3-åring som vägrar kläder

[Pontevecchio]

Jovisst, barnet hade kläder på sig.
Problemet existerade inte riktigt på fsk, men om det hade gjort det eller om det inte hade fungerat att klä på honom i sömnen så hade vi haft en dialog med pedagogerna och vi hade kommit överens om en gemensam strategi.
De är måna om att det ska fungera för oss vid hämtning och lämning. Hade vi haft jätteproblem vid hämtning tex. så hade de under en period kunnat förbereda sonen och klä på honom ytterkläderna så att han var klar när vi hämtade. Det arrangemanget har under perioder funnits med andra barn. Det hade inte varit ett nederlag för oss eller att lämpa över problemet utan just ett samarbete med personalen.
Istället blev strategin att klä på barnet utan krav på att han skulle hjälpa till och sticka till honom en frukt under hemfärden. Kl 16.45 var han jättehungrig och trött, som upplagt för konflikter.

Det är för mig att avleda och kringgå.

 

[Imogen]

jag skrev att det känns som en timme i inlägget efter.

Du skulle inte lägga en timme, så vad skulle du göra? Alla era inlägg går ut på att ignorera problemet, skjuta upp det till efter sommaren osv. Men vad gör ni tills dess? TS gav ett tydligt exempel om att hela familjen fick vända hem från utflykt för att barnet vägrade kläder. Det hade ni gjort med en axelryckning? Och inväntat sommaren?

Antingen får man anpassa sig helt efter barnets nycker eller så kommer stunder där man får säga "nej jag vill inte det, du får följa med oss".

Om mitt barn efter 45 minuter utan ytterkläder ute på vintern fortfarande inte ville ta på sig kläder, fortfarande var ledsen, inte ville leka utan bara gå hem hade jag definitivt gått hem ja. För vems skulle skulle man vara kvar ute? Den där prestigematchen som vi vuxna inbillar oss att vi förlorar då utspelar sig bara i vårt egna huvud. Barnet är här och nu.

Jag hade inte gjort det med en axelryckning. Jag hade varit ganska ledsen över att jag inte lyckats motivera mitt barn till att ta på sig kläder och ha roligt ute. Och så hade jag funderat mycket över hur vi skulle kunna lyckas vända det här.

Vad hade du gjort?

 

[Petruska]

Ja precis, jag förklarade att vi inte haft problem på den nivån, med just påklädning. Men ville dela med mig av min erfarenhet att mycket kan bli lättare runt 3,5-årsåldern då många barn i den åldern verkar bli lättare att resonera med. Med vissa saker har vi nämligen gjort just så, väntat ut det lite så har det ibland inte varit ett problem längre.

Jag har för övrigt väldigt svårt för uppdelningen i ”lätta” och ”svåra” barn. Dels tycker jag det är rätt hemskt att kategorisera barn på det sättet (ungefär som vissa som frågar om bebisen är ”snäll”, som att skrikiga barn skulle vara ”dumma”), dels tycker jag det är rätt nedlåtande både mot barnen och föräldrarna (som att det alltid är en dans på rosor att uppfostra ett i era ögon ”lätt” barn och att man inte har något att tillföra diskussionen).

Dessutom känner jag inte igen mig särskilt mycket. Jag har tre barn själv och erfarenhet av ett stort antal barn och håller absolut med om att barn har olika personlighet och temperament. Och att barn med särskilda behov kräver mer av sina föräldrar kan jag absolut förstå. Men framför allt går barn igenom otroligt många faser och perioder som kan vara mer eller mindre tuffa både för barnet och föräldrarna. I dagsläget skulle ni nog kategorisera alla mina barn som ”enkla”. Men när dottern var bebis och hade kolik och gallskrek i timtal varje dag, bvc-sköterskan beskrev henne som ett barn med ”otroligt stark egen vilja och mycket temperament” och vi fick extra besök för att orka och få stöttning, tror jag knappast någon hade sagt att hon var ett lätt barn. Eller när hon var 2,5 och hade utbrott som varade i flera timmar och precis allt kunde göra henne rosenrasande på en sekund. Eller mellanbarnet i höstas när han var djupt sårad och besviken över att en lillebror dök upp i familjen och tog plats och uppmärksamhet, och därför avreagerade sig med all kraft som han bara kunde uppbåda på mig. Så där att folk i omgivningen började spekulera i diverse diagnoser. Och nu, världens mest harmoniska och lugna ungar! Har massor med exempel på samma sak från min bekantskapskrets. Så nej, jag vet inte ens hur jag skulle kategorisera ett enda av barnen i min bekantskapskrets, varför jag nu skulle vilja göra det.

Jag "kategoriserar" inte på något seriöst vis. Mina ungar och jag själv, har tveklöst varit "svåra" hela uppväxten och är det nog som vuxna också. Inte i faser, mer än så. Men inte heller varje minut av varje dag.

 

[Kattennizze]

Jag "kategoriserar" inte på något seriöst vis. Mina ungar och jag själv, har tveklöst varit "svåra" hela uppväxten och är det nog som vuxna också. Inte i faser, mer än så. Men inte heller varje minut av varje dag.

Jag förstår nog inte vad det innebär att vara svår som vuxen...kanske det betyder att jag är svår då

 

[Amha]

En fundering till, hur lätt är barnet att kommunicera med? Om ni pratar om, kanske mest framåt hösten, att göra en tripp till lite olika affärer (rimligtvis en eller två i taget för att inte trötta ut) för att prova olika sorters jackor/skalisar/overaller etc så barnet faktiskt hittar någon som känns bekväm, kan det fungera? Och förbereda långt i förväg och kanske spåna på hur den ska de ut osv. Detta är något som hade funkat klockrent på mitt ena barn men inte på mitt andra när de varit i samma ålder så det är ju kanske lite lotteri om det kan funka.

 

[Aliide]

Jag har inte hunnit lusläsa alla inlägg men vad jag sett så har du inte gett något annat tips än att vara tydlig med att jackan SKA på. Sorry men det funkar inte på mitt barn.

Jag gav ett tips ganska tidigt i tråden, men det blev kanske ignorerat?

 

[Aliide]

Något jag reagerar på i den här tråden är att så många tycks vara obekväma/rädda/undvikande/frustrerade gentemot att barn gråter? Det är faktiskt okey att få meltdowns när man inte får som man vill. Att ständigt avleda, muta, trolla bort konflikter tror jag i långa loppet är en otjänst gentemot barn och ungdomar. Även konflikthantering och konsekvenser är något som är viktigt och utvecklande. Man behöver inte sitta på barn, skrika elaka ord och få ett eget utbrott bara för att man tar tag i en jobbig konflikt. Tonen ifrån ts tycks vara att allt redan är förbestämt; inget fungerar, inget går, jag tänker inte brottas osv.

 

[Petruska]

jag skrev att det känns som en timme i inlägget efter.

Du skulle inte lägga en timme, så vad skulle du göra? Alla era inlägg går ut på att ignorera problemet, skjuta upp det till efter sommaren osv. Men vad gör ni tills dess? TS gav ett tydligt exempel om att hela familjen fick vända hem från utflykt för att barnet vägrade kläder. Det hade ni gjort med en axelryckning? Och inväntat sommaren?

Antingen får man anpassa sig helt efter barnets nycker eller så kommer stunder där man får säga "nej jag vill inte det, du får följa med oss".

Tandborstningskriser uppstår enligt min erfarenhet oftast för att den vuxne (jag) satt igång proceduren för sent då barnet är trött. Lösningen är att from nästa dag skärpa mig på den punkten och börja i tid. Fram till dess ägnar vi oss åt livet som vanligt.

Om ytterklädeskriser uppstår ideligen, så, ja, jag skulle försöka minimera antalet situationer. Jag tycker att ts bara var normalt empatisk som avbröt utflykten när barnet frös. (Sen måste ju inte hela sällskapet/familjen avbryta för det.) Och naturligtvis kommer barnet att komma över den här grejen med kläder. Det kommer att lösa sig.

Jag förstår inte din liksom stress i sammanhanget? Det är ju inte ditt barn? Varför är det så brådskande och viktigt att det här löser sig genast?

Och vad ÄR en lösning, tycker du?

Antag att ts lyckades tvinga på barnet jackan, kanske genom att två andra håller fast barnet, och sen med ett mindre hänglås låser dragkedjan så att barnet inte får av jackan. Hurdan tänker du dig att utflykten blir efter det? Hur viktig är en utflykt? Så viktig?

 

[Imogen]

Något jag reagerar på i den här tråden är att så många tycks vara obekväma/rädda/undvikande/frustrerade gentemot att barn gråter? Det är faktiskt okey att få meltdowns när man inte får som man vill. Att ständigt avleda, muta, trolla bort konflikter tror jag i långa loppet är en otjänst gentemot barn och ungdomar. Även konflikthantering och konsekvenser är något som är viktigt och utvecklande. Man behöver inte sitta på barn, skrika elaka ord och få ett eget utbrott bara för att man tar tag i en jobbig konflikt. Tonen ifrån ts tycks vara att allt redan är förbestämt; inget fungerar, inget går, jag tänker inte brottas osv.

Vem har skrivit att man är rädd för/obekväm med/undvikande/frustrerad mot att barn gråter?

 

[em-pirre]

Vem har skrivit att man är rädd för/obekväm med/undvikande/frustrerad mot att barn gråter?

Jag svarar lite generellt här nu utan att ta ställning till tidigare i lägg. Det verkar vara ganska vanligt att folk slår knut på sig själva för att undvika alla konflikter med barnet eftersom det (självklart!) gör ont i hjärtat då deras barn är ledsna. Det är en fin tanke men det gör det väldigt svårt för barnet i längden.

 

[Sedna]

Jag svarar lite generellt här nu utan att ta ställning till tidigare i lägg. Det verkar vara ganska vanligt att folk slår knut på sig själva för att undvika alla konflikter med barnet eftersom det (självklart!) gör ont i hjärtat då deras barn är ledsna. Det är en fin tanke men det gör det väldigt svårt för barnet i längden.

Jag tycker ofta det verkar vara tvärtom, att föräldrar blir lite avtrubbade av allt gråtande och alla konflikter. Småbarn gråter ju ofta stup i kvarten, för både stort och smått, så om det är något föräldrar brukar vara vana vid så är det gråt och skrik. Klart att föräldrar undviker konflikter i viss mån. Det kan ta hiskeligt mycket energi och tid. Sedan verkar en del tycka att det är jobbigt med offentliga härdsmältor, men det innebär ju inte att upplevelsen är densamma vid konflikter i hemmet.

 

[Imogen]

Jag svarar lite generellt här nu utan att ta ställning till tidigare i lägg. Det verkar vara ganska vanligt att folk slår knut på sig själva för att undvika alla konflikter med barnet eftersom det (självklart!) gör ont i hjärtat då deras barn är ledsna. Det är en fin tanke men det gör det väldigt svårt för barnet i längden.

Tycker du? Det är inte en bild jag känner igen varken i tråden eller verkligheten? Jag tycker snarare att det är vanligare att folk tycker föräldrar inte bryr sig om att barnen skriker och gråter.

 

[em-pirre]

Tycker du? Det är inte en bild jag känner igen varken i tråden eller verkligheten? Jag tycker snarare att det är vanligare att folk tycker föräldrar inte bryr sig om att barnen skriker och gråter.

Ja det ser man givetvis också, speciellt i affärer osv.. Det beror säkert på i vilka sammanhang man träffas eller av vilka orsaker. De familjer jag träffar och som har olika problem så brukar fungera lite så.

 

[Eli]

Jag gav ett tips ganska tidigt i tråden, men det blev kanske ignorerat?

Förlåt, har inte sett det! Ska kolla.

 

[Eli]

En fundering till, hur lätt är barnet att kommunicera med? Om ni pratar om, kanske mest framåt hösten, att göra en tripp till lite olika affärer (rimligtvis en eller två i taget för att inte trötta ut) för att prova olika sorters jackor/skalisar/overaller etc så barnet faktiskt hittar någon som känns bekväm, kan det fungera? Och förbereda långt i förväg och kanske spåna på hur den ska de ut osv. Detta är något som hade funkat klockrent på mitt ena barn men inte på mitt andra när de varit i samma ålder så det är ju kanske lite lotteri om det kan funka.

Ja det kan absolut funka! Han är bra på att kommunicera men just nu vill han inte gå in i klädaffärer alls. Min man försökte senast igår. Hoppas på att det blir bättre till hösten när det är dags för nya ytterkläder.

 

[Petruska]

Jag svarar lite generellt här nu utan att ta ställning till tidigare i lägg. Det verkar vara ganska vanligt att folk slår knut på sig själva för att undvika alla konflikter med barnet eftersom det (självklart!) gör ont i hjärtat då deras barn är ledsna. Det är en fin tanke men det gör det väldigt svårt för barnet i längden.

Jag som har haft mycket eldfängda barn, tycker att det du skriver är helt orimligt. Med barn som får ofta återkommande vredesutbrott långt utöver vad de flesta barn uppvisar annat än mycket undantagsvis, skulle jag vilja se den förälder som inte lite då och då försöker modifiera sitt beteende för att möjligen, jag säger möjligen, undvika dagens sjunde världskrig.

Ibland är det ju trevligt om något kan genomföras innan samtliga har drabbats av akut ptsd efter alla jordbävningarna. Inte för att det hjälper att försöka undvika det, men det ligger ändå nära till hands.

 

[Petruska]

Ja det kan absolut funka! Han är bra på att kommunicera men just nu vill han inte gå in i klädaffärer alls. Min man försökte senast igår. Hoppas på att det blir bättre till hösten när det är dags för nya ytterkläder.

Han anar väl att syftet med besöket i klädaffären kommer att göra det hela jobbigt för honom. Fan vad jobbigt att ha en sådan hang up på kläder. Lilla unge.

Min lätthanterliga lille släkting hade en ofattbar hang up på strutsar - ja, strutsar! - vilket var lite underligt, men inte särskilt problematiskt. Strutsar är inte ett problem i en vanlig svensk vardag. Men kläder!

 

[Eli]

Något jag reagerar på i den här tråden är att så många tycks vara obekväma/rädda/undvikande/frustrerade gentemot att barn gråter? Det är faktiskt okey att få meltdowns när man inte får som man vill. Att ständigt avleda, muta, trolla bort konflikter tror jag i långa loppet är en otjänst gentemot barn och ungdomar. Även konflikthantering och konsekvenser är något som är viktigt och utvecklande. Man behöver inte sitta på barn, skrika elaka ord och få ett eget utbrott bara för att man tar tag i en jobbig konflikt. Tonen ifrån ts tycks vara att allt redan är förbestämt; inget fungerar, inget går, jag tänker inte brottas osv.

Kan hända att jag blivit lite luttrad när det inte funkat så på länge. Jag vet att han kommer börja skrika i hallen och jag kommer komma försent till jobbet den här morgonen också. Känns som att jag har testat det mesta (förutom klä på genom att hålla fast), jag har ägnat så mycket tid på att fundera på det här och jag är så trött på det.

Han var likadan med innekläder ett tag, han ville inte överhuvudtaget taget, men det har faktiskt blivit bättre. Förutom att det är svårt att motivera honom till att byta kläder när de är smutsiga, om han inte blir blöt, då vill han byta direkt. Och att han bara har en sorts kläder då. Så efter att ha fått avreagera mig lite här så känner jag att det nog löser sig med ytterkläderna också.

 

[Eli]

Han anar väl att syftet med besöket i klädaffären kommer att göra det hela jobbigt för honom. Fan vad jobbigt att ha en sådan hang up på kläder. Lilla unge.

Min lätthanterliga lille släkting hade en ofattbar hang up på strutsar - ja, strutsar! - vilket var lite underligt, men inte särskilt problematiskt. Strutsar är inte ett problem i en vanlig svensk vardag. Men kläder!

Förlåt men HAHA Påminner om en häst jag hade som var världens lugnaste, brydde sig inte om nåt. Förutom ÅSNOR. Och såklart skaffade grannen till stallet just det. Hon var LIVRÄDD stackarn.

 

[Eli]

Jag hade ett barn på dagis med samma problematik. Hemma vill säga. Han hade väldigt curlande föräldrar så lät pojken gapa och gasta tills han fick som han ville. På dagis dök diskussionen om hurvida man har vantar på sig eller inte i minusgrader upp en gång. Sen aldrig mer.

Jag tror precis som någon mer skrivit; ta fighten. Man får faktiskt tvinga på barn kläder, lägga undan kläder som är ”favoriter” och bestämma som en strikt förälder om det är vad som behövs. Blir säkert några dagar med mer eller mindre krig hemma, men det får väl vara så då. Giganternas kamp.

Okej, ja jag ignorerade nog faktiskt det här. Mitt barn gapar och gastar inte i tid och otid. Tvärtom köper han det mesta om han får en rimlig förklaring. Men det är stor skillnad på utbrotten för att han inte vill borsta tänderna och när han inte vill ha kläder på sig. Jag som förälder är hur det påverkar honom på ett annat plan.