Sv: 07
rnas tråd del 11!
*kl
Gnäll gnäll...
Jag har tidigare skrivit i 07-tråden om mina uterittsproblem med min häst. Att hon vägrar gå, backar ner i diken och bockar när man går på henne.
Efter sommaren har detta i princip försvunnit helt efter mkt träning i dressyr. Som både jag och uppfödaren sett saken har det enbart handlat om olydighet för hjälperna och därför har krut lagts där vilket gett resultat. Hon har haft samma tendenser på ridbanan men jag har inte kopplat dessa samman förrän uppfödaren så åt mig att det är exakt samma saker hon gör, fast konsekvenserna blir mindre på ridbanan då det inte finns diken o dyl utan tar stopp vid väggen/staketet så att hon på ett naturligt sätt inser att hon inte kan backa mer. Ute har hon snarare satt i system att gå mot diken (gärna djupa sådana) då hon vet att jag slutar gå på henne eftersom jag inte vill gå omkull baklänges med henne över mig.
Hur som haver. Sedan jag började rida med sporrar fick jag en bättre exakthet i hjälperna (driva med spö gör henne bara arg - sporren tar hon utan problem) och vi har blivit av med många problem både på banan och ute. Jag har ridit ut både ensam och med kompis och kan rida i alla gångarter ute. Frid och fröjd. Tills nu.
Både i söndags och förrgår har damen utsett ett favoritställe där hon helt enkelt bara måste krångla. Ensam båda gångerna dvs utan draghjälp eller något som får på andra tankar. Givetvis är det ett ställe med relativt djupa diken fyllda med sprängsten (stora vassa stenbumlingar) där jag inte vill att hon kilar fast och bryter benen av sig. 20 minuter har vi fått ägna åt bråk och tjafs varje gång vi ska passera. Till saken hör att min häst är den stabilaste femåringen man kan tänka sig vad gäller föremål, hon är inte rädd för något alls och får ofta gå i täten bland gamla hästar just för att de är rädda för saker. Så detta är bara trots i mina ögon.
Och jag blir så jävla TRÖTT och LESS. Jag tycker inte att det är obehagligt i sig, mer än att jag inte vill ha henne över mig i ett dike. Men jag blir inte rädd för henne när hon krånglar. Jag blir enbart less och förbannad på att det ska hållas på med något tjafs. Periodvis under våren och försommaren tänkte jag att jag ger upp detta, jag orkar inte ha de här diskussionerna med henne längre. Jag vill ha avkoppling och nöje i ridningen och inte detta i tid och otid. "Problemet" är dock att min häst är väldigt rolig att rida på träningarna då hon är på bra humör, vilket gör att man inte tröttnar på henne helt. Men jag vill kunna rida ut också utan att planera in 20 min av bråk varje gång vi ska ut på en lugn och trivsam uteritt. vilket jag kunnat från juli tills nu.
Jag vet att det inte finns några svar. men ibland undrar jag hur lång tid man ska räkna med att det tar innan man "finner" varandra. Detta är ju som sagt ett sto med rätt mkt åsikter och integritet. Inte hästen som vill gosa med en speciellt ofta, och som ofta måste ifrågasätta vad vi gör ett par gånger för att sedan gå bra en period för att sedan ifrågasätta samma sak igen. Jag har haft henne i snart ett år och det är ju inte länge, men ibland känner jag att mitt tålamod och överseende är jäkligt naggat i kanten. Som pojkvännen sa i helgen "och det där lägger du 5000-6000kr per månad på...?" och ja, det känns som en väldigt bra fråga
