Hej allesammans! Long time no see.. Här har det varit full rulle hela sommaren! Nytt från oss är att vi har fått en helt ny bebis. En, enligt den här morsan, sämre variant.
Borta är min lilla sömntuta som bara ville ha närhet. Nu vill han upptäcka världen, har ingen ro att varken äta eller sova och ska bara upp och iväg. Förut gick det alltid att få honom att sova några timmar till om han råkade vakna tidigt, nu är man chanslös. Imorse slog han upp sina ögon kl 06 och då var det bara snällt att kliva upp.
Han tycker att mat är världens grej och äter mer än gärna av allt men blir rätt knorrig i magen så vi tar det lugnt med matintro. Han har gjort sin första flygresa vilket gick över all förväntan, han skrattade hela vägen.
Vi har det lite knorrigt i relationen då det visade sig att min man tycker att vi får för lite tid till närhet och egentid samt att det visar sig att vi har rätt olika syn på hur vi bäst går vidare framåt. Jag vill gärna följa bebis och inte ta några större strider, medan han kan tycka att man kortsiktigt får ta en liten "konflikt" för att sedan komma vidare. Ett exempel på det är nattamning. Han tycker att vi ska försöka söva om på annat sätt innan jag ammar honom för att han inte behöver amma så ofta på natten som han gör, jag tycker att det är så smidigt att bara amma honom i 10 minuter och sedan lägga ner en sovande bebis kontra att vagga honom, sjunga för honom, upp och gå med honom eller vad som nu ska krävas. Jag mår också så dåligt av att höra bebis ledsen så undviker det helst. Samma sak med välling - jag undviker helst, han tycker att det är bra.
Det är mycket jobbigare än jag trott att ha olika syn på vad som är bäst för bebisen och det sliter en hel del på relationen. Känner att jag blir lite villrådig också, vad är bäst, hur stora konflikter är det värt att ta för att hålla fast vid sin linje osv osv.