Vinterföräldrar 22/23

[Nordthor]

Dagens grej: sjalknytning och teståk. Får se om vår varmblodiga bebis fixar det. Han verkade trivas under teståket iaf.

 

[Ingela_S]

Dagens grej: sjalknytning och teståk. Får se om vår varmblodiga bebis fixar det. Han verkade trivas under teståket iaf.Visa bifogad fil 112502

Ser ju toppen ut. Vår lilla verkar inte trivas alls i sele, men jag har inte testat sjal än. Hänga upp på axeln är okej, då kan hon se lite mer.

 

[Nordthor]

Ser ju toppen ut. Vår lilla verkar inte trivas alls i sele, men jag har inte testat sjal än. Hänga upp på axeln är okej, då kan hon se lite mer.

Sjal känns lite mindre "skavigt" än sele tycker jag (utan att ha testat vår sele än ). Får se om vi får rutin på det.

 

[Waco]

Jag hade sele med storasyster men trivdes inte själv med den. Tyckte det var svårt att få henne att sitta stabilt och bra.
Lillebror har fått en sjal och den används mycket flitigt. Dagligen. Älskar det! Idag var vi och coachade på ponnytävling.

 

[nejlica]

Vad mysigt med sjalar! Vet att jag hade en till storasyster, men att jag tyckte det var svårt när hon var såhär riktigt pluttig utan det dröjde nog någon månad i alla fall, så jag har inte ens rotat fram själen än.

Här har det lite varit lite jobbigt idag. Jag tror hormonerna börjar komma ikapp och mjölken har verkligen runnit till nu, går runt med sådan oroskänsla i kroppen och vill helst bara sitta i soffan och hålla min bebis liksom. Bebis har dessutom gått ned alldeles för mycket i vikt medan jag försöker lära mig få till amningen och vi har nu stränga order om att mata minst var tredje timma. Förra matningen fick jag henne bara inte att vakna och paniken var nära innan hon till slut vaknade hur fint som helst och åt ordentligt för en stund sedan. Har varit inne varannan dag med henne på BB sen vi åkte hem och hoppas verkligen att vikten börjat vända på morgondagens kontroll nu när det ändå känns som att vi börjar få häng på maten, annars blir vi inlagda.

 

[GardenAngel]

Vad mysigt med sjalar! Vet att jag hade en till storasyster, men att jag tyckte det var svårt när hon var såhär riktigt pluttig utan det dröjde nog någon månad i alla fall, så jag har inte ens rotat fram själen än.

Här har det lite varit lite jobbigt idag. Jag tror hormonerna börjar komma ikapp och mjölken har verkligen runnit till nu, går runt med sådan oroskänsla i kroppen och vill helst bara sitta i soffan och hålla min bebis liksom. Bebis har dessutom gått ned alldeles för mycket i vikt medan jag försöker lära mig få till amningen och vi har nu stränga order om att mata minst var tredje timma. Förra matningen fick jag henne bara inte att vakna och paniken var nära innan hon till slut vaknade hur fint som helst och åt ordentligt för en stund sedan. Har varit inne varannan dag med henne på BB sen vi åkte hem och hoppas verkligen att vikten börjat vända på morgondagens kontroll nu när det ändå känns som att vi börjar få häng på maten, annars blir vi inlagda.

Hoppas det släpper snart, både hormonerna och amningsstrulet! Vi hade också problem med att Ärtan bara somnade medan hon åt när vi försökte få amningen att funka. Fick tips på amningsmottagningen att ta en blöt (kall) trasa och dutta på henne med, aningen under fötterna eller på ryggen. Då vaknade hon till tillräckligt för att börja äta igen (oftast..), även om det kändes lite elakt i början. Men de snällare tipsen om att gnugga under fötterna eller killa under hakan funkade helt enkelt inte

 

[GardenAngel]

Angående bärande så blev det tvär-nej på sjal här. Ingen av oss tyckte om det och sen fick jag veta att inget av mina fem syskonbarn har gått att ha i sjal - kanske är det ett släktdrag? Men sele funkar när hon är trött och kommer nog framförallt funka när hon kan sitta framåtvänd. Det blir både för varmt och för tråkigt att sitta mot mig..

 

[Nordthor]

Första natten utan pappa. Vi drar oss tillbaka tidigt efter en dag med mycket nytt. Lillen har redan slocknat

 

[Pratsch]

Försöker mig på en förlossningsberättelse:

Spoiler: Förlossningsberättelse

Onsdag eftermiddag/kväll började jag förstå att något kanske var på gång. Mensvärk som kom med ganska regelbundna intervall. Gick och la mig med storebror vid 20-tiden och försökte somna utan större framgång. Vid 24 började jag klocka värkarna och de kom då med ca 5 min intervall och höll i sig ca 1 min. Ringde in till förlossningen vid 2-tiden och eftersom det var lugnt där så var vi välkomna in.

Öppen 4 cm och fick stanna för observation. Blev erbjuden att bada och dat var riktigt skönt ett tag. Sen ökade värkarna i intensitet och det blev så fruktansvärt varmt. Klev upp och smärtan ökade ytterligare. Kräktes några gånger. Bad om en epidural men fick vänta en stund till på undersökning. Klockan var då runt halv 5 och jag var öppen 8 cm.

Narkosläkare ringdes ner och försökte sätta epiduralen men det var först på 4:e försöket och andra läkaren innan den slutligen satt. Det var jobbigt och jag var tvungen att ljuda på utandningen för att klara av det. Trodde aldrig att det skulle fungera att ljuda men det gjorde faktiskt det. Epiduralen tog bra och jag var helt plötsligt närvarande igen. Nu öppen drygt 9 cm med några kanter kvar så tänkte att snart kommer nog bebis.

Men epiduralen stannade upp processen och trotts olika positionsändringar under förmiddagen hände inte så mycket. Framåt lunch sattes värkstimuletande dropp på eftersom det drog ut på tiden och jag började få feber. Droppet hjälpte inte så mycket utan bebis ville inte ner i förlossningskanalen.

Vid 15 kommer de in och säger att vi ska testa att krysta. Sist tog det över 1 h krystande så både jag och sambon tänkte att det här kommer nog att ta ett tag. Men efter 8 min krystande var bebis ute. Otroligt läskigt denna gång eftersom jag hade känsel kvar mellan benen. Med storebror kände jag ingenting. Nu kände jag när huvudet trängde ut liksom kroppen (AJ!). Men otroligt häftig känsla ändå.

Fick upp en välmående bebis på magen och fick veta att det var en pojke. Eftersom det var problem med blödning sist så fick ja ha kvar droppet och tur var väl det. Moderkakan ville först inte släppa utan de fick ringa upp läkare. När sedan moderkakan släppte så ville inte livmodern dra ihop sig utan de fick spruta i mig diverse läkemedel och massera magen hårt under säkert en halvtimme. Unde tiden fick jag andas lustgas på högsta och man blir helt borta av det. Hörde allt men brydde mig inte utan var lycklig där i mitt snurriga rus.

Som tur var slapp jag operation utan kunde få vara kvar på rummet med bebis på magen. Fick 2 påsar vätska eftersom jag förlorade strax under 2 l blod. Var ganska sliten, hade värmevallningar och kräktes en gång till av läkemedlen jag fått. Men ändå klart bättre mot sist. Bebis hittade tuttarna och sög bra direkt, jag kunde äta av fikat de kom upp med.

Fick en grad 1 bristning och blev sydd men det gick bra. Kändes inte så mycket.

Vi fick sedan åka ner till BB och blev kvar där i 2 dygn eftersom bebis var tung för tiden. Han tappade ca 7 % men vikten vände ganska snabbt ändå. Tyvärr fick jag postspinal huvudvärk eftersom de stack igenom när de försökte lägga epiduralen. I liggande ställning mådde jag hur bra som helst, satt eller stod jag hade jag hemsk huvudvärk. Så jag fick åka tillbaka och fick en bloodpatch. Denna gång krävdes bara 2 stick i ryggen.

Nu är vi äntligen hemma i lugn och ro.

 

[Ingela_S]

Försöker mig på en förlossningsberättelse:

Spoiler: Förlossningsberättelse

Onsdag eftermiddag/kväll började jag förstå att något kanske var på gång. Mensvärk som kom med ganska regelbundna intervall. Gick och la mig med storebror vid 20-tiden och försökte somna utan större framgång. Vid 24 började jag klocka värkarna och de kom då med ca 5 min intervall och höll i sig ca 1 min. Ringde in till förlossningen vid 2-tiden och eftersom det var lugnt där så var vi välkomna in.

Öppen 4 cm och fick stanna för observation. Blev erbjuden att bada och dat var riktigt skönt ett tag. Sen ökade värkarna i intensitet och det blev så fruktansvärt varmt. Klev upp och smärtan ökade ytterligare. Kräktes några gånger. Bad om en epidural men fick vänta en stund till på undersökning. Klockan var då runt halv 5 och jag var öppen 8 cm.

Narkosläkare ringdes ner och försökte sätta epiduralen men det var först på 4:e försöket och andra läkaren innan den slutligen satt. Det var jobbigt och jag var tvungen att ljuda på utandningen för att klara av det. Trodde aldrig att det skulle fungera att ljuda men det gjorde faktiskt det. Epiduralen tog bra och jag var helt plötsligt närvarande igen. Nu öppen drygt 9 cm med några kanter kvar så tänkte att snart kommer nog bebis.

Men epiduralen stannade upp processen och trotts olika positionsändringar under förmiddagen hände inte så mycket. Framåt lunch sattes värkstimuletande dropp på eftersom det drog ut på tiden och jag började få feber. Droppet hjälpte inte så mycket utan bebis ville inte ner i förlossningskanalen.

Vid 15 kommer de in och säger att vi ska testa att krysta. Sist tog det över 1 h krystande så både jag och sambon tänkte att det här kommer nog att ta ett tag. Men efter 8 min krystande var bebis ute. Otroligt läskigt denna gång eftersom jag hade känsel kvar mellan benen. Med storebror kände jag ingenting. Nu kände jag när huvudet trängde ut liksom kroppen (AJ!). Men otroligt häftig känsla ändå.

Fick upp en välmående bebis på magen och fick veta att det var en pojke. Eftersom det var problem med blödning sist så fick ja ha kvar droppet och tur var väl det. Moderkakan ville först inte släppa utan de fick ringa upp läkare. När sedan moderkakan släppte så ville inte livmodern dra ihop sig utan de fick spruta i mig diverse läkemedel och massera magen hårt under säkert en halvtimme. Unde tiden fick jag andas lustgas på högsta och man blir helt borta av det. Hörde allt men brydde mig inte utan var lycklig där i mitt snurriga rus.

Som tur var slapp jag operation utan kunde få vara kvar på rummet med bebis på magen. Fick 2 påsar vätska eftersom jag förlorade strax under 2 l blod. Var ganska sliten, hade värmevallningar och kräktes en gång till av läkemedlen jag fått. Men ändå klart bättre mot sist. Bebis hittade tuttarna och sög bra direkt, jag kunde äta av fikat de kom upp med.

Fick en grad 1 bristning och blev sydd men det gick bra. Kändes inte så mycket.

Vi fick sedan åka ner till BB och blev kvar där i 2 dygn eftersom bebis var tung för tiden. Han tappade ca 7 % men vikten vände ganska snabbt ändå. Tyvärr fick jag postspinal huvudvärk eftersom de stack igenom när de försökte lägga epiduralen. I liggande ställning mådde jag hur bra som helst, satt eller stod jag hade jag hemsk huvudvärk. Så jag fick åka tillbaka och fick en bloodpatch. Denna gång krävdes bara 2 stick i ryggen.

Nu är vi äntligen hemma i lugn och ro.

Oj, vilka turer. Men skönt att ni är hemma och verkar må bra.

 

[Ingela_S]

Här kommer min förlossningsberättelse, kanske har glömt nåt nu, det var ju några veckor sen.

Spoiler: Förlossning

Blev inlagd på BB för igångsättning den 21/12 och fick cytotec varannan timme med start kl 22.30. Hände inte så mycket under natten mer än typ som mensvärk. Vid lunchtid ville de byts metod och sätta in en ballong, så skickades ner till förlossningen. Där blev jag undersökt (1,5 cm öppen) och de gjorde istället en hinnsvepning och fortsatte med cytotec. Jag och min man gick ut för att köpa mat och då började det kännas mer som mensvärk man vill ha en värktablett till. Tillbaka på förlossningen åt vi vår mat och strax innan kl 19 gick vattnet under en undersökning och tror det var då jag var öppen 8 cm. Därefter ökade smärtan ganska fort och jag hann inte riktigt med att be om smärtlindring, så det blev bara lustgas och TENS. Hörde när de pratade med mig men upplevde inte riktigt att jag kunde förmedla mig själv, så jag gjorde som jag blev tillsagd och bytte position när nån annan bestämde. Nån gång satte de in värkstimulerande dropp, då effekterna av värkarna började avta.

Enligt journalen började krystvärkarna kl 24 och 00.47 är tjejen född. Jag tänkte från början att jag inte fick krysta förrän jag blev tillsagd, så jag försökte hålla emot istället. Lycka till. Värkarna hade jag ändå vant mig lite vid, men smärtan när hon skulle ut var jag inte beredd på utan fick panik och började skrika (vet att jag skrek "det gör ont!"). Fick krysta ett par gånger mellan värkarna också innan hon kom ut.

Navelsträngen fick klippas direkt, eftersom den var för kort för att hon skulle kunna läggas upp på min mage. De var även lite oroliga för att hon var stilla, men hon hämtade sig och reagerade på retningar så jag fick tillbaka henne rätt snabbt. Jag skakade dock så mycket att jag knappt kunde hålla henne. Tror det var en kombination av utmattning, chock och hormoner som gjorde det.

Jag lyckades få bristningar av 4:e graden, så en läkare kom för att sy två stygn i ringmuskeln och sen sydde barnmorskan resten. Blev många stygn och jag fick lustgas trots lokalbedövning.

När vi hade hämtat oss och ätit den berömda fikan så fanns där ingen plats uppe på BB för oss, så vi fick vänta i förlossningsrummet till kl 12. Min rumpa var helt bedövad av att sitta på den hårda förlossningsbritsen så länge. Men sen fick vi ett eget rum med bekvämare säng och vi blev kvar där 2 dygn för att de skulle hålla koll på mitt blodtryck. När det såg bra ut så blev vi utskrivna och fick lov att åka hem. Men eftersom de skulle göra en ny kontroll av tjejens huvud 2 dagar senare så valde vi att flytta till "familje-BB" på patienthotellet. Kan inte påstå att det kändes så supertrevligt där som det påståtts tidigare och när kontrollerna var gjorda så åkte vi hem

 

[Ingela_S]

Angående bärande så blev det tvär-nej på sjal här. Ingen av oss tyckte om det och sen fick jag veta att inget av mina fem syskonbarn har gått att ha i sjal - kanske är det ett släktdrag? Men sele funkar när hon är trött och kommer nog framförallt funka när hon kan sitta framåtvänd. Det blir både för varmt och för tråkigt att sitta mot mig..

Jag provade sjal igår, men det föll inte tjejen i smaken att sitta fast sådär. Däremot gillar hon att hänga över ens axel nu. Tror hon vill se mer, så hoppas också selen kan funka bättre framåtvänd.

 

[Pratsch]

Här kommer min förlossningsberättelse, kanske har glömt nåt nu, det var ju några veckor sen.

Spoiler: Förlossning

Blev inlagd på BB för igångsättning den 21/12 och fick cytotec varannan timme med start kl 22.30. Hände inte så mycket under natten mer än typ som mensvärk. Vid lunchtid ville de byts metod och sätta in en ballong, så skickades ner till förlossningen. Där blev jag undersökt (1,5 cm öppen) och de gjorde istället en hinnsvepning och fortsatte med cytotec. Jag och min man gick ut för att köpa mat och då började det kännas mer som mensvärk man vill ha en värktablett till. Tillbaka på förlossningen åt vi vår mat och strax innan kl 19 gick vattnet under en undersökning och tror det var då jag var öppen 8 cm. Därefter ökade smärtan ganska fort och jag hann inte riktigt med att be om smärtlindring, så det blev bara lustgas och TENS. Hörde när de pratade med mig men upplevde inte riktigt att jag kunde förmedla mig själv, så jag gjorde som jag blev tillsagd och bytte position när nån annan bestämde. Nån gång satte de in värkstimulerande dropp, då effekterna av värkarna började avta.

Enligt journalen började krystvärkarna kl 24 och 00.47 är tjejen född. Jag tänkte från början att jag inte fick krysta förrän jag blev tillsagd, så jag försökte hålla emot istället. Lycka till. Värkarna hade jag ändå vant mig lite vid, men smärtan när hon skulle ut var jag inte beredd på utan fick panik och började skrika (vet att jag skrek "det gör ont!"). Fick krysta ett par gånger mellan värkarna också innan hon kom ut.

Navelsträngen fick klippas direkt, eftersom den var för kort för att hon skulle kunna läggas upp på min mage. De var även lite oroliga för att hon var stilla, men hon hämtade sig och reagerade på retningar så jag fick tillbaka henne rätt snabbt. Jag skakade dock så mycket att jag knappt kunde hålla henne. Tror det var en kombination av utmattning, chock och hormoner som gjorde det.

Jag lyckades få bristningar av 4:e graden, så en läkare kom för att sy två stygn i ringmuskeln och sen sydde barnmorskan resten. Blev många stygn och jag fick lustgas trots lokalbedövning.

När vi hade hämtat oss och ätit den berömda fikan så fanns där ingen plats uppe på BB för oss, så vi fick vänta i förlossningsrummet till kl 12. Min rumpa var helt bedövad av att sitta på den hårda förlossningsbritsen så länge. Men sen fick vi ett eget rum med bekvämare säng och vi blev kvar där 2 dygn för att de skulle hålla koll på mitt blodtryck. När det såg bra ut så blev vi utskrivna och fick lov att åka hem. Men eftersom de skulle göra en ny kontroll av tjejens huvud 2 dagar senare så valde vi att flytta till "familje-BB" på patienthotellet. Kan inte påstå att det kändes så supertrevligt där som det påståtts tidigare och när kontrollerna var gjorda så åkte vi hem

Oj vilken upplevelse. Hur känns det nu efteråt?

 

[Ingela_S]

Oj vilken upplevelse. Hur känns det nu efteråt?

Det känns rätt bra faktiskt, peppar peppar så har jag inga större bekymmer. Man glömmer fort, men jag är inte säker på att det är något jag vill gå igenom igen. Nu ska jag först på efterkontroll hos BM och sen inne på sjukhuset, så de följer ju upp skadorna bra i alla fall.

Sen är jag lite mer oroad för tjejens huvudoperation, men det är en annan historia.

 

[GardenAngel]

Visste inte om jag skulle lägga in min berättelse men det var så roligt (ordval?) att läsa era så här kommer min också:

Spoiler: Förlossning

Vi blev inringda för igångsättning 19/12 och kom in till förlossningen vid 15. Vid 17 fick jag börja dosen cytotec och var öppen en knapp centimeter. Vi bad att få in en annan säng och fick till slut ner en säng från BB senare på kvällen. Kvällen gick utan att något hände och vid undersökningen vid midnatt ungefär hade jag börjat få molvärk och bad om något att sova på. Fick en liten cocktail med Alvedon och avslappnande, tror jag, och sov sen gott.

På morgonen var jag öppen 2 cm och barnmorskans försökte töja ut tappen samt ta hinnorna, strax efter gick vattnet. Här kände jag mig stark - jag tyckte inte undersökningen gjorde speciellt ont och barnmorskan sa sig vara väldigt imponerad

Vid 11.30 var vi så pass uttråkade att vi gick en promenad. Jag hade lite sammandragningar och värk men inget värre än typ mensvärk. Vid 13 gjorde undersökning som konstaterade att jag nu var närmare 3 cm öppen och jag fick en starkare dos igångsättningsmedel.

Vid 14 började det göra mer påtagligt ont och jag försökte sitta på pilatesboll en stund men det hjälpte inte. Barnmorskan föreslog morfin intramuskulärt och ett bad. Låg i badet i närmare två timmar och hade rejält ont. Fick gå upp och kräkas mitt i samt kyla ner mig, sen tappa upp nytt vatten och bada igen. Strax innan 16 ville jag tillbaka till rummet för jag kände att vi behövde hitta någon annan typ av smärtlindring. Eftersom jag varit öppen så lite på senaste undersökningen var inte epidural aktuellt men jag skulle undersökas igen och se om det kunde vara dags för det.

Här vet jag att jag var rätt förbannad - det gjorde så satans ont! Jag var fortfarande helt inne på att det skulle ta ett dygn till och jag skulle kanske inte få någon epidural förrän längre fram. Jag ringde efter hjälp och en annan barnmorska kom in och jag vet att jag lite kvidande sa ”Nu måste du hjälpa mig, för såhär kan jag inte ha det!” Hon sa att hon skulle undersöka mig och se om epidural kunde vara aktuellt men att jag kunde få lustgas så länge. Hon gav mig lustgas och sa ”Vi sätter den på lägsta så länge och så säger du till om du behöver mer”. Vid undersökningen konstaterade hon snabbt att jag var 9 cm öppen och att hon skulle försöka få dit min barnmorska, som var upptagen i annat.

Någonstans här tappar jag lite tidsuppfattning och saker blandas ihop men jag vet att min sambo frågade hur lång tid till det skulle ta varpå han fick svaret att det kunde ta allt från 20 minuter till ett par timmar. Han frågade om epidural och när jag fick veta att jag skulle behöva sitta upp en lång stund och att det skulle ta tid för den att verka viftade jag bort det och höll mig till lustgasen. Här vet jag att jag kollade på klockan, som då var 16.35. Jag själv är född 17.10 och tänkte att det vore fint om Ärtan kom då.

Min sambon gick iväg för att fräscha upp tid på toan och plötsligt hörde jag mig själv stöna in i lustgasmasken, sådär som dom gör på film. Ett sånt djuriskt stön som bara kunde betyda en sak!
Plötsligt blev det ett fasligt tumult eftersom det bara var jag och den andra barnmorskan i rummet. Men så kom min barnmorska och jag skulle undersökas igen. Jag blev uppmuntrad att fortsätta andas min lustgas och följa min kropps naturliga rörelser. Barnmorskan tittade ner snabbt vid undersökningen och sa ”Jag ser huvudet” och två krystvärkar senare var Ärtan ute! 16.56, så hon slog mig med en kvart.
Jag minns det inte som att jag behövde jobba speciellt mycket själv utan kroppen skötte liksom allt det där. Vid ett tillfälle frågade jag lite försiktigt om de kunde höja lustgasen ett snäpp, vilket de såklart gjorde, men annars var jag nog väldigt mycket i min egen bubbla.

Nu i efterhand kan jag se vilken otroligt enkel och positiv förlossningsupplevelse jag fick. Min ultraljudsläkare som följt oss hela resan trodde att jag skulle ha lätt att föda pga lin storlek, jag är 180 och kraftigt byggd med breda höfter, och jag måste nog säga att hon fick rätt.

För oss var tiden efter förlossningen betydligt värre. Jag skulle nog kunna tänka mig att föda barn igen, men jag vill nog inte gå igenom tiden med en nyfödd igen.. man ska aldrig säga aldrig men jag hade aldrig känt mig så hjälplös och rädd som de första dagarna som förälder.

 

[Nordthor]

Visste inte om jag skulle lägga in min berättelse men det var så roligt (ordval?) att läsa era så här kommer min också:

Spoiler: Förlossning

Vi blev inringda för igångsättning 19/12 och kom in till förlossningen vid 15. Vid 17 fick jag börja dosen cytotec och var öppen en knapp centimeter. Vi bad att få in en annan säng och fick till slut ner en säng från BB senare på kvällen. Kvällen gick utan att något hände och vid undersökningen vid midnatt ungefär hade jag börjat få molvärk och bad om något att sova på. Fick en liten cocktail med Alvedon och avslappnande, tror jag, och sov sen gott.

På morgonen var jag öppen 2 cm och barnmorskans försökte töja ut tappen samt ta hinnorna, strax efter gick vattnet. Här kände jag mig stark - jag tyckte inte undersökningen gjorde speciellt ont och barnmorskan sa sig vara väldigt imponerad

Vid 11.30 var vi så pass uttråkade att vi gick en promenad. Jag hade lite sammandragningar och värk men inget värre än typ mensvärk. Vid 13 gjorde undersökning som konstaterade att jag nu var närmare 3 cm öppen och jag fick en starkare dos igångsättningsmedel.

Vid 14 började det göra mer påtagligt ont och jag försökte sitta på pilatesboll en stund men det hjälpte inte. Barnmorskan föreslog morfin intramuskulärt och ett bad. Låg i badet i närmare två timmar och hade rejält ont. Fick gå upp och kräkas mitt i samt kyla ner mig, sen tappa upp nytt vatten och bada igen. Strax innan 16 ville jag tillbaka till rummet för jag kände att vi behövde hitta någon annan typ av smärtlindring. Eftersom jag varit öppen så lite på senaste undersökningen var inte epidural aktuellt men jag skulle undersökas igen och se om det kunde vara dags för det.

Här vet jag att jag var rätt förbannad - det gjorde så satans ont! Jag var fortfarande helt inne på att det skulle ta ett dygn till och jag skulle kanske inte få någon epidural förrän längre fram. Jag ringde efter hjälp och en annan barnmorska kom in och jag vet att jag lite kvidande sa ”Nu måste du hjälpa mig, för såhär kan jag inte ha det!” Hon sa att hon skulle undersöka mig och se om epidural kunde vara aktuellt men att jag kunde få lustgas så länge. Hon gav mig lustgas och sa ”Vi sätter den på lägsta så länge och så säger du till om du behöver mer”. Vid undersökningen konstaterade hon snabbt att jag var 9 cm öppen och att hon skulle försöka få dit min barnmorska, som var upptagen i annat.

Någonstans här tappar jag lite tidsuppfattning och saker blandas ihop men jag vet att min sambo frågade hur lång tid till det skulle ta varpå han fick svaret att det kunde ta allt från 20 minuter till ett par timmar. Han frågade om epidural och när jag fick veta att jag skulle behöva sitta upp en lång stund och att det skulle ta tid för den att verka viftade jag bort det och höll mig till lustgasen. Här vet jag att jag kollade på klockan, som då var 16.35. Jag själv är född 17.10 och tänkte att det vore fint om Ärtan kom då.

Min sambon gick iväg för att fräscha upp tid på toan och plötsligt hörde jag mig själv stöna in i lustgasmasken, sådär som dom gör på film. Ett sånt djuriskt stön som bara kunde betyda en sak!
Plötsligt blev det ett fasligt tumult eftersom det bara var jag och den andra barnmorskan i rummet. Men så kom min barnmorska och jag skulle undersökas igen. Jag blev uppmuntrad att fortsätta andas min lustgas och följa min kropps naturliga rörelser. Barnmorskan tittade ner snabbt vid undersökningen och sa ”Jag ser huvudet” och två krystvärkar senare var Ärtan ute! 16.56, så hon slog mig med en kvart.
Jag minns det inte som att jag behövde jobba speciellt mycket själv utan kroppen skötte liksom allt det där. Vid ett tillfälle frågade jag lite försiktigt om de kunde höja lustgasen ett snäpp, vilket de såklart gjorde, men annars var jag nog väldigt mycket i min egen bubbla.

Nu i efterhand kan jag se vilken otroligt enkel och positiv förlossningsupplevelse jag fick. Min ultraljudsläkare som följt oss hela resan trodde att jag skulle ha lätt att föda pga lin storlek, jag är 180 och kraftigt byggd med breda höfter, och jag måste nog säga att hon fick rätt.

För oss var tiden efter förlossningen betydligt värre. Jag skulle nog kunna tänka mig att föda barn igen, men jag vill nog inte gå igenom tiden med en nyfödd igen.. man ska aldrig säga aldrig men jag hade aldrig känt mig så hjälplös och rädd som de första dagarna som förälder.

Apropå att känna sig rädd och hjälplös... Det är nästan så att jag ångrar att jag började jobba på barnakuten innan jag själv skaffade barn. Var inte alls beredd på att jag skulle vara såhär orolig. Har daglig "snabbångest" för plötslig spädbarnsdöd och alla småttingar jag tagit hand om som drabbats av detta passerar revy. Istället för att njuta av att lillen är frisk så scannar jag honom efter möjliga fel. Tror och hoppas att det kommer att avta (och lite mer avslappnad är jag nog). Är bara så förvånad över hur det blev. Allt jag var orolig för innan han kom hade jag inte ens behövt tänka på, men detta kom som en lite läskig överraskning.

 

[GardenAngel]

Apropå att känna sig rädd och hjälplös... Det är nästan så att jag ångrar att jag började jobba på barnakuten innan jag själv skaffade barn. Var inte alls beredd på att jag skulle vara såhär orolig. Har daglig "snabbångest" för plötslig spädbarnsdöd och alla småttingar jag tagit hand om som drabbats av detta passerar revy. Istället för att njuta av att lillen är frisk så scannar jag honom efter möjliga fel. Tror och hoppas att det kommer att avta (och lite mer avslappnad är jag nog). Är bara så förvånad över hur det blev. Allt jag var orolig för innan han kom hade jag inte ens behövt tänka på, men detta kom som en lite läskig överraskning.

Jaa det kom ganska oväntat för mig också. Jag är egentligen en väldigt ”Jaja, det blir nog bra-människa” som sällan hetsar upp mig. Att vi var oroliga för hennes ansträngda andning och fick panik när hon började kräkas fostervatten är ju inte så konstigt med tanke på graviditeten, men trodde inte jag skulle reagera så kraftigt på sömnen.
Jag sov inte på över fyra dygn efter förlossningen.. och sov bara korta stunder första veckorna. Har haft henne i babynest uppe vid mitt huvud och följt alla rekommendationer men har ändå vaknat varje natt med panik och känt henne över ansiktet.
För att inte tala om alla gånger hon sovit i vagnen och jag nästan skakat henne vaken för att jag inte tycker det ser ut som att hon andas..

Nu är hon äldre och större i kroppen, så jag är mindre orolig när hon ligger i vagnen eller babyskydd men den stora förändringen kom i helgen när hon började sova i spjälsäng. Jag har inte sovit så gott sen hon föddes.

Därför kan jag knappt föreställa mig hur det är för dig som har faktiskt erfarenhet av det kanske kan det vara en tröst att du vet vad du ska leta efter och vad som är reella risker eller helt normalt. Förhoppningvis kan det ju också hjälpa till att skapa lugn lite längre fram.

 

[Ingela_S]

Här är en "det ordnar sig nog"-människa, som blivit klart nojjigare med bebis än innan. Vår tjej gillar att sova, länge och hårt, och både jag och mannen har hängt över henne ett otal gånger för att se om hon andras när hon sover. Personalen på familje-BB gav mig mycket ångest över hennes matrutiner, att det absolut inte fick gå mer än 4 timmar mellan matningarna, så vi fick ställa klockan till ringning på nätterna och kämpa för att väcka tjejen så hon kunde äta ordentligt. Ett tag ville jag att vi sov i skift, så en av oss kunde sitta och titta på henne så hon inte slutade andas i sömnen.

Nu när hon blivit större så får hon äta när hon själv vill, även om jag ändå försöker att inte få för långa sovpass mitt på dagen. Men å andra sidan så ju mer tjejen upptäcker och blir medveten om sin omgivning, desto mer grejer som hon kan bli missnöjd med och skrika för. Och inget ger så mycket ångest som ett barn som skriker fast man inte kan förstå varför.

 

[Ingela_S]

Vår tjej har börjat "prata" massor den senaste veckan, och det är så roligt att lyssna på henne! Hon har långa utläggningar för allt från människor till leksakerna vi hängt i taklampan (så hon ska ha nåt att titta på vid köksbordet) eller bebisen på Libero-paketets plastförpackning vid skötbordet.

 

[GardenAngel]

Vår tjej har börjat "prata" massor den senaste veckan, och det är så roligt att lyssna på henne! Hon har långa utläggningar för allt från människor till leksakerna vi hängt i taklampan (så hon ska ha nåt att titta på vid köksbordet) eller bebisen på Libero-paketets plastförpackning vid skötbordet.

Samma här! Ärtan fick ett babygym häromdagen och herregud, nu finns det ingen hejd på tjattret