Så var första omgången genomförd och ingenting gick som det skulle. Jag var ju beredd på att det skulle vara svårt så jag känner mig trots allt nöjd med Sally och vår prestation. Hon är inte sig lik, hon har alltid varit rädd för allt och inget men nu kastar hon sig, går inte att "övertala" mer mötesskygg än vanligt och ja man kan säga att framridningen i ridhus var varken trevlig för oss eller andra. Så kom vi då in på tävlingsbanan och det var som om luften gick ur henne, hon bara tuffade på som om inget hänt, lugn och stadig men trött. Vi hamnade precis i mitten av resultatlistan, jag tyckte hon kändes finare än vad domaren tyckte
men det kan ju bero på just känslan efter framridningen. Jag trodde inte vi skulle komma runt alls så jag var ju såklart jätteglad när vi var klara. Mitt lag och klubbens andra lag kom nästan sist av 11 lag vilket kändes lite deppigt, vi har ju varit vana vid riktigt bra placeringar. Några hade sämre dagar än vanligt och andra gjorde bättre så vi får nog räkna med att slutplaceringen för lagen blir på nedre halvan, det tror jag.
Väl hemma när jag skulle lasta ur fick Sally panik, hon var i stort sett ute ur transporten när en bil kör förbi på landsvägen, inte särskilt nära alls, hon kastar sig handlöst in i transporten igen och försöker hoppa över frambommen, smått hysterisk. Vilket påminde mig om sist vi tränade och hon fick panik när jag stängde överluckan på transporten.... varför har hon blivit bakskygg ?? Det har hon inte varit tidigare. Flera gånger den korta sträckan till stallet kastade hon sig sedan hit och dit, livrädd för sin egen skugga, jättemärkligt.
Hur som, igår när jag red kändes hon lugnare och mer tillfreds med livet igen så jag hoppas att detta bara har varit tillfälligt, hormonellt, höstkänslor.