Hittade ditt inlägg från imorse sen, jag som läst slarvigt. Vad bra att ni åkte in! Riktigt läskigt, men så skönt att allt såg fint ut!
+ @pollex
Ja, det var verkligen läskigt, just det där att han bara "tvärdog". Från att vara en väldigt livlig kille som alltid reagerar när man försöker stimulera honom till att inte röra sig alls och vägra reagera. Men på sitt sätt var också det här skönt, hur sjukt det än låter. Det triggade mammainstinkter i mig och hjälpte mig att knyta an mer. Tidigare har jag känt mig lite likgiltig till det hela och faktiskt även till ett missfall, för det har varit så svårt att känna att man kan sörja något man inte haft. Nu när jag pratade med vårdpersonalen blev han verkligen min son och någon som måste överleva till varje pris (även om det inte alls var allvarligt men det var så det kändes när dom blev så oroliga ).