Zero ansiktsminne

[alazzi]

Ett dolt handikapp.

Igår när jag kom till jobbet var det en kvinna som jobbade på min plats. Kände inte alls igen henne men jag pratade på en stund och insåg att det faktiskt var min kollega, som bara hade släppt ut håret istället för att ha det uppsatt. Vi är inte kollegor sen mer än 2 veckor, men ändå borde jag känna igen henne. Vi möts ju dagligen.

Folk tror att jag är stroppig och fömer när jag inte hälsar, men jag känner inte igen folk!

För att undvika pinsamma situationer så tittar jag ständigt ner i marken för att slippa se folk eftersom folk blir sårade när jag inte hälsar. Men jag känner inte igen dem...

Folks djur minns jag...fråga mig hur deras djur ser ut och jag vet allt. Men ansikten är kört?

 

[Mia_R]

Ett dolt handikapp.

Igår när jag kom till jobbet var det en kvinna som jobbade på min plats. Kände inte alls igen henne men jag pratade på en stund och insåg att det faktiskt var min kollega, som bara hade släppt ut håret istället för att ha det uppsatt. Vi är inte kollegor sen mer än 2 veckor, men ändå borde jag känna igen henne. Vi möts ju dagligen.

Folk tror att jag är stroppig och fömer när jag inte hälsar, men jag känner inte igen folk!

För att undvika pinsamma situationer så tittar jag ständigt ner i marken för att slippa se folk eftersom folk blir sårade när jag inte hälsar. Men jag känner inte igen dem...

Folks djur minns jag...fråga mig hur deras djur ser ut och jag vet allt. Men ansikten är kört?

Testa att göra tvärt om istället, hälsa även om du inte känner eller känner igen de du möter?

 

[Araminta]

Du är inte ensam. Ansiktsblindhet är ett känt fenomen. Jag har svårt både med ansikten och namn. Tappar namn på folk jag känt i åratal och känner aldrig igen folk jag träffar på stan. Kallade senast i går en kollega vid fel namn. Vi har jobbat tillsammans i drygt tre månader.

Jag tycker det lättaste är att bara vara ärlig och säga som det är. Att det inte handlar om dem personligen utan att det gäller alla. Givetvis med en ursäkt men försöker hålla det enkelt och gå vidare.

 

[Magiana]

Jag har också vissa svårigheter med att minnas ansikten. Det kan ta ett tag innan jag lärt mig hur en person ser ut vilket kan vara jobbigt. Jag försöker kompensera med att verkligen titta på folk när jag pratar med dem och memorera ansiktsdragen. Sen kan jag också säga ibland att jag har lite svårt att minnas ansikten om det är motiverat i situationen.

 

[Amha]

"hej! Amha heter jag. Det är möjligt att jag inte känner igen dig i morgon för jag är ansiktsnärsynt."

Min klassiker. Ibland är det några som frågar om det och jag berättar lite. Ibland känner jag igen folk om de har ett väldigt udda utseende eller att de ser ungefär likadana ut varje dag. Ibland är det bara att ge upp. Nu skojar folk ofta med mig om det eftersom att de vet om problemet

 

[Nebraska]

Ansiktsnärsynt. Tack för det ordet.

 

[TinyWiny]

Jag gör tvärtom. Jag studerar människors ansikten och försöker nöta in det. Det känns också trevligare för mig att heja än att inte göra det så därför gör jag det. Jag är alltså också ansiktsblind. Det tar i snitt ett halvår med regelbundna träffar, dvs minst ett par gånger i veckan, innan jag känner igen folk på stan men det händer då och då att jag inte känner igen folk då heller. Möter jag dem i "rätt" miljö, dvs. där jag brukar träffa dem går det snabbare men en förändring av utseendet gör det svårt. Det har hänt att jag inte har känt igen människor jag känner väl om jag inte har träffat dem på några månader. Jobbigt ja men det brukar lösa sig om jag ser dem röra sig eller hör dem prata. Jag har lättare för att minnas människors rörelsemönster och röst än deras ansikte och jag kan minnas samtal vi har haft i detalj men deras ansikte, helt borta. Mycket märkligt fenomen.

 

[Red_Chili]

"hej! Amha heter jag. Det är möjligt att jag inte känner igen dig i morgon för jag är ansiktsnärsynt."

Min klassiker. Ibland är det några som frågar om det och jag berättar lite. Ibland känner jag igen folk om de har ett väldigt udda utseende eller att de ser ungefär likadana ut varje dag. Ibland är det bara att ge upp. Nu skojar folk ofta med mig om det eftersom att de vet om problemet

Ungefär så gör jag också, fast med människors namn. Jag är vrålkass på att minnas namn och som exempel kan nämnas att jag en dag frågade en person i samma stall som mig 17(!) gånger på en dag (ja, jag räknade) vad hon hette, för jag kom verkligen inte ihåg det.

På den tiden tyckte jag dock att det var oerhört pinsamt att inte minnas namn, vilket gjorde det hela extremt mycket värre eftersom det blev en stress kring det hela. Senare, när jag kom i kontakt med nya människor där det kunde finnas en anledning att minnas namnen, så inledde jag med att glatt säga "Hej! Vad heter du? Jag kommer säkert fråga tusen gånger, för det är svårt för mig att minnas namn, men förr eller senare fastnar det!". När jag hade börjat göra så, då helt plötsligt avdramatiserades situationerna och det blev mycket lättare att minnas namnen. Jag fick också försöka koppla ihop dem med något "Anna, hon har en svart häst" "Mikaela, hon körde en orange bil", ungefär. Tack vare det har jag idag ganska lätt att minnas namn, men säger för säkerhets skull till folk att det inte är säkert att jag minns.

 

[ameo]

Det har till och med ett krångligt namn... https://sv.wikipedia.org/wiki/Prosopagnosi
Så du är verkligen inte ensam om det!

(viskar lite på @dimmansstuteri )

 

[Amha]

Ungefär så gör jag också, fast med människors namn. Jag är vrålkass på att minnas namn och som exempel kan nämnas att jag en dag frågade en person i samma stall som mig 17(!) gånger på en dag (ja, jag räknade) vad hon hette, för jag kom verkligen inte ihåg det.

På den tiden tyckte jag dock att det var oerhört pinsamt att inte minnas namn, vilket gjorde det hela extremt mycket värre eftersom det blev en stress kring det hela. Senare, när jag kom i kontakt med nya människor där det kunde finnas en anledning att minnas namnen, så inledde jag med att glatt säga "Hej! Vad heter du? Jag kommer säkert fråga tusen gånger, för det är svårt för mig att minnas namn, men förr eller senare fastnar det!". När jag hade börjat göra så, då helt plötsligt avdramatiserades situationerna och det blev mycket lättare att minnas namnen. Jag fick också försöka koppla ihop dem med något "Anna, hon har en svart häst" "Mikaela, hon körde en orange bil", ungefär. Tack vare det har jag idag ganska lätt att minnas namn, men säger för säkerhets skull till folk att det inte är säkert att jag minns.

Ja men det är nog ganska smart för det känns så himla otrevligt att glömma människor. Ungefär som att de inte betyder något för en och det är ju inte nödvändigtvis sant. Det kan ju vara jättetrevliga människor. Nu vet de ju att det är en känd problematik och inte för att de på något vis är tråkiga.

 

[Red_Chili]

Ja men det är nog ganska smart för det känns så himla otrevligt att glömma människor. Ungefär som att de inte betyder något för en och det är ju inte nödvändigtvis sant. Det kan ju vara jättetrevliga människor. Nu vet de ju att det är en känd problematik och inte för att de på något vis är tråkiga.

Ja, jag minns någon gång när jag försökte prata med en släkting om mina namnproblem... Släktingen sa då lite hånfullt något i stil med "Du är väl bara inte tillräckligt intresserad av människor. Djur har du ju minsann inga problem med att minnas namn på!". Och visst, det stämmer, djurnamn fastnar alltid direkt, men jag är intresserad av människor också.

 

[Tassetass]

Jag är dålig på både ansikten och namn. Ser jag en person på "fel" ställe (t.ex. en kollega ute på stan) tar det en stund innan det kopplar, om det kopplar överhuvudtaget. Namn sitter också oerhört långt inne. Jag kommer aldrig ihåg ett ansikte (eller namn) om jag bara hälsat på personen, det räcker inte för att det ska fastna. Jag är ärlig med folk att jag är dålig på ansikten och namn, och om det är folk jag vet att jag kommer att träffa en del framöver brukar jag se till att skriva ner deras namn ett par gånger, för av någon anledning fastnar det lite mer när jag bearbetar på det sättet.

Jag har också tänkt saker som "Är det något fel på mig?" och "Bryr jag mig inte om folk?" (@RedChili). Men det är inget fel på mig och jag vet att jag bryr mig om folk, så jag har accepterat att det helt enkelt är sån jag är. Folk får se det positiva; de får många chanser till ett första intryck.

 

[nickan1]

I något avsnitt av fråga Lund så pratade de om ansiktsblindhet. De sa att de som har den värsta formen av det känner inte igen sig själva på kort eller i spegeln fast de naturligtvis rent logiskt vet att det är de själva. En arbetskamrat har en man som har ganska svår form av ansiktsblindhet och hon säger att han kan inte hämta deras barn på förskolan med mindre än att han har kort att jämföra med så han tar med sig rätt barn hem han känner helt enkelt inte igen dem. Måste vara ett hemskt handikapp att leva med när det är så allvarligt.

 

[Raderad medlem 68338]

Testa att göra tvärt om istället, hälsa även om du inte känner eller känner igen de du möter?

Så gör jag!
Har ofta svårt med folk som ser ut som ”gemene svensk”. Typ: Blond kvinna, medelålder, svart täckjacka, inget som sticker ut. Det blir som en suddig massa för mig.

 

[Sel]

Jag är mycket glad att vi har namnbrickor på jobbet.
Utanför jobb umgås jag bara med hundmänniskor ändå, så där är det viktigast att jag kommer ihåg vilka djur de har och om de går ihop med mina.

 

[tuaphua]

Vi hade en kvinna i ett stall jag stått i för en massa år sen. Hon höll sig för sig själv och gav intryck av att vara väldigt blyg.
Jag pratar med alla och babblade på när vi sågs.

Hon berättade sen att hon var face-blind. Så att hon först inte mindes mig trots att jag tog över och sprang med hennes första häst på köpbesiktning förstod jag då varför.
Hon berättade att hon fått reda på sin diagnos när hon var ca 50 år. Innan det hade alla bara trott hon var dum i huvudet(hennes ord).

Åh, vad det gjorde ont i mig att höra iom att det så tydligt påverkade hela hennes uppenbarelse och liv, att alla trott eller hon upplevt att de trott hon var dum i huvudet tills hon visste vad det var.

Hon kände dock igen mig på röst, kläder etc sen. Så himla rar kvinna som verkligen berörde.

Det finns alltså som redan nämts namn för det och betydligt fler än du.

Vet inte om det hjälper att höra..

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag har typ "ansiktsblindhet light", men lyckligtvis lätt för att känna igen namn. För mig yttrar det sig att jag har svårt att känna igen personer från mitt förflutna, som jag bara haft ytligare kontakt med.
Alltså typ gamla (närmare) klasskompisar/kompisar känner jag igen direkt, utan konstigheter. Men som t.ex. nu på högskolan när jag träffat flera (främst äldre) personer som jag gått i samma skola som, men ej samma årskurs, och "bara hälsade på i korridoren" på den tiden - dessa kan jag känna igen namnet på om jag ser de, men inte känna igen/koppla utseendet/"vart jag sett de tidigare".

 

[Problematisk]

Jag har också svårt för namn och ansikten. När jag flyttar till ett nytt stall tar det rätt lång tid för mig att veta vem som är vem. Ofta blir t.ex. alla i 20-årsåldern en massa, de i 50-årsåldern en massa osv. Stod på en större anläggning ett halvår, och när jag flyttade var det tre (!!) människor jag kunde koppla ihop ansikte, namn och häst. Men typ alla visste vem jag var.
Just det kan jag känna är jobbigt, att andra vet vem jag är men jag vet inte vilka de är. Jag blir obekväm i samtal om de frågar om hästar, familj osv som att de har koll, och jag kan inte varken minnas namn eller hur vi (uppenbarligen) är bekanta.

Har dock lättare att känna igen folk från när jag var lite yngre. T.ex. en ridlärare jag hade för jättelänge sen, känner jag igen utan problem och minns namnet på. Men min nuvarande dressyrtränare känner jag inte igen om hon t.ex. pratar med någon annan jag inte känner. Då vet jag inte vem som är hon och vem som är den andra.

Skitjobbigt emellanåt. Jag lider av social fobi också, bitvis rätt svår sådan, och jag antar att det hör ihop lite. Men om det är min sociala fobi som blockerar mig och gör det svårt att minnas folk, eller om min oförmåga att minnas folk gör att jag upplever sociala situationer ännu jobbigare, det vet jag inte.

 

[TeamLundVer]

Ett dolt handikapp.

Igår när jag kom till jobbet var det en kvinna som jobbade på min plats. Kände inte alls igen henne men jag pratade på en stund och insåg att det faktiskt var min kollega, som bara hade släppt ut håret istället för att ha det uppsatt. Vi är inte kollegor sen mer än 2 veckor, men ändå borde jag känna igen henne. Vi möts ju dagligen.

Folk tror att jag är stroppig och fömer när jag inte hälsar, men jag känner inte igen folk!

För att undvika pinsamma situationer så tittar jag ständigt ner i marken för att slippa se folk eftersom folk blir sårade när jag inte hälsar. Men jag känner inte igen dem...

Folks djur minns jag...fråga mig hur deras djur ser ut och jag vet allt. Men ansikten är kört?

Jag är också ansiktsblind. Känner inte igen min man om vi tex handlar på Ica och kommer bort från varandra. Memorerar sonens kläder när han går till förskolan, blir lite jobbigt om han fått byta kläder där. Som väl är verkan inte han ha det så han känner igen mig.

För mig har det blivit 100 gånger bättre sedan jag förstod vad det var ich berättade för folk. Nu kan tex jag möta ngn på stan som säger Hej och därefter säger sitt förnamn och tex stallet (eller varifrån vi nu kännner varandra). På jobbet har kollegerna koll i matsalen när jag kommer och räcker upp handen så att jag ser dem. Dessutom försöker vi hålla oss till samma 3 bord så att det blir enklare för mig.

Att se på filmer och serier kan vara jättesvårt då jag ofta blandar ihop de olika personerna och därmed inte helt hänger med. Mannen har fått vänja sig vid att jag frågar helt enkelt.

Värst tycker jag det är på fester där man troligtvis träffat några tidigare så att de är på bekantastadiet. Försöker undvika dessa fester för det slutar bara med att jag sitter med mobilen i ett hörn.

 

[TeamLundVer]

Jag gör tvärtom. Jag studerar människors ansikten och försöker nöta in det. Det känns också trevligare för mig att heja än att inte göra det så därför gör jag det. Jag är alltså också ansiktsblind. Det tar i snitt ett halvår med regelbundna träffar, dvs minst ett par gånger i veckan, innan jag känner igen folk på stan men det händer då och då att jag inte känner igen folk då heller. Möter jag dem i "rätt" miljö, dvs. där jag brukar träffa dem går det snabbare men en förändring av utseendet gör det svårt. Det har hänt att jag inte har känt igen människor jag känner väl om jag inte har träffat dem på några månader. Jobbigt ja men det brukar lösa sig om jag ser dem röra sig eller hör dem prata. Jag har lättare för att minnas människors rörelsemönster och röst än deras ansikte och jag kan minnas samtal vi har haft i detalj men deras ansikte, helt borta. Mycket märkligt fenomen.

Jag är också betydligt bättre på röster. Tittar vi på tecknat har jag ofta full koll på vem detvär som dubbar om det är lite kända personer. Lite skilnad mot vanliga filmer. Var tex övertygad om att det var Robin Williams som spelade präst i en film (fast han pratade konstigt) tills mannen berättade att det var Kevin Spacey.
Tittar jag på bilderna bredvid varandra så är de inte ens lika men bär jag bara såg en...

Jag har märkt att frisyrer, ålder och kroppsform är det som fastnar hos mig.