3-åring som vägrar kläder

[Petruska]

Nu har jag inte direkt barnerfarenhet, men från mitt vuxenperspektiv lite insikter i detta med härdsmältor.
Jag har alltid betraktat det som självklart att det är olika saker man talar om när det handlar om att hantera konflikter respektive härdsmältor därför att det är två olika situationer.

Vid en härdsmälta så tappar du funktionsförmåga. Mer eller mindre kan inte göra något och de yttre beteendena (som kan vara att aktivt skrika, slå alt. springa i väg, gömma sig eller att bli ett passivt kolli dvs. fight-flight-freeze) är en reaktion på själva stressen att du befinner dig i en situation som du är inkapabel att hantera (konkret eller emotionellt).

Medan i en konflikt så finns fortfarande en hantering av sakfrågan och affekterna. Den kan vara bättre eller sämre men handlar fortfarande om den utlösande faktorn och konsekvenserna av den.

En konflikt kan leda till att man passerar gränsen och går in i en härdsmälta, men härdsmältor kan också utlösas av helt andra upplevelser. Då fungerar inte längre konflikthantering eftersom man först måste återfå funktionsförmågan för att kunna delta i och ha utbyte av någon hantering alls (annat än på tämligen basal överlevnadsnivå)

Jag har en känsla av att ni i tråden pratar om varandra hela tiden pga. oklarheter ifall det är konflikthanteringen i sak eller krishanteringen vid härdsmälta som ni talar om. (Eller om ni inte alls gör denna åtskillnad och har samma hantering rakt över oavsett orsak bakom ett visst "skrik-och-bråk-betende".)

Jag håller med dig. Och jag tänker främst på härdsmältor här, eftersom det är de som är svåra att reda ut och komma vidare - särskilt i de fall då föräldrarna tolkar dem som konflikter och viljeyttringar.

 

[mandalaki]

Det är ju inte heller så enkelt med treåringen som inte vill ha kläder, att han bryter ihop för att få sin vilja igenom och slippa kläder. Snarare handlar det ju just om en oförmåga att hantera en för vuxna rätt enkel situation, men en situation som för den där lille knatten blir ohanterlig. Jobbiga obekväma kläder och jobbigt väder och väta och kyla och sådant. Dvs brister hos verkligheten, som är kämpiga att uthärda. Men inte sjutton handlar det om att få som han vill gentemot föräldrarna. Det är lite självupptaget att som vuxen tro sig till den grad vara i fokus för barns känslor.

Amen.

 

[mandalaki]

Nu har jag inte direkt barnerfarenhet, men från mitt vuxenperspektiv lite insikter i detta med härdsmältor.
Jag har alltid betraktat det som självklart att det är olika saker man talar om när det handlar om att hantera konflikter respektive härdsmältor därför att det är två olika situationer.

Vid en härdsmälta så tappar du funktionsförmåga. Mer eller mindre kan inte göra något och de yttre beteendena (som kan vara att aktivt skrika, slå alt. springa i väg, gömma sig eller att bli ett passivt kolli dvs. fight-flight-freeze) är en reaktion på själva stressen att du befinner dig i en situation som du är inkapabel att hantera (konkret eller emotionellt).

Medan i en konflikt så finns fortfarande en hantering av sakfrågan och affekterna. Den kan vara bättre eller sämre men handlar fortfarande om den utlösande faktorn och konsekvenserna av den.

En konflikt kan leda till att man passerar gränsen och går in i en härdsmälta, men härdsmältor kan också utlösas av helt andra upplevelser. Då fungerar inte längre konflikthantering eftersom man först måste återfå funktionsförmågan för att kunna delta i och ha utbyte av någon hantering alls (annat än på tämligen basal överlevnadsnivå)

Jag har en känsla av att ni i tråden pratar om varandra hela tiden pga. oklarheter ifall det är konflikthanteringen i sak eller krishanteringen vid härdsmälta som ni talar om. (Eller om ni inte alls gör denna åtskillnad och har samma hantering rakt över oavsett orsak bakom ett visst "skrik-och-bråk-betende".)

Problemet är väl att härdsmältorna tolkas av flera som konfliktande viljor mellan barn och förälder - och att samma personer då tycker att det är viktigt att föräldern ”vinner” för då har man visat barnet ”vad som gäller”.

 

[em-pirre]

@Lingon Det där sista har jag hört från så många håll nu att jag betraktar det som en skröna. (Alltså om mamman som la sig på golvet)

Vi pratar väl om barn i treårsåldern? Och du får det att låta som att de fattar ett övervägt beslut att lägga sig på golvet och skrika.

Min mamma pedagogen gjorde det då syrran lade sig framför godishyllan och skrek efter godis! Syrran var nog tre eller fyra tror jag. Hände aldrig igen. Hon hotade med att testa det på mig då jag var tonåring och allmänt fjortisig i affären också. Det funkade rekordsnabbt minns jag!

 

[MiaMia]

Problemet är väl att härdsmältorna tolkas av flera som konfliktande viljor mellan barn och förälder - och att samma personer då tycker att det är viktigt att föräldern ”vinner” för då har man visat barnet ”vad som gäller”.

Men är det då utifrån att de inte alls håller med om att härdsmältorna finns som fenomen eller bara att det "skrik och bråk-uttryck" som det indiduella barnet där och då uppvisar inte anses vara i den kategorin. Det är ju två helt olika frågeställningar som skulle bli mycket bättre diskussion om ståndpunkterna förtydligades.

Jag kanske överskattar hur vedertaget det är att det finns ett krisa-ihop-och-tappa-förmåga-beteende som är en helt annan sak är ett konfliktbeteende utifrån de sammanhang jag haft kontakt med. Tänker liksom att det bara skulle vara ännu mer självklart gällande små barn som har mycket utveckling kvar socialt, emotionellt och i att tolka omvälden.
Däremot är det inte givet att det är lätt att avgöra skillnaden. Men jag uppfattar TS som att hon tolkar sitt eget barn så att frågeställningen handlar om att hantera/mildra inträffade härdsmältor och att undivka att konflikten utvecklas till en sådan.

 

[Kattennizze]

Ja, och det innebär inte en katastrof. Man behöver inte rädd barnet ur det genom att låta barnet få som det vill. Man kan stå fast vid sin ståndpunkt (nä, vi ska inte köpa något godis idag) och vara vänlig och tröstande. Oavsett hur arg/ledsen man är över att man inte får nåt godis i affären så är det inte ok att lägga sig ner på golvet och skrika.

En vän till mig blev lite uppgiven en gång hennes barn gjorde så. Så hon la sig ner hon också. Då blev barnet så paff att hen slutade och gick lugnt resten av tiden i affären trots att hen inte fick som hen ville.

Så säger jag också till mitt barn, nä det blir inget godis idag och det brukar inte hända så mycket ibland men ibland gör det det, och då i stället för att hamna i en förödande konflikt och när avledning inte hjälper så får jag försöka förhandla, brukar dock ändå inte sluta så väl men jag har inget alternativ. Det enda viktiga för mig är att a, aldrig aldrig försöka hamna i makt-prestigekonflikt (misslyckas dagligen) b, inte köra över barnet (misslyckas ständigt där med). Jag sket fullständigt i ramar, säga nej och mena nej etc efter det första utbrottet för 10 år sen. Sedan dess har jag kämpat med att jobba så lågaffektivt jag kan och det är en kamp varje dag.

 

[Is]

Ja! Den där tonen av att man ska "vinna" i sina kamper mot sina barn. Det är en så i grunden obehaglig bild av livet för barn och vuxna.

Och man pratar ju mer och mer sällan om att "vinna" över hästar. Men mot barn behöver vuxna vinna. Sitter vuxenheten så löst, är den så känslig att barn är kokurrenter att besegra?

Håller med dig men vill återigen förtydliga det överhuvudtaget inte va min avsikt att ha någon som helst sådan underton i mitt inlägg. Jag kunde bara inte tänka mig att min "huvudverks smiley" skulle tolkas som att jag hade horn på huvudet och skrattar åt mitt barn.

 

[Pontevecchio]

Men jag hade inte för en sekund trott att den frysande ungen vägrar jacka på grund av bristande kompromissvilja eller ovilja att ställa upp. Jag kan inte ens föreställa mig att det är något sådant det hela handlar om.

Nej men det blir resultatet. Ibland får man bita ihop, jaget är inte viktigast.

 

[Pontevecchio]

Oh the skuldbeläggande. Alltså jag kan fortfarande minnas hur skyldig, ensam och utsatt jag kände mig när jag fick veta att jag förstört något för resten av familjen pga ett utbrott över något. Snälla, säg ALDRIG till ditt barn att hen ”förstör en utflykt” för er andra.

Nej så skulle jag inte uttrycka mig. Däremot att man ibland får bita ihop och göra saker man inte vill för andras skull.

 

[Pontevecchio]

Så du hade stått ut med en gnällig frysande treåring ute i flera timmar av princip? För att resten av familjen ska ha en ”mysig” utflykt. Treåringen får stå ut oavsett vad han säger och oavsett orsak?

Låter i mina öron inte som det bästa sättet att lära en treåring att kompromissa. Kompromissa är för mig att man möts halvvägs. Inte att en får stå ut och göra något mot sin vilja för att alla andra ska bli glada. Det senare tror jag öht är för mycket begärt av en treåring.

Och att lägga skulden på en treåring för att den har förstört en utflykt som vuxna har satt upp premisserna för? Skulle du göra så mot din partner till exempel?

Självklart erbjuder man barnet alternativ, olika kläder och sätt tex. Men att hela familjen ska stanna hemma för att en liten person inte vill, no way. Ska syskonet växa upp med ”vi gjorde aldrig nåt för det passade inte X”?

Hur poppis blir X bland vänner och i skolan när hens vilja alltid ska avgöra?

 

[Pontevecchio]

Problemet är väl att härdsmältorna tolkas av flera som konfliktande viljor mellan barn och förälder - och att samma personer då tycker att det är viktigt att föräldern ”vinner” för då har man visat barnet ”vad som gäller”.

Jag är glad att mina föräldrar hade tydliga regler, utan de hade jag nog blivit ett problembarn. Där du säger att du upplevde superjobbiga situationer var det snarare uppvaknande för mig, nödvändiga sådana. Och minns att gränserna var sköna, de var förutsägbara.

 

[Energi]

Där håller jag inte med. Två saker är väldigt viktiga i den situationen (förutom att man är lugn):

1) Barnet lär sig att föräldern står pall även om barnet slänger all sin ilska och humör på föräldern. Man ska vara en klippa. Med står pall menar jag att föräldern behåller lugnet, kontrollen och alltid finns där känslomässigt tillgänglig och redo att trösta när barnet är redo för det. D.v.s. inte blir arg/ledsen själv.
2) att barnet inte lär sig att det kan få sin vilja igenom genom att lägga sig ner på golvet och skrika.

Man kan kramas och trösta och samtidigt säga att nä, det blir inget godis idag. och bekräfta känslorna.

Jag fattar inte riktigt tänket med att om man ändrar sig från nej till ja så kommer ungen aldrig mer lyssna på ett nej. Alltså.. Det kanske bara är min unge men jag tycker att det är lättare att få hen att acceptera mina nej när hen vet att jag inte säger det bara för att.

Skulle hen lägga sig och skrika på golvet för att jag sa nej till godis så skulle jag mycket väl kunna ändra mig. Typ "oj jag fattade inte att du var SÅ sugen på godis. Ska vi ta godiset idag istället för på lördag kanske?"
Då har hen fått som hen vill och det är lättare att ha en diskussion om att i fortsättningen så kan vi prata om det istället för du vet att jag inte är omöjlig om du bara pratar med mig.

 

[Eli]

Ville bara säga att jag läser allt, hinner inte skriva så mycket dock.

 

[Lingon]

Jag fattar inte riktigt tänket med att om man ändrar sig från nej till ja så kommer ungen aldrig mer lyssna på ett nej. Alltså.. Det kanske bara är min unge men jag tycker att det är lättare att få hen att acceptera mina nej när hen vet att jag inte säger det bara för att.

Skulle hen lägga sig och skrika på golvet för att jag sa nej till godis så skulle jag mycket väl kunna ändra mig. Typ "oj jag fattade inte att du var SÅ sugen på godis. Ska vi ta godiset idag istället för på lördag kanske?"
Då har hen fått som hen vill och det är lättare att ha en diskussion om att i fortsättningen så kan vi prata om det istället för du vet att jag inte är omöjlig om du bara pratar med mig.

Jag har aldrig sagt att man ska säga nej bara för att. Men, när man säger nej ska de nej:en vara så genomtänkta att man inte ändrar sig. Man ska alltså inte bara slänga ur sig ett nej per automatik och sen ändra sig. Då är det bättre att säga att man måste få fundera lite på frågan i lugn och ro så att man kan ge barnet ett väl genomtänkt svar som man inte ändrar. Är man osäker på om man vill säga ja eller nej kan man ju bjuda in barnet till ett samtal om det eller bara be om lite tid att fundera.

Oj! Jag hade aldrig någonsin ändrat ett nej till ett ja bara för att barnet börjar skrika oj leva rövare! Inte en chans. Däremot skulle ett bra argument kunna ändra det till ett ja. T.ex. om vi är är i affären och barnet frågar om hen får godis på en dag då vi inte äter godis. Jag säger nej. Om barnet då säger att vi kan ju köpa det idag och spara det till på fredag så hade jag absolut kunna ändra till ett ja. D.v.s. jag belönar bra argumentation och inte ett dåligt beteende.

 

[Petruska]

Självklart erbjuder man barnet alternativ, olika kläder och sätt tex. Men att hela familjen ska stanna hemma för att en liten person inte vill, no way. Ska syskonet växa upp med ”vi gjorde aldrig nåt för det passade inte X”?

Hur poppis blir X bland vänner och i skolan när hens vilja alltid ska avgöra?

Det märkliga här är, tycker jag, att du ser hela grejen som något barnet vill. Eller inte vill, då. Jag fattar verkligen inte den tolkningen. Varför i all världen skulle ett barn vilja bryta ihop varje gång det är dags för kläder? Det vore ju tusen gånger lättare för barnet själv att bara flyta med - i det här fallet klä på sig.

Den tolkningen är för mig ett så fullständigt underkännande av barnet att jag tappar målföret. Jag fattar inte hur du ser på barnet.

 

[Pontevecchio]

Vad är det då om inte vilja? Kan kan den ju. Det är inte nån omöjlighet att ta på sig jackan, det funkar på dagis. Jag lider själv av en fobi, där gick det inte. Oavsett person som utförde handlingen.

För mig så problemet antingen så svårt, typ fobi, att man får söka professionell hjälp. Eller så är det ett hinder man får hjälpa barnet över. Men att ignorera det och låta barnet sitta kvar med hindret ser jag inte som en utväg. Det är en björntjänst.

 

[Badger]

Ingen dum idé till när det blir kallare och vi åker bil. Just nu cyklar vi. Han cyklar på egen cykel.

Helt orelaterat kanske men håller med jag satte aldrig på ytterkläder när vi åkte bil, hivade ned dem i en IKEA kasse, satte på en poncho* och så iväg, halvspringa över en parkering och frysa lite känns ju ok. Åker själv aldrig bil i ytterkläder så. Om det inte är långt kanske man kan cykla i poncho och vantar?

*fanns mönster för bilponcho på nätet, så att säkerhetsbältet lätt kommer in under den och luva. En fleecefilt från IKEA sydde jag om. Men Fleece är ju kanske lite omiljövänligt har upptäckts nu. Overall och tjock jacka i bil kan ju bli dåligt vid krock.

 

[morgaine]

Vår son kan vara jobbig med kläder också, trä-över-huvudet tjocka tröjor vägrar han. (2,5 år). Han slipper de tröjorna men måste då ta på sig koftor, jag ger mig inte och därför går vi inte ut om han inte tar på sig. Jag brukar påminna om det roliga jag vet att han vill göra ute och säga tex ”vill du gå till hästarna? Det kommer vi inte göra förrän du klätt på dig,” efter en stund brukar det gå men det kan ta en halvtimme och ibland en timma. Då tjatar jag inte hela tiden utan väntar en stund och frågar om han vill ut och när han säger ja så säger jag att kläderna skall på.
Det har hänt att vi tex ska till Dr och då har jag sagt att jag går själv, klätt på mig och gått ut och startat bilen. Då får han fart och hoppar i kläderna när jag kommer in igen och frågar om han ändrat sug och tänker klä på sig.

Om han har utbrott brukar jag pröva att ta honom i famnen men nu slår han oftast efter mig då och då väntar jag en stund tills han skrikit lite och sedan sträcker jag ut armarna och säger ”kramas” då springer han fram och vill kramas för han blir ledsen av utbrottet även om det börjar som ilska och därför vill han alltid kramas när han skrikit av sig. När han lugnat sig försöker jag få honom att plocka upp det han kastat genom att säga ”nu plockar vi upp igen, titta vad stökigt det blev, nu får du hjälpa till”.

 

[mandalaki]

Om han har utbrott brukar jag pröva att ta honom i famnen men nu slår han oftast efter mig då och då väntar jag en stund tills han skrikit lite och sedan sträcker jag ut armarna och säger ”kramas” då springer han fram och vill kramas för han blir ledsen av utbrottet även om det börjar som ilska och därför vill han alltid kramas när han skrikit av sig.

 

[Petruska]

Vad är det då om inte vilja? Kan kan den ju. Det är inte nån omöjlighet att ta på sig jackan, det funkar på dagis. Jag lider själv av en fobi, där gick det inte. Oavsett person som utförde handlingen.

För mig så problemet antingen så svårt, typ fobi, att man får söka professionell hjälp. Eller så är det ett hinder man får hjälpa barnet över. Men att ignorera det och låta barnet sitta kvar med hindret ser jag inte som en utväg. Det är en björntjänst.

Jag har ingen komplett psykologisk förklaring, men jag tänker snarare i termer av gå i baklås eller hamna i lägen man inte kan hantera, än i termer av fobi. Jag tycker mig veta precis hur det där baklåset känns, och det är inte fråga om att inte vilja bara göra som man borde göra och flyta med. Det är snarare fråga om att man vill att man skulle vilja, om du förstår hur jag menar? Det vore enklare att vilja göra det där, men det går bara inte - är känslan.

Och här hjälper ju föräldrarna barnet över det här hindret. Men det kan ta lite tid. En quick fix verkar inte finnas inom räckhåll. Inte heller professionell hjälp vid olika former av psykiska hang ups går ju fort.

Jag ser inte att problemet ignoreras, helt enkelt. Det jag ser är att det inte riktigt uppenbarar sig någon lätt och snabb lösning. Men det skulle förvåna mig mycket om barnet i längden inte klarar att ha jacka på sig. De flesta av våra knepigheter, hittar vi ju acceptabla vägar för om vi får lite tid och lite experimenterande på oss.