3-åring som vägrar kläder

[TinyWiny]

Jag fattar inte vem som har så mycket tårta hemma så ofta att en sådan regel behövs. Vi kan lika gärna säga att det är en regel att vi inte äter hummer varje dag.

Jamen precis

 

[Sedna]

Det har vi nog alla haft men för en 3åring är x månader väldigt diffust. Jag har hela riden sagt att avledning är bästa metoden, men fortfarande är det en regel jag har att tårta äts inte till frukost.

I vilka situationer är avledning bästa metoden menar du?

Jag tycker man ska använda avledning med eftertänksamhet. Risken är att barnet inte blir tillräckligt bekräftad och barnet då upplever sig ignorerad.

 

[Pontevecchio]

Jag fattar inte vem som har så mycket tårta hemma så ofta att en sådan regel behövs. Vi kan lika gärna säga att det är en regel att vi inte äter hummer varje dag.

nu blir det halmdockor. Det handlar inte om tårta i sig. Med ert resonemang kan ts bara säga till sin son att han ska ha jacka, de kan resonera lite och sen är saken klar. Toppen.

 

[Pontevecchio]

I vilka situationer är avledning bästa metoden menar du?

Jag tycker man ska använda avledning med eftertänksamhet. Risken är att barnet inte blir tillräckligt bekräftad och barnet då upplever sig ignorerad.

När barnet är på väg att fastna och det eskalerar. Jag upplever inte att barnet upplever sig ignorerad, då har man inte lyckats avleda och fått barnet på andra tankar.

 

[Sedna]

När barnet är på väg att fastna och det eskalerar. Jag upplever inte att barnet upplever sig ignorerad, då har man inte lyckats avleda och fått barnet på andra tankar.

Då är det alltså helt andra situationer än när barnet ber om prinsesstårta, som det inlägg du svarade på handlar om?

 

[Hyacinth]

Ser du bara de två alternativen eller ge upp?

Jag ser inte ens nödvändigheten i att strida om det.
Du skrev ”en timme”. Jag skulle aldrig lägga en timme på dylikt och gav bara nåt exempel.

 

[Sedna]

nu blir det halmdockor. Det handlar inte om tårta i sig. Med ert resonemang kan ts bara säga till sin son att han ska ha jacka, de kan resonera lite och sen är saken klar. Toppen.

Det där var väl en halmdocka om något.

 

[Honungshumlan]

Det är bara färgen det hänger på när det gäller tröjor. Där har vi egentligen inget problem för han accepterar alla tröjor, bara de är helsvarta långärmade t-shirts. Byxor däremot använder han bara svarta leggings, skulle gärna fått på honom någon mer rejäl byxa ibland. Men det är tvärnej, där hänger det nog mycket på känslan. Han gillar inte bylsiga kläder. Tjocktröja och mjukisbyxor funkar inte.

Känner ni att tröjorna inte är något problem så hade jag nog låtit det vara.

Svarta skinnyjeans och jeggings är ju lite rejälare. Jag hade fortsatt testa där.

Sonen har leggingsen från Ossoami som du blivit tipsad om innan. De är mycket tjockare än alla andra leggings och förstärkningen på knäna har gjort att de har hållt mer än ett år nu. Tyvärr så har jag läst att de har problem med produktionen av tyget till leggingsen så de har stoppat den för tillfället. Men när den startats igen så är det ett hett tips. Deras andra byxor är också superbra. Sonen nöter knän nått galet, men inte deras.

Sonen är för övrigt hopplös att gå i affärer med, men att titta på bilder av kläderna i telefonen och webshoppa funkar väldigt bra.

Har ni testat att webshoppa med honom? Eller är han helt ointresserad?

 

[TinyWiny]

nu blir det halmdockor. Det handlar inte om tårta i sig. Med ert resonemang kan ts bara säga till sin son att han ska ha jacka, de kan resonera lite och sen är saken klar. Toppen.

Du ser alltså inte den enorma skillnaden?

 

[Eli]

Känner ni att tröjorna inte är något problem så hade jag nog låtit det vara.

Svarta skinnyjeans och jeggings är ju lite rejälare. Jag hade fortsatt testa där.

Sonen har leggingsen från Ossoami som du blivit tipsad om innan. De är mycket tjockare än alla andra leggings och förstärkningen på knäna har gjort att de har hållt mer än ett år nu. Tyvärr så har jag läst att de har problem med produktionen av tyget till leggingsen så de har stoppat den för tillfället. Men när den startats igen så är det ett hett tips. Deras andra byxor är också superbra. Sonen nöter knän nått galet, men inte deras.

Sonen är för övrigt hopplös att gå i affärer med, men att titta på bilder av kläderna i telefonen och webshoppa funkar väldigt bra.

Har ni testat att webshoppa med honom? Eller är han helt ointresserad?

Tack för tips! Ska absolut kolla på det!

Ja webshoppa försöker jag med lite nu och då. EN gång har jag fått med honom på tåget och han valde då ett par badbyxor, sen var det bra

 

[Eli]

Som?

Jag har inte hunnit lusläsa alla inlägg men vad jag sett så har du inte gett något annat tips än att vara tydlig med att jackan SKA på. Sorry men det funkar inte på mitt barn.

 

[Honungshumlan]

Ni har löst det på ett kanonbra sätt. Barnet är påklätt och problemet har inte lämpats över på förskolan. Sådana strategier tror jag vi alla får ta till. För mig är innebörden ändå att barnet har tagit på sig kläder vilket var vad du ville. Hen har inte gått naken eller suttit hemma hela vintern.
Avledning och kringgående är oftast enklaste metoden.

Jag tror inte nån här menar direkt konflikt varje gång utan att ja, det kan behövas andra tillvägagångsätt men i slutändan blir det som föräldrarna har bestämt.

Jovisst, barnet hade kläder på sig.
Problemet existerade inte riktigt på fsk, men om det hade gjort det eller om det inte hade fungerat att klä på honom i sömnen så hade vi haft en dialog med pedagogerna och vi hade kommit överens om en gemensam strategi.
De är måna om att det ska fungera för oss vid hämtning och lämning. Hade vi haft jätteproblem vid hämtning tex. så hade de under en period kunnat förbereda sonen och klä på honom ytterkläderna så att han var klar när vi hämtade. Det arrangemanget har under perioder funnits med andra barn. Det hade inte varit ett nederlag för oss eller att lämpa över problemet utan just ett samarbete med personalen.
Istället blev strategin att klä på barnet utan krav på att han skulle hjälpa till och sticka till honom en frukt under hemfärden. Kl 16.45 var han jättehungrig och trött, som upplagt för konflikter.

 

[Petruska]

Jag tänker på avledning just som på en metod. Dvs något man tar till när man fan inte ORKAR.

Men det är ju värdelöst ur relationssynpunkt. Det syftar ju i princip till att ingendera parten riktigt är närvarande.

Jag fattar inte hur man kan ta så lätt på att offra barns centrala vitala behov, till förmån för jackor och byxor.

Däremot fattar jag mer än väl att stress och trötthet gör att det blir så. Men vid stress och trötthet är man ju heller inte riktigt närvarande.

 

[westernsuzie]

Det här beskriver ju hur lätta barn är. Vissa barn skulle gå nakna i -25 om de kunde, kläder hade inte varit ett alternativ helt enkelt. Det är de barnen vi pratar om i denna tråd. Hur gör man då om man inte vill brotta ned barnet, hålla fast det och tvinga på kläder, hota, skamma etc?

Ja precis, jag förklarade att vi inte haft problem på den nivån, med just påklädning. Men ville dela med mig av min erfarenhet att mycket kan bli lättare runt 3,5-årsåldern då många barn i den åldern verkar bli lättare att resonera med. Med vissa saker har vi nämligen gjort just så, väntat ut det lite så har det ibland inte varit ett problem längre.

Jag har för övrigt väldigt svårt för uppdelningen i ”lätta” och ”svåra” barn. Dels tycker jag det är rätt hemskt att kategorisera barn på det sättet (ungefär som vissa som frågar om bebisen är ”snäll”, som att skrikiga barn skulle vara ”dumma”), dels tycker jag det är rätt nedlåtande både mot barnen och föräldrarna (som att det alltid är en dans på rosor att uppfostra ett i era ögon ”lätt” barn och att man inte har något att tillföra diskussionen).

Dessutom känner jag inte igen mig särskilt mycket. Jag har tre barn själv och erfarenhet av ett stort antal barn och håller absolut med om att barn har olika personlighet och temperament. Och att barn med särskilda behov kräver mer av sina föräldrar kan jag absolut förstå. Men framför allt går barn igenom otroligt många faser och perioder som kan vara mer eller mindre tuffa både för barnet och föräldrarna. I dagsläget skulle ni nog kategorisera alla mina barn som ”enkla”. Men när dottern var bebis och hade kolik och gallskrek i timtal varje dag, bvc-sköterskan beskrev henne som ett barn med ”otroligt stark egen vilja och mycket temperament” och vi fick extra besök för att orka och få stöttning, tror jag knappast någon hade sagt att hon var ett lätt barn. Eller när hon var 2,5 och hade utbrott som varade i flera timmar och precis allt kunde göra henne rosenrasande på en sekund. Eller mellanbarnet i höstas när han var djupt sårad och besviken över att en lillebror dök upp i familjen och tog plats och uppmärksamhet, och därför avreagerade sig med all kraft som han bara kunde uppbåda på mig. Så där att folk i omgivningen började spekulera i diverse diagnoser. Och nu, världens mest harmoniska och lugna ungar! Har massor med exempel på samma sak från min bekantskapskrets. Så nej, jag vet inte ens hur jag skulle kategorisera ett enda av barnen i min bekantskapskrets, varför jag nu skulle vilja göra det.

 

[Amha]

Jag fattar inte vem som har så mycket tårta hemma så ofta att en sådan regel behövs. Vi kan lika gärna säga att det är en regel att vi inte äter hummer varje dag.

Lite så. Här serveras det, om önskemål finns, tårta till frukost 4 ggr/år. Det är så många vi är i familjen, det är helt ok för oss att äta frukost-tårta de gånger vi har en födelsedag att fira. I övrigt är det ytterst sällan vi har tårta hemma. Om vi ska ha något firande av något slag möjligtvis. Tror inte vi dör av det

 

[sicx]

Lite så. Här serveras det, om önskemål finns, tårta till frukost 4 ggr/år. Det är så många vi är i familjen, det är helt ok för oss att äta frukost-tårta de gånger vi har en födelsedag att fira. I övrigt är det ytterst sällan vi har tårta hemma. Om vi ska ha något firande av något slag möjligtvis. Tror inte vi dör av det

Samma här, eller nja, ingen av oss gillar egentligen tårta men nu var blivande 3åringen så himla taggad på att få ha tårta på sitt kalas så då skulle vi givetvis ha tårta. Den åts till frukost dagen efter ihop med de andra överblivna sötsakerna, inte som princip men 3åringen frågade och varför skulle hon inte få en gång liksom. Det blev en kul och knasig grej och hon satt och fnissade sig igenom 3 tuggor tårta innan hon ville ha macka med räkost på istället

 

[Kattennizze]

Ja precis, jag förklarade att vi inte haft problem på den nivån, med just påklädning. Men ville dela med mig av min erfarenhet att mycket kan bli lättare runt 3,5-årsåldern då många barn i den åldern verkar bli lättare att resonera med. Med vissa saker har vi nämligen gjort just så, väntat ut det lite så har det ibland inte varit ett problem längre.

Jag har för övrigt väldigt svårt för uppdelningen i ”lätta” och ”svåra” barn. Dels tycker jag det är rätt hemskt att kategorisera barn på det sättet (ungefär som vissa som frågar om bebisen är ”snäll”, som att skrikiga barn skulle vara ”dumma”), dels tycker jag det är rätt nedlåtande både mot barnen och föräldrarna (som att det alltid är en dans på rosor att uppfostra ett i era ögon ”lätt” barn och att man inte har något att tillföra diskussionen).

Dessutom känner jag inte igen mig särskilt mycket. Jag har tre barn själv och erfarenhet av ett stort antal barn och håller absolut med om att barn har olika personlighet och temperament. Och att barn med särskilda behov kräver mer av sina föräldrar kan jag absolut förstå. Men framför allt går barn igenom otroligt många faser och perioder som kan vara mer eller mindre tuffa både för barnet och föräldrarna. I dagsläget skulle ni nog kategorisera alla mina barn som ”enkla”. Men när dottern var bebis och hade kolik och gallskrek i timtal varje dag, bvc-sköterskan beskrev henne som ett barn med ”otroligt stark egen vilja och mycket temperament” och vi fick extra besök för att orka och få stöttning, tror jag knappast någon hade sagt att hon var ett lätt barn. Eller när hon var 2,5 och hade utbrott som varade i flera timmar och precis allt kunde göra henne rosenrasande på en sekund. Eller mellanbarnet i höstas när han var djupt sårad och besviken över att en lillebror dök upp i familjen och tog plats och uppmärksamhet, och därför avreagerade sig med all kraft som han bara kunde uppbåda på mig. Så där att folk i omgivningen började spekulera i diverse diagnoser. Och nu, världens mest harmoniska och lugna ungar! Har massor med exempel på samma sak från min bekantskapskrets. Så nej, jag vet inte ens hur jag skulle kategorisera ett enda av barnen i min bekantskapskrets, varför jag nu skulle vilja göra det.

Men alltså...jag vet inte faktiskt hur jag ska bemöta det där riktigt. Hela vårt hem kan bli sönderslaget vid utbrott. Jag tror inte riktigt du förstår vidden av problematiken. Jag tycker också det är dumt att kategorisera barn som du skriver klokt, men då måste man förstå hur vissa har det.

 

[et_flickan]

Efter att ha läst den här tråden är jag glad att vi har en dotter som ibland kan vägra klä på sig och då räcker det med att fråga om hon vill klä på sig själv så har hon kommit på andra tankar. Måste erkänna att jag ibland vid stress bara trätt på en tröja över huvudet på ett jätte arg barn (kommer aldrig hända igen efter att ha läst denna tråd). Asbra tråd att få mig att tänka till hur jag ibland agerar, speciellt vid stress.

 

[Pontevecchio]

Jag ser inte ens nödvändigheten i att strida om det.
Du skrev ”en timme”. Jag skulle aldrig lägga en timme på dylikt och gav bara nåt exempel.

jag skrev att det känns som en timme i inlägget efter.

Du skulle inte lägga en timme, så vad skulle du göra? Alla era inlägg går ut på att ignorera problemet, skjuta upp det till efter sommaren osv. Men vad gör ni tills dess? TS gav ett tydligt exempel om att hela familjen fick vända hem från utflykt för att barnet vägrade kläder. Det hade ni gjort med en axelryckning? Och inväntat sommaren?

Antingen får man anpassa sig helt efter barnets nycker eller så kommer stunder där man får säga "nej jag vill inte det, du får följa med oss".

 

[Pontevecchio]

Du ser alltså inte den enorma skillnaden?

vad menar du? Det är ju ni som jämför problemen.