Jag behöver ventilera lite kring mina känslor över att skaffa barn med en man som har barn sedan tidigare. Jag har reflekterat så mycket över det där, vad jag känner och inte känner och hur allting utvecklas. Jag är också själv skilsmässobarn och vet hur det känns när ens föräldrar går in i nya familjekonstallationer, även om jag var ganska gammal när det hände (17 år).
Jag har verkligen en superfin relation till mannens barn (9 och 11), den skulle nog inte kunna vara mycket bättre. I perioder har dom varit lite sådär att dom har två mammor nu, "mamma X" och "mamma Sofie". Jag har aldrig uppmuntrat det, dom har en mamma och jag gör allt jag kan för att den relationen ska vara så välmående som möjligt, sen har dom mig som jag hoppas ska kunna vara en tillgångs om en bonusvuxen i deras liv. Jag ser ett värde i att barn har en nära vuxen (behöver ju inte vara en bonusförälder, kan lika gärna vara en kompis till familjen, en lärare, en morförälder etc) som barnet känner förtroende för och kan prata om saker som ibland kanske är svåra att prata med sina föräldrar om.
Hur som. Jag älskar ju barnen, men jag älskar dom inte som familj eller "som mina egna". Jag når liksom inte den typen av känslor. Jag älskar dom som jag skulle älska en kompis barn som är fantastiska och som jag umgås mycket med. Eller så som jag hoppas att jag kommer älska min brorsdotter (hon är bara 5 månader än så den typen av kärlek har inte kommit). Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att känslorna kommer djupna när jag får barn, för det "förankrar" familjebanden. Hans barn blir mitt/mina barns bröder och det kommer göra att jag känner mer för dom som familj. Kanske kommer det här förändras när lillskrutten är född, men såhär långt i graviditeten känner jag nog tvärtom? Att jag känslomässigt separerar mig lite mer? Att det här, barnet, pappan och jag, vi är min familj. Hans barn är min storfamilj. Där har jag begränsat med inflytande, jag håller inte med om allt som dom har gjort och som i viss mån görs (på mammans sida), men det är inte riktigt min plats att ha åsikter. Det är deras barn, deras uppfostran att göra. Jag kan påverka det jag kan och bör göra när dom är hos oss, men i övrigt är det nog bara sunt att distansera sig lite. Men självklart fortsatt vara ett stöd för min man.
Jag vet inte. Förstår ni lite vad det är jag menar? Jag vill inte sätta någon press på mig själv att känna på ett visst sätt, men "alla" säger att det är så det det ska bli och då undrar jag hur andra känner i samma situation?
Sköra slemhinnor och allt sånt... Uppdatera gärna hur du gör, håller såklart tummarna att allt är som det ska!
