Jaa det kom ganska oväntat för mig också. Jag är egentligen en väldigt ”Jaja, det blir nog bra-människa” som sällan hetsar upp mig. Att vi var oroliga för hennes ansträngda andning och fick panik när hon började kräkas fostervatten är ju inte så konstigt med tanke på graviditeten, men trodde inte jag skulle reagera så kraftigt på sömnen.
Jag sov inte på över fyra dygn efter förlossningen.. och sov bara korta stunder första veckorna. Har haft henne i babynest uppe vid mitt huvud och följt alla rekommendationer men har ändå vaknat varje natt med panik och känt henne över ansiktet.
För att inte tala om alla gånger hon sovit i vagnen och jag nästan skakat henne vaken för att jag inte tycker det ser ut som att hon andas..
Nu är hon äldre och större i kroppen, så jag är mindre orolig när hon ligger i vagnen eller babyskydd men den stora förändringen kom i helgen när hon började sova i spjälsäng. Jag har inte sovit så gott sen hon föddes.
Därför kan jag knappt föreställa mig hur det är för dig som har faktiskt erfarenhet av detkanske kan det vara en tröst att du vet vad du ska leta efter och vad som är reella risker eller helt normalt. Förhoppningvis kan det ju också hjälpa till att skapa lugn lite längre fram.
Här är en "det ordnar sig nog"-människa, som blivit klart nojjigare med bebis än innan. Vår tjej gillar att sova, länge och hårt, och både jag och mannen har hängt över henne ett otal gånger för att se om hon andras när hon sover. Personalen på familje-BB gav mig mycket ångest över hennes matrutiner, att det absolut inte fick gå mer än 4 timmar mellan matningarna, så vi fick ställa klockan till ringning på nätterna och kämpa för att väcka tjejen så hon kunde äta ordentligt. Ett tag ville jag att vi sov i skift, så en av oss kunde sitta och titta på henne så hon inte slutade andas i sömnen.
Nu när hon blivit större så får hon äta när hon själv vill, även om jag ändå försöker att inte få för långa sovpass mitt på dagen. Men å andra sidan så ju mer tjejen upptäcker och blir medveten om sin omgivning, desto mer grejer som hon kan bli missnöjd med och skrika för. Och inget ger så mycket ångest som ett barn som skriker fast man inte kan förstå varför.
Kan bara instämma i oron, den är vidrig!
Tycker egentligen att det är supermysigt med allting just nu, och efter att innan haft lite tvivel om hur kul det vore med en till bebistid så känner jag mig ett riktigt överväldigad av ytterligare en liten människa och älskar att sitta i soffan med bebis på mig mest hela tiden
Men oron förtar tyvärr mycket av det mysiga Jag vet ju att det blir bättre när de blir äldre, men jag vill ju helst inte bara sitta och längta efter det heller.
.
