Sv: 11
rnas tråd del 4
Vad roligt att det gick så bra! Så kul att läsa om allas framsteg!
KL
Här gick det, hum. Både och idag. Tog in en glad kille, selade på och gick ut. Började med att bara tömköra. Jättepigg krabat som steppade och ville gå fort fort fort. Ett varv runt banan, sen klev vi i skaklarna. Inga problem, han vet precis hur man ska göra och ställer sig rätt direkt och står still tills jag är klar. Sen gick vi ett varv till runt banan och stannade för att koppla på stöttingen. Den hade frusit till lite så det tog en stund innan jag fick fast den. Lite otålig hann han bli men han var ändå duktig. När jag väl fick fast den fortsatte vi och jag tänkte bara köra ett varv till och sen avsluta. Euhm...
Vi hann gå 1/4 varv. Sen tyckte han att det var lite väl lattjo och bockade och sparkade bakut, och landade med höger bak på fel sida om skakeln...
Jaha, först ett förvånat skutt framåt, sen alltmer panik och till slut fullt sken.
Jag var dum som en kossa och hängde kvar i tömmen och försökte få stopp, men han for ut i djupsnön och då hade jag inte en suck utan stod såklart på näsan i världens djupdykning... Upp och iväg efter hästen, men då såg jag att han fortsatte banan runt så jag sprang åt motsatt håll - genom djupsnön - och mötte honom. När han kom farandes ställde jag mig som en fågelskrämma och ptrooade, han vek av upp mot hagen och där blev det lite naturligt stopp, han började dock ladda för att fortsätta springa, men så vek han av igen och kom fram till mig. När han väl stod still fick jag tag i tömmarna, och då skuttade han tillbaka själv och sen stod han där och gömde huvudet i famnen på mig en stund. Tömmarna var helt intrasslade i skaklar och stötting, så även fast jag kopplade ifrån direkt så satt han ju ändå fast. Det tog ett bra tag att få loss allting, var lite rädd att han skulle försöka backa därifrån för då hade allt följt med, men han stod stilla. Det var som att han äntligen fattade att jag bara ville hjälpa till.
När han väl var loss gick vi ett varv runt banan igen bara i töm. Han traskade på som vanligt, lite spänd första 100 m men sen var han som vanligt, fast den här gången var han väldigt mycket mer lyhörd än förut, jag behövde bara krama lite lätt i tömmen. Tog in honom på volt och bad om trav för att se om han haltade men det var okej. Så. På det igen. Daskade tömmarna mot bakbenen, tog körpisken och dunsade mot benen med tjocka änden, helt lugn. Släpade fram bara skaklarna och parkerade honom i dom, han stod helt lugnt som alltid annars. Smällde och slamrade och grejade utan reaktion. Lyfte upp mot sidorna och dunkade ner dom i marken - ingen reaktion. Så jag spände för och ledde honom första tio m, lite spänd allra första stegen men sen var det lugnt. Så jag körde ett varv till runt banan, kopplade ifrån och avslutade. Pust...
Pålle klarade sig alltså med blotta förskräckelsen. Precis när vi kom in i stallet anlände en kompis som är hovslagare som skulle sko ponnyn. Hon har mycket erfarenhet inom körning och hjälpte mig att titta lite på honom. Han var helt som vanligt i stallet. Glad och nyfiken. Det enda vi hittade på honom var detta skrapsår på insidan bakbenet:
Det är bara ytligt men såklart ömt. Så jag sprayade på blåspray, ska fylla på lite ikväll.
Jag då? När jag gick med honom sista varvet kände jag nåt konstigt i byxorna, hm, en snöboll size tennisboll hade hittat ett bo i trosorna - kallt som stryk, men det kände jag alltså inte förrän jag själv hade börjat andas igen.
Inne i stallet kände jag hur ont det gjorde att andas, det ska jag säga er att hade det varit en vanlig dag hade jag för det första aldrig lyckats kuta så långt genom djupsnö med dom kläderna på mig, oavsett om jag hade all tid i världen på mig, idag gjorde jag säkert 100 m på 15 sekunder - i djupsnö med storkängor på. Adrenalin är en fiffig uppfinning... Min kompis hörde hur det pep i luftrören när hon stod ett par meter bort. Sen tyckte jag att det sved lite på sidan:
Jaja. Jag är mest glad över att det gick så bra som det gjorde, han hade ju kunnat gå omkull, springa ut på grannens lägda som ligger precis intill banan och är plöjd och därmed ganska garanterat hade gjort sig väldigt illa, grejerna hade kunnat gått sönder och fastnat i tömmarna... Är väldigt lättad över att han ändå var så pass lugn efteråt. Försöker intala mig att sånt händer, alla körhästar får nån gång vara med om det, och nu var det helt enkelt vår tur. Han är väldigt klok och efteråt var han som sagt väldigt lyhörd och lyssnade på minsta vink från mig. Det var som om han förstod att det nog var bäst att lyssna på vad matte hade att säga ändå. Sen är jag ganska stolt över mig själv, att jag dels behöll fattningen och sen att jag tog tag i att köra honom direkt efteråt. Sen att jag har lite efterchock just nu, fryser som en skata och skakar i hela kroppen, det hör väl kanske bara till.
