3-åring som vägrar kläder

[Eli]

En bra sak med att vara så liten som tre år, är ju att man ofta växer ur sina kläder och får nya kläder att visa upp också!

Ja nu verkar ju det vara något positivt i hans värld, jämfört med för en vecka sedan när det var det värsta som kunde hända honom att växa ur sina kläder

 

[Pontevecchio]

Nej du svarar inte på samma påstående igen. Du får frågan gång på gång eftersom du varje gång undviker att svara på den. Jag undrar fortfarande hur du praktiskt gör när du ”som vuxen bestämmer” när barnet efter 45 minuters lyssnande erbjudande och försök fortfarande inte vill ta på sig jackan?

Att storleken avgör om barnet kan välja att göra något annat är inte heller samma sak som att storleken avgör ens inflytande på familjens gemensamma aktiviteter.

Jag lyssnar, resonerar och förklarar för mitt barn varför. Om hen fortsätter vägra är jag tydlig med att vill man följa med så tar man på sig jackan. "nu är jag klar, jag tänker gå nu. Vill du följa med tar du på jackan".
Tar aldrig 45 min. Barnet kommer ut genom dörren, upptäcker nåt nytt och livet är toppen igen.

Vi lyssnar på barnet men barnet dikterar inte villkoren i familjen.

 

[mandalaki]

En bra sak med att vara så liten som tre år, är ju att man ofta växer ur sina kläder och får nya kläder att visa upp också!

Ja! Det är oändligt många varma och tjöna jackor som väntar honom.

 

[Hyacinth]

Så din lösning är? Att barnet sitter hemma naket?
En treåring kan kommunicera, det är det man uppmuntrar. Att berätta vad som känns konstigt, att reflektera över varför det är så och finna en väg ur det. Inte att sitta fast i det genom att strunta i problemet.

Fast jag är fortfarande rätt kinkig med material. Kan inte säga vad som ska vara rätt, men vissa plagg är bara helt fel.

 

[mandalaki]

Men sen kokar det också ner till hur man ser på frågan om lösningen är att barnet får på sig kläderna. Eller om lösningen är att barnet mår bra med att få på sig kläderna. Den första varianten, är ju på många sätt mer till för andras (de vuxnas) bekvämlighet än för barnet.

Precis det där. När jag läste @Eli s inlägg om genombrottet kunde jag nästan påtagligt känna pojkens lättnad. Det måste ha rört vid något gammalt i mig för jag vet hur det känns när man på ett ohanterbart vis vet att man är i onåd hos de vuxna, man förstår inte riktigt varför så man lyckas inte vända skeppet. Sedan hittar man faktiskt en utväg och lättnaden och glädjen är obeskrivlig. STOR skillnad mot om man gett upp för att man orkar vara i onåd längre.

(Och Eli nu menar jag inte att ni satt fel press på pojken, med onåd menar jag mer en konflikt som i barnets perspektiv blir att han är i onåd, det hänger på honom att göra bra igen)

 

[Petruska]

Ja! Det är oändligt många varma och tjöna jackor som väntar honom.

En varm och tjön jacka är inte dumt denna kalla vår!

 

[Petruska]

Jag lyssnar, resonerar och förklarar för mitt barn varför. Om hen fortsätter vägra är jag tydlig med att vill man följa med så tar man på sig jackan. "nu är jag klar, jag tänker gå nu. Vill du följa med tar du på jackan".
Tar aldrig 45 min. Barnet kommer ut genom dörren, upptäcker nåt nytt och livet är toppen igen.

Vi lyssnar på barnet men barnet dikterar inte villkoren i familjen.

Och just så har det ju inte varit med ts lille pojke. Så med din metod, hade den familjen väl blivit sittande inne hela vintern. Nu har de ju i själva verket manövrerat på olika vis, för att i alla fall få barnet till förskolan och sådant.

Jag, som känner identifikation med ts son, känner närmast golvet öppna sig under mig och avgrunden sluka mig när jag tänker mig att mitt krångel som barn skulle ha hanterats på det sättet du gör. Det hade inte gått. Och jag känner så trots att jag är gammal nog att vara det barnets mormor.

Alltså, den där känslan när man som liten unge verkligen inte kan förmå sig att göra det man på så många vis fattar att man borde göra - den är riktigt svår. Som vuxen har jag nog inte haft någon lika svår känsla någonsin - eller, de svåra känslor jag har haft som vuxen har jag oftast kunna förstå lite bättre (sorg när någon dör, ångest, osv - jag fattar grejen, liksom. Det gjorde jag inte som treåring).

Jag tror på att det funkar tillräckligt ok med ditt barn. Men jag skulle nog ändå vilja att du ser att det inte funkar så med alla barn. Det vill säga, att det finns fler aspekter här än föräldrarnas tydlighet i uppfostran.

 

[Pontevecchio]

Och just så har det ju inte varit med ts lille pojke. Så med din metod, hade den familjen väl blivit sittande inne hela vintern. Nu har de ju i själva verket manövrerat på olika vis, för att i alla fall få barnet till förskolan och sådant.

Jag, som känner identifikation med ts son, känner närmast golvet öppna sig under mig och avgrunden sluka mig när jag tänker mig att mitt krångel som barn skulle ha hanterats på det sättet du gör. Det hade inte gått. Och jag känner så trots att jag är gammal nog att vara det barnets mormor.

Alltså, den där känslan när man som liten unge verkligen inte kan förmå sig att göra det man på så många vis fattar att man borde göra - den är riktigt svår. Som vuxen har jag nog inte haft någon lika svår känsla någonsin - eller, de svåra känslor jag har haft som vuxen har jag oftast kunna förstå lite bättre (sorg när någon dör, ångest, osv - jag fattar grejen, liksom. Det gjorde jag inte som treåring).

Jag tror på att det funkar tillräckligt ok med ditt barn. Men jag skulle nog ändå vilja att du ser att det inte funkar så med alla barn. Det vill säga, att det finns fler aspekter här än föräldrarnas tydlighet i uppfostran.

Och jag tror man gör barnet en björntjänst när man inte lär barnet hantera den känslan utan låter den fortgå. Just lättnaden när man kommer över puckeln är ofta den bästa motivationen för liknande problem.
Att inte lära sig barn hitta verktyg för att komma ur känslan gynnar ingen.

Jag ser inte att sättet du förespråkar hjälper barnet eller lär barnet att hantera situationen. Det är snarare att lämna barnet till sitt öde och sin ångest. Och då återkommer den. Som äldre tycker jag man ser att de har lärt sig att undvika situationer och begränsar sig. Det är väldigt synd.

 

[mandalaki]

Och jag tror man gör barnet en björntjänst när man inte lär barnet hantera den känslan utan låter den fortgå. Just lättnaden när man kommer över puckeln är ofta den bästa motivationen för liknande problem.
Att inte lära sig barn hitta verktyg för att komma ur känslan gynnar ingen.

Jag ser inte att sättet du förespråkar hjälper barnet eller lär barnet att hantera situationen. Det är snarare att lämna barnet till sitt öde och sin ångest. Och då återkommer den. Som äldre tycker jag man ser att de har lärt sig att undvika situationer och begränsar sig. Det är väldigt synd.

Men vad menar du att ditt barn lär sig av din metod, mer än att det är de vuxna som bestämmer?

 

[Petruska]

Och jag tror man gör barnet en björntjänst när man inte lär barnet hantera den känslan utan låter den fortgå. Just lättnaden när man kommer över puckeln är ofta den bästa motivationen för liknande problem.
Att inte lära sig barn hitta verktyg för att komma ur känslan gynnar ingen.

Jag ser inte att sättet du förespråkar hjälper barnet eller lär barnet att hantera situationen. Det är snarare att lämna barnet till sitt öde och sin ångest. Och då återkommer den. Som äldre tycker jag man ser att de har lärt sig att undvika situationer och begränsar sig. Det är väldigt synd.

Men det finns som jag ser det ingen som helst anledning att tro att barnet lär sig hantera den känslan, om den är sådan som jag menar, genom att göra som du gör. Jag tror verkligen att vi pratar om olika barn här.

Du säger ju heller inget om hur barnet ska lära sig hantera känslan, utan du säger väl snarare att du inte skulle ha gett utrymme åt den. Det är ju inte exakt samma sak.

Dessutom skulle jag nog se det som en begränsning om det barnet lär sig är vikten av att alltid göra som "alla andra". Vilket kan se ut som en av de lärdomar du förespråkar. Jag tycker att sådana personer i vuxen ålder verkar ha det rätt småtrist, ofta. För mig framstår det som mycket bättre att ha lärt sig mer om sig själv, även när det innefattar jobbigheter, och att sedan veta var man har sig. Ibland vill man göra som de andra, ibland vill man inte.

 

[Pontevecchio]

Men vad menar du att ditt barn lär sig av din metod, mer än att det är de vuxna som bestämmer?

barnet lär sig att det är värt att komma över obehagskänslan av jackan för att det sen är så kul att vara ute. Jag tror inte att barnen går runt på dagis och lider när de gått ut i jackan. Att de går runt med konstant ångest under leken.

 

[Pontevecchio]

Men det finns som jag ser det ingen som helst anledning att tro att barnet lär sig hantera den känslan, om den är sådan som jag menar, genom att göra som du gör. Jag tror verkligen att vi pratar om olika barn här.

Du säger ju heller inget om hur barnet ska lära sig hantera känslan, utan du säger väl snarare att du inte skulle ha gett utrymme åt den. Det är ju inte exakt samma sak.

Dessutom skulle jag nog se det som en begränsning om det barnet lär sig är vikten av att alltid göra som "alla andra". Vilket kan se ut som en av de lärdomar du förespråkar. Jag tycker att sådana personer i vuxen ålder verkar ha det rätt småtrist, ofta. För mig framstår det som mycket bättre att ha lärt sig mer om sig själv, även när det innefattar jobbigheter, och att sedan veta var man har sig. Ibland vill man göra som de andra, ibland vill man inte.

Jag tror inte vi pratar om olika barn här men vi har helt klart olika övertygelser om vilken väg som är bäst och vad som leder till bäst resultat. Jag ser inget värde i att veta om sina begränsningar, de är sällan faktiska begränsningar eller konstanta. Hellre Pippis inställning "det här har jag aldrig gjort förut så det kan jag alldeles säkert".

 

[mandalaki]

barnet lär sig att det är värt att komma över obehagskänslan av jackan för att det sen är så kul att vara ute. Jag tror inte att barnen går runt på dagis och lider när de gått ut i jackan. Att de går runt med konstant ångest under leken.

Jag tror att ditt barn och TS barn är olika, och jag tror att TS och barnets pappa pratat till förbannelse med sitt barn - utan att han kom över tröskeln.

Nej, går runt med ångest tror jag mig inte ha skrivit något om. Däremot kan jag väl tänka att man på sikt stukar barns självkänsla om alla problem ska lösas med att de vuxna bestämmer.

 

[Eli]

Precis det där. När jag läste @Eli s inlägg om genombrottet kunde jag nästan påtagligt känna pojkens lättnad. Det måste ha rört vid något gammalt i mig för jag vet hur det känns när man på ett ohanterbart vis vet att man är i onåd hos de vuxna, man förstår inte riktigt varför så man lyckas inte vända skeppet. Sedan hittar man faktiskt en utväg och lättnaden och glädjen är obeskrivlig. STOR skillnad mot om man gett upp för att man orkar vara i onåd längre.

(Och Eli nu menar jag inte att ni satt fel press på pojken, med onåd menar jag mer en konflikt som i barnets perspektiv blir att han är i onåd, det hänger på honom att göra bra igen)

Jag förstår vad du menar! Och jag håller med. Känns så otroligt skönt att han sätter på sig kläderna för att han VILL det och för att det känns bra, inte för att JAG sagt det.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag förstår vad du menar! Och jag håller med. Känns så otroligt skönt att han sätter på sig kläderna för att han VILL det och för att det känns bra, inte för att JAG sagt det.

Tycker det är så himla fint att läsa hur du och din partner resonerar. Ni liksom respekterar barnets integritet på ett sätt man sällan ser.

 

[Eli]

Tycker det är så himla fint att läsa hur du och din partner resonerar. Ni liksom respekterar barnets integritet på ett sätt man sällan ser.

Men tack snälla du!

 

[cirkus]

Nu ska ni få höra. Vår lille söndercurlade som har gjort ett litet break through Pappa frågade häromdagen om han ville ha likadana byxor som honom (svarta jeans), och det ville han! Han har iofs sagt ja till en del kläder förut och sedan vägrat använda dem men vi köpte svarta jeans ändå. Och ungen blev jätteglad och tog på sig dem! Började nästan gråta en skvätt Och igår när vi skulle gå till dagis ville han först inte ha jacka men ville visa sin nya keps för sin favoritfröken på förskolan och då tog jag tillfället i akt och frågade om han inte ville visa sin nya jacka också, och det ville han. Jackan tog han inte på sig då men tog med den till förskolan som fick ta på den där när de gick ut. När jag kom och hämtade honom var jackan inga problem, han sa till och med att jackan var "väldigt varm och tjön" och den har inte varit några problem sedan dess Imorse hade pappan på sig grå mjukisbyxor, och sonen ville ha likadana och som tur var hade vi ärvt två par som jag rotade fram. Dessutom ville han visa något nytt för fröken igen och tog på sig ett par nya skor som stått ett tag.

Förskolan har ju vetat om att kläder varit ett issue hemma och var snabba med på noterna och uppmärksammade och pratade mycket om hans nya kläder, och alltså stoltheten i hans ögon

Jag vet inte om hela grejen har varit att han tyckt det varit jobbigt med nya kläder för att han inte vet om de är sköna (eller kanske bara förändringen i sig?) och han därför bara velat ha likadana svarta byxor och tröjor, och inte velat ha ytterkläder den här vintern eftersom de var nya sedan förra året. Nu verkar han i alla fall ha upptäckt att det inte är farligt med nya kläder, så skönt för både honom och oss!

Vad glad jag blev av att läsa detta!
Känns som att en liten kille har vuxit massor på ett fint sätt.

 

[Killaloe]

Jag föreslår att tråden får återgå till att handla om TS och TS situation /mod

 

[MiniLi]

Jag lyssnar, resonerar och förklarar för mitt barn varför. Om hen fortsätter vägra är jag tydlig med att vill man följa med så tar man på sig jackan. "nu är jag klar, jag tänker gå nu. Vill du följa med tar du på jackan".
Tar aldrig 45 min. Barnet kommer ut genom dörren, upptäcker nåt nytt och livet är toppen igen.

Vi lyssnar på barnet men barnet dikterar inte villkoren i familjen.

Och om barnet fortfarande inte vill ta på sig jackan? Fullföljer du och lämnar barnet ensam?
Det är ju inget annat än ett klassiskt hot om separation, vilket för en 3-åring är helt fruktansvärt.

 

[Pontevecchio]

Och om barnet fortfarande inte vill ta på sig jackan? Fullföljer du och lämnar barnet ensam?
Det är ju inget annat än ett klassiskt hot om separation, vilket för en 3-åring är helt fruktansvärt.

Japp jag går till jobbet och lämnar barnet hemma själv hela dagen. Vi får inte fortsätta diskutera enligt moderatorn. Men, det är mycket som är fruktansvärt för en 3åring tex att det inte är tisdag idag. Eller att det inte är sommar så man kan bada utomhus.