Sv: 11-orna version 2.0
Delvis OT
Men min 2006 har en nervskada i halskotpelaren som gör att han har spontan ataxi båda fram samt att de reflexer som talar om var hans ben/hovar är i förhållande till marken fungerar inte som de ska. (Det är samma reflexer som gör vi människor kan blunda och sätta pekfingret på näsan, och för den delen gå framåt och titta i skyltfönster, på kamraten etc - vi behöver inte titta hur långt det är till marken så att säga utan vi vet det automatiskt - sålänge inte marken plötsligt ändras).
Ataxin är mer uttalad om han spänner sig, den är dock inget man egentligen tänker på dagligdags om man inte vet det. Men tittar man efter det ser man att han plötsligt tex tar ett längre/kortare steg med ena fram, eller att han kliver 'utanför ramen' med ena fram. Han självkorrigerar heller inte om man t ex ställer frambenen i kors på honom, utan det märker han först när han ska börja gå och märker benen är 'hoptrasslade'.
Han kompenserar likt de flesta hästar otroligt väl med synen. Då syns 'bara' den spontana ataxin lite nu och då. Om man tar bort synen för honom blir det tydligt att de där reflexerna är kajko. Han vet inte ens var han har slätt betonggolv och 'letar' efter det, och kan kliva komplett ikors med frambenen eller toksnett ut i periferin.
I vardagslag så om jag kikar efter det ser jag det, han kan ställa upp sig helt kajko med diverse spännande benställningar utan att rätta) och sådär. Han busar och brallar i hagen (utan att slå ihjäl sig). Han rids som vanligt och är säker på foten som en bergsget. Han är lyckligare ju oländligare terrängen är. Enligt vet inte så konstigt, det är inte svårare för honom med oländlig terräng - han vet ju ändå inte var han har slät mark
Han har EN gång på alla år gjort en 'halv ataxivurpa' med mig, han snubblade och gick ner på knä på plan mark när han blev lite för intresserad av att titta på nåt. Samtidigt så har han både brallat, busat, skyggat och tittat på diverse utan att snubbla minsta ett antal gånger före/efter.
Jag tänker inte på hans problem annat än när han träffar någon ny vet eller liknande, när jag talar om det - samt att jag själv valt att inte hoppa honom direkt (han hoppar hjärtans gärna och stensäkert diken, jag låter honom bestämma själv ang det. Eg enda gången i 'vardagslag' det märks är att hans underlagsskepsism i vissa fall fått en förklaring. Han kan vara ganska tittig och hellre klättra på en snövall än gå på en framtöad bit väg. Inte alls konstigt nu när jag vet - han försöker med synen att bedömma underlaget och det går inte för honom att avgöra om det är ett bottenlöst hååål eller om det är framtöad väg.
Så, nu går det ju inte jämföra rakt av med din, men utefter det du skriver att han har såpass små problem, och du verkar vilja behålla tycker jag du ska prata ordentligt med veterinärerna, och iom att han blivit bättre ge det tid.
Ang försämring så risken finns även för min han blir sämre. Han KOMMER bli sämre - men det kan ta 2 månader eller 15 år. Han kan bli en aning sämre - eller han kan bli så illa däran att han blir farlig att rida eller i värsta fall inte kan ens gå i hagen utan att ramla. Men det BEHÖVER inte bli så, men man kan liksom inte lova varken det ena eller det andra.
I början kändes det som en skitjobbig diagnos, idag tänker jag inte ens på den förutom typ i sådana här fall (när det kommer på tal) eller när folk frågar varför jag inte hoppar in honom te x.
