Sv: 07rnas tråd nummer 7.
delvis KL
Jag förstår precis båda sidors 'syn och argument'.
Jag tolkade 'smart' såsom det var menat, samtidigt som jag håller med hippocampus om huruvida det egentligen är 'smart' eller 'taskig respekt'.
De där 'smarta' är ju rätt reptilsnabba på att uppfatta och lära sig. Himla trevligt när man försöker lära dem något man vill de ska kunna. Samtidigt så ser och lär de sig precis lika snabbt dumheter. T ex inser att 'jag behöver inte gå in i den här lådan om jag inte vill, människan i andra änden kan inte tvinga mig'. Och så provar de låta bli. Om/när de går in behöver inte vara för ngt man själv gjorde, utan lika gärna för de själva bestämt sig att nu vill de gå in.
När de där 'smarta' får för sig att börja ifrågasätta om de verkligen måste, så är de dryga som attans. Samtidigt så det de gör är mer än 'prova om man slipper ditt eller kan göra datt', det är ju som hippocampus säger hela 'ledarskapet' (gillar inte heller det ordet, men..) de ifrågasätter.
Vissa nöjer sig där, andra ger man lillfingret och de tar halva armen. Så det är väldigt bra att båda ha ett öga på dem, och när de där perioderna kommer kväsa alla ev försök i alla lägen tämligen snart. Dvs skärpa till reglerna rakt av en period. Ofta så i vardagen och rutinen slarvar man en massa med småsaker. Hästen ska stå still, men man säger inget om den tar ett steg osv. Men när det börjar bli diskussion på ett område, strama upp alla regler, ska man stå till tillåts noll steg osv.
Jag har haft två sådana där. Och 99% av tiden är de helt underbara på alla sätt, och precis som man vill hästar ska vara temperaments-, arbets- och inställningsmässigt. Men vissa kan bli VÄLDIGT otrevliga en vacker dag när de bestämmer sig för att de absolut INTE vill, och anser att egentligen bestämmer de...
Både den förra sån jag hade (sto) och min nu (valack) får TONVIS med beröm av 'alla', för att de är så 'snälla och trevliga'. Eg var/är ingen av dem så där supersnäll. De sköter sig inte för att vara snäll, de sköter sig för att de har inget emot det. Båda två har/hade jag från de var små. Stoet egen uppfödning, och valacken sen han var 11 månader. Med båda så bara väntade jag på dagen då det 'skulle smälla'. Folk tyckte jag var knepig, herregud jag hade ju så extremt välartade och lätthanterliga och - just det - snälla unghästar, de var ju rena dröm-A-barnen. Och med en extremt positiv grundinställning, det mesta mottas med 'Kul!'. Men jag väntade på den dagen de INTE skulle tycka kul...
Och den kom, i båda fallen blev det en ganska rejäl protest. Läs: De försökte med regelrätt våld be mig fara åt helvete. Nu var jag förberedd, och hade lite tur, och kunde utan jätteproblem 'vinna' det. Men jag har sett mer än en 'snäll men smart' en vacker dag tycka 'NEJ, VILL INTE' och då inte alls vara med på att det inte är deras val. För de har ju gjort nästan allt annat i livet av eget val - det har bara råkat vara saker människan också velat de skulle.
Båda har hållit sig väldigt snälla och skötsamma efter den där stora diskussionen, men jag har nogsamt stryp varje försök till trots/'dumheter'. Just för jag vet vad som finns under ytan. Man behöver inte slå eller vara elak, men övertydlig med vem som sätter gränserna. MER tydlig än med de där som redan från början undrar 'men måste jag? verkligen?' och kräver lite mild övertalning, de lär sig succesivt att det är människan som har sista ordet. Medan de smarta, lättlärda som är med på noterna som sagt inte lär sig det - helt enkelt för de inte ser anledning att protestera, de vill det människan vill.
Så, jag skulle inte alls bekymra mig om trotset, men ta itu med det på bred front direkt. Just in case.. Och jag skulle inte slå, men jag skulle inte vänta ut att hästen själv tyckte det var bästa iden att gå på.
Apropå gå på, så L har alltid varit grymt lättlastad. Lastar själv och han går rakt på, jag stänger och vi åker. Står som ett ljus, jag öppnar och han kliver lugnt ur på kommando.
Nu sist så beslöt han sig för att han inte ville åka och bli 'biten i benen'. Jag klandrar honom inte, det har varit många klinikbesök, och det där var tredje IRAP-behandlingen - dvs tredje åkningen på 3 v för att sticka leder. Jag talade om att det var på och enbart på som var alternativet (utan att slå, men utan att vänta ut), och han talade om vilken pissmyra till matte jag var genom att sparka upprört i släpet i 10 minuter. När vi skulle åka hem funderade han på om han skulle, jag harklade mig och han gick rakt på. Sen stramade jag upp reglerna hemme med, och nu är lilla herr välartad tillbaka
När jag kollade tillbaka insåg jag att jag slirat ganska mkt iom konvalescensen, och tillåtit anings dragande i grimskaftet här, ett steg framåt där osv. Så det var inte så svårt att räkna ut varifrån 'jag ska inte åka släp, kärring' kom från
Min blir fö också hemskt upprörd om man går på honom, men det är ingen ursäkt för mig - han blir ju förbannad just för att han blir förbannad på att JAG försöker BESTÄMMA över HONOM. Dvs en attityd jag INTE vill se. Och om han börjar svara upp vid korrigering så såvida det är en strid jag kan vinna, så backar jag inte. Sen brukar han utan minsta knot ta korrigeringar i något år framöver, innan han beslutar sig för att bli förnärmad igen. Stoet var precis likadan för övrigt (och hade också en 'dra åt helvete jag ska inte åka släp'-attack)