det jag bör svara på?

Jag hade sett till att dom kläder barnet föredrar finns hemma, i många storlekar och många par. Hade barnet vägrat ytterkläder på morgonen hade jag låtit barnet åka utan och antingen tagit bilen eller bäddat ner barnet varmt i en åkpåse om jag hellre vill gå till förskolan när det är kallt.

 

[mandalaki]

Smilleyn skulle visa att det är en mental jobbig situation men att vi härdade ut.

Det är just det som låter så hemskt.

 

[mandalaki]

Ps @mandalaki min mamma är högt utbildat och har fortbildat sig ända fram till pension samt ordnat skolning, forskat, skapat skolningsmaterial och föreläst fram till dess också. Hon är väldigt modern faktiskt rent pedagogiskt på landsnivå. Jag tror pedagogerna och vanligt folk har olika tankesätt helt enkelt.

Men det är väl ett tag sedan du var barn, antar jag.

 

[em-pirre]

Men det är väl ett tag sedan du var barn, antar jag.

Oja! Det är nog över trettio år sedan de saker jag minns. Men jag har för mig att hennes tankesätt fortsättningsvis är detsamma. Men jag kan ju inte tala för henne och det är rätt ointressant för tråden

 

[Is]

Det är just det som låter så hemskt.

Ja bättre förälder är jag nog inte, jag och mitt barn tycker all form av konflikter är jobbiga men Jag har faktiskt absolut ingen aning om hur man uppfostrar ett barn utan att någonsin hamna i konflikt. Vi löser det på det smidigaste sättet vi har kunnat uppbringa men visst tycker både vi och barnet att det är jobbigt att vi inte alltid kan göra som han vill. Men samtidigt så är ju livet sådant. Att man inte alltid kommer få som man vill men att det kanske iaf finns någon form av valmöjlighet som passa bättre.

Jag fortsätter att läser forskning och teorier i ämnet så om något år kanske jag har bättre idéer hur man kan göra men det hjälper ju inte min son just nu.

 

[Petruska]

@em-pirre Pedagogers skolning har nog växlat över tid. I dag har jag svårt att tro att ”vänta ut det skrikande barnet” är en lösning som förespråkas.

Alltså jag har sett det en gång och då tyckte jag mamman var cool som stod och väntade ut sin illvrålande unge som låg och krälade på golvet i en affär. Men jag har omvärderat det när jag försökt se det ur barnets perspektiv i stället för hennes. Jag kan minnas hur emotionellt dränerad man kan vara efter ett riktigt utbrott och hur besegrad man känner sig. Det är inga bra känslor.

Jag har väntat ut (eller vad man ska kalla det) rätt många härdsmältor. Alltså, ungen går (gick) i taket. Jag tog ett djupt andetag för att inte själv dras med, inte själv explodera och få stressattacker. Att behålla lugnet tänkte jag mig var ett sätt att visa barnet att härdsmältor inte är farliga, bara jobbiga. Främst för barnet.

Jag har inte tolkat härdsmältorna som konflikter. De har inte handlat om mig, utan om barnet och om de otaliga brister hos verklighetens beskaffenhet som barnet ideligen krockade med.

Därför förstår jag inte heller de i tråden som pratar om "konflikträdda vuxna". Konflikter är en helt annan sak än att barnet hatar att ha jacka på sig.

Att vänta ut har också handlat om att vänta på det läge då barnet blir kommunicerbart igen. Innan dess gör allt jag säger härdsmältan än värre.

Detta har inte på något sätt handlat om att det hela sedan ska bli som jag tycker eller om att "lösa" något. Det vara bara en överlevnadsstrategi.

 

[Petruska]

Men alltså din smiley! Den ger ju hela situationen du beskriver ett fruktansvärt intryck. Ungefär Haha där stod han och skrek men vi gav oss minsann inte

Hur tror du han kände sig under tiden ni väntade ut honom? Och efteråt?

Ja! Den där tonen av att man ska "vinna" i sina kamper mot sina barn. Det är en så i grunden obehaglig bild av livet för barn och vuxna.

Och man pratar ju mer och mer sällan om att "vinna" över hästar. Men mot barn behöver vuxna vinna. Sitter vuxenheten så löst, är den så känslig att barn är kokurrenter att besegra?

 

[mandalaki]

Jag har väntat ut (eller vad man ska kalla det) rätt många härdsmältor. Alltså, ungen går (gick) i taket. Jag tog ett djupt andetag för att inte själv dras med, inte själv explodera och få stressattacker. Att behålla lugnet tänkte jag mig var ett sätt att visa barnet att härdsmältor inte är farliga, bara jobbiga. Främst för barnet.

Jag har inte tolkat härdsmältorna som konflikter. De har inte handlat om mig, utan om barnet och om de otaliga brister hos verklighetens beskaffenhet som barnet ideligen krockade med.

Därför förstår jag inte heller de i tråden som pratar om "konflikträdda vuxna". Konflikter är en helt annan sak än att barnet hatar att ha jacka på sig.

Att vänta ut har också handlat om att vänta på det läge då barnet blir kommunicerbart igen. Innan dess gör allt jag säger härdsmältan än värre.

Detta har inte på något sätt handlat om att det hela sedan ska bli som jag tycker eller om att "lösa" något. Det vara bara en överlevnadsstrategi.

Det är begripligare för mig än där det där spåret började, med en smiley + en berättelse som gav ett obehagligt intryck. Där presenterades det som en lösning som visar barnet att det är de vuxnas regler som gäller.

 

[Petruska]

Det är begripligare för mig än där det där spåret började, med en smiley + en berättelse som gav ett obehagligt intryck. Där presenterades det som en lösning som visar barnet att det är de vuxnas regler som gäller.

Ja. Det är nog likheter och skillnader jag funderar på. Det där med att vänta ut, är den form av typ lågaffektivt bemötande som jag klarat av att genomföra. Jag minns när du beskrev den där härdsmältan som du sett, och då läste jag det som att den mamman gjorde som jag. Dvs att själva väntandet på att stormen bedarrar, egentligen inte har något att göra med om barnet sedan gör som mamman vill eller inte.

 

[MiaMia]

felpost

 

[Imogen]

Ps @mandalaki min mamma är högt utbildat och har fortbildat sig ända fram till pension samt ordnat skolning, forskat, skapat skolningsmaterial och föreläst fram till dess också. Hon är väldigt modern faktiskt rent pedagogiskt på landsnivå. Jag tror pedagogerna och vanligt folk har olika tankesätt helt enkelt.

När sonens förskolelärare skulle få sitt andra barn sa jag i någon situation att det kommer nog gå jättebra, hon är ju van vid 15 barn så två samtidigt är ju ingen match. Hon svarade att det inte är jämförbart att ta hand om 15 barn man inte är förälder till och att ta hand om ett eller två man är förälder till. Inte att det ena skulle vara lättare men att det är två så olika situationer med helt olika dynamik.

Sen kan man ju såklart vara en fantastisk pedagog OCH en fantastisk förälder, men jag tror att hon hade en rätt bra poäng.

 

[Lingon]

@em-pirre Pedagogers skolning har nog växlat över tid. I dag har jag svårt att tro att ”vänta ut det skrikande barnet” är en lösning som förespråkas.

Alltså jag har sett det en gång och då tyckte jag mamman var cool som stod och väntade ut sin illvrålande unge som låg och krälade på golvet i en affär. Men jag har omvärderat det när jag försökt se det ur barnets perspektiv i stället för hennes. Jag kan minnas hur emotionellt dränerad man kan vara efter ett riktigt utbrott och hur besegrad man känner sig. Det är inga bra känslor.

Sen är ju frågan om det är fel att ha dåliga känslor efter att man betett sig illa. Det även det en bra lärdom. Sen kan man trösta barnet och bekräfta hens känslor utan att vika ner sig. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, att du är arg/ledsen/upprörd. Men nu är det så här det kommer att bli" Och sen kan man faktiskt både kramas och trösta och ändå genomföra det man planerat.

 

[mandalaki]

Sen är ju frågan om det är fel att ha dåliga känslor efter att man betett sig illa. Det även det en bra lärdom. Sen kan man trösta barnet och bekräfta hens känslor utan att vika ner sig. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, att du är arg/ledsen/upprörd. Men nu är det så här det kommer att bli" Och sen kan man faktiskt både kramas och trösta och ändå genomföra det man planerat.

Betett sig illa?