Vinterföräldrar -17/18 del 2

Det är bara det att det kan sluta på två sätt. Antingen blir jag lugnare då jag vet vad som väntar, eller så blir jag skräckslagen och kommer ha ångest inför FL. Låter nog några testa före mig, för att se deras reaktion. :angel:

Själv hade jag nog aldrig gjort det. Då jag gått igenom smärtan en gång redan, jag hade inte velat göra det två gånger så tätt.
När jag var på profylaxen så fick sambon nypa mig på insidan låret, det var mer lagom (och det gör sjukt ont bara det). :p
 
Ah, jag förstår! Vi har ju några nysnittade i tråden nu som kanske kan berätta om det praktiska tillvägagångssättet?

Själv är jag inte särskilt sugen på något sätt att få ut ungen på, men ut vill jag ha den så det är inte så mycket att be för :p
Jag blev sövd när mitt snitt gjordes, så jag har knappt koll på själv hur det går till ;) . Och sen komplikationer med inflammation i livmodern, så min smärta efteråt var rejält mycket värre än normalt vid snitt, så det vill jag inte riskera att skrämma upp någon med :D
 
Nu är det bara 1.5 vecka kvar tills det är dags för snittet och då vi äntligen får träffa det lilla fröet som sakta vuxit inom mig.

BB väskan packad
Skötväskan packad.
Mannen har packat sin.
Köpt ett gäng Swebars (proteinbars) och en burk Nyåkers pepparkakor som måste med
 
Jag tycker för övrigt verkligen synd om min sambo just nu. Humöret är inte att leka med, och jag växlar mellan snäll och glad och skvalande tårar på 5 sekunder, eller ilskeutbrott och fräsanden för den delen... :crazy:Märker att det går ut över en del på jobbet också men där är såklart lättare att skärpa sig. Är som vanligt den som står en närmast som får ta stora smällen. Och sambon blir såklart stressad och ledsen av mina utbrott.

Jag växlar mellan hopp om att humöret ska bli bättre när bebis är född, till rädsla att det blir ännu värre då med sömnbrist och en bebis som kommer kräva all energi... Om jag och sambon bråkar idag är det ju bara vi som påverkas, sen finns ju en liten att ta hänsyn till också.:crazy::(

Usch, förstår precis.. det är så otroligt jobbigt när gravidhormonerna slår till, man är helt chanslös. Även om man inser att man kanske beter sig en aaaaning orimligt. :angel::banghead:
 
Åh, jag måste bara ventilera (har varit så himla upptagen igår så har verkligen längtat till att få skriva av mig här :bow:). Förlåt i förväg för långt inlägg och tack för att/om ni orkar läsa. :heart:heart:heart

Jag har ju varit superpepp inför förlossningen. I min målbild så drar det igång, jag badar varmt (fungerar skitbra som smärtlindring för mig) hemma fram till dess att det är dags att åka in. Vi åker in, jag föder min son. Vi stannar 2 dygn på sjukhuset, kommer hem och har 10 dagar i bebisbubblan innan min man måste jobba igen. Allting frid och fröjd.

Men. Igår morse slog det mig med full kraft (och ja, det är HELT ORIMLIGT att jag inte insett det här innan, men det är väl en skyddsmekanism) att det här troligtvis inte alls kommer att inträffa, för vart får mannens barn plats i bilden? Det närmsta min målbild vi kommer är om förlossningen drar igång en tisdag eller onsdag på pappavecka (dom byter på fredagar), farmor tar barnen och dom åker tidigare till sin mamma, vi kommer hem på fredagen och får sedan en vecka ihop, bara vi två. Men vad är sannolikheten för det liksom? Att det ska dra igång just då.. typ noll.

Och bara tanken på att ha barnen där när jag kommer hem från BB ger mig uppriktigt panik. Alltså på riktigt på den nivå att jag hellre skulle flytta hem till pappa och hans sambo första tiden med bebisen och lämna min man med sina barn. Jag pratade med min man om det igår och insåg ju att hans målbild troligtvis inte alls överensstämmer med min och det gör den ju inte. Han ser det som det mest självklara (och mysiga) i världen att storebröderna är hemma när bebis kommer hem. Han är livrädd att dom ska känna sig bortstötta annars (förståeligt) och menar på att om det vore våra gemensamma barn skulle det vara självklart att dom var där när vi kom hem. Och ja, det vore det ju, men det skulle ju också innebära att jag hade gjort det här två gånger tidigare och (troligtvis) var lite mer avslappnad med det.

Nu känner jag bara att jag kommer inte ha någon ork alls att ge av mig själv eller min upplevelse för att skydda hans barns känslor och få dom att känna sig inkluderade. Ego, jag vet.. Men jag känner att jag ger så otroligt mycket av mig själv hela tiden för just hans barn och det här är något jag troligtvis (om mannen får bestämma) bara får uppleva en gång i livet och det är det största som någonsin kommer hända mig. Då vill jag inte offra en del av min upplevelse för någon annans skull. Och bara tanken på att hans barn ska krypa upp i sängen med mig där jag sitter med bebis, läckande bröst, avslag och troligtvis i en hormonell bergochdalbana får mig att rysa.

Åhh.. jag vet inte hur vi ska få ihop det här alls, jag vet bara att jag just nu känner för att krypa ihop i fosterställning och bara gråta. :cry:
 
Har sytt endel (du kan se lite av det i sytråden på buke om du är nyfiken :)). Det går ju så himla fort att sy barnkläder, passar mig perfekt och hallonsmulas mönster är easy peasy. Men lite nervös över overallen för har tänkt ha dragkedja på den :eek:

Laga kläder är inte fy skam det heller, kommer man långt med ;)

Ska kika in i den vid tillfälle! :)

Långt och långt... det finns en anledning till att typ 95 % av barnens byxor är svarta/mörkgråa/mörkblå - då syns inte lagningen så väl :angel:
 
Så skönt att vara hemma! Har sovit sjukt dåligt i sjukhussängen och längtat efter storebror. Storebror har varit och hälsat på varje dag och är inte helt nöjd med situationen, tycker mest bebis-grejen är onödig och jobbigt att dela med sig av mamma och pappa. Men idag en stund efter vi kommit hem satte han sig i soffan, sträckte ut armarna och ville hålla henne :heart Sambon kommer vara hemma året ut vilket känns väldigt skönt, nu kan vi i lugn och ro hitta lite ny balans i vardagen.

Läkaren som snittade mig kom till mitt rum på BB igår och pratade om operationen. Snittet gick jättebra, men hon hade sett under operationen att jag hade väldigt små äggstockar. Uppenbarligen fungerar de, men det lät lite på henne som att hon var förvånad att jag blivit gravid spontant, utan ivf. Kanske fanns en anledning till att jag kände klockan ticka... :p

Åh, vad mysigt det låter att vara hemma med bebisen! Nu längtar jag lite extra tills det är vår tur!

Och det låter superskönt att ni blir hemma båda två nu :)
 
Imorgon är det tredje gången på gravidyoga. Instruktören ska ha med sig en smärtsimulator så man får känna på lite hur det kommer kännas att föda och kunna koncentrera sig på andning. Vete tusan om det är klokt att prova den eller inte. :nailbiting:

Finns sådana saker!? :eek: Du måste rapportera till oss hur det hela gick/gick till!
 
Jag blev sövd när mitt snitt gjordes, så jag har knappt koll på själv hur det går till ;) . Och sen komplikationer med inflammation i livmodern, så min smärta efteråt var rejält mycket värre än normalt vid snitt, så det vill jag inte riskera att skrämma upp någon med :D

Ju mindre man vet desto bättre, känner jag ibland ;). När jag snittades var det i vaket tillstånd men känner att jag inte har direkt bättre koll för det...

Har inflammationen helt gett med sig nu? Börjar du må lite bättre?
 
Åh, jag måste bara ventilera (har varit så himla upptagen igår så har verkligen längtat till att få skriva av mig här :bow:). Förlåt i förväg för långt inlägg och tack för att/om ni orkar läsa. :heart:heart:heart

Jag har ju varit superpepp inför förlossningen. I min målbild så drar det igång, jag badar varmt (fungerar skitbra som smärtlindring för mig) hemma fram till dess att det är dags att åka in. Vi åker in, jag föder min son. Vi stannar 2 dygn på sjukhuset, kommer hem och har 10 dagar i bebisbubblan innan min man måste jobba igen. Allting frid och fröjd.

Men. Igår morse slog det mig med full kraft (och ja, det är HELT ORIMLIGT att jag inte insett det här innan, men det är väl en skyddsmekanism) att det här troligtvis inte alls kommer att inträffa, för vart får mannens barn plats i bilden? Det närmsta min målbild vi kommer är om förlossningen drar igång en tisdag eller onsdag på pappavecka (dom byter på fredagar), farmor tar barnen och dom åker tidigare till sin mamma, vi kommer hem på fredagen och får sedan en vecka ihop, bara vi två. Men vad är sannolikheten för det liksom? Att det ska dra igång just då.. typ noll.

Och bara tanken på att ha barnen där när jag kommer hem från BB ger mig uppriktigt panik. Alltså på riktigt på den nivå att jag hellre skulle flytta hem till pappa och hans sambo första tiden med bebisen och lämna min man med sina barn. Jag pratade med min man om det igår och insåg ju att hans målbild troligtvis inte alls överensstämmer med min och det gör den ju inte. Han ser det som det mest självklara (och mysiga) i världen att storebröderna är hemma när bebis kommer hem. Han är livrädd att dom ska känna sig bortstötta annars (förståeligt) och menar på att om det vore våra gemensamma barn skulle det vara självklart att dom var där när vi kom hem. Och ja, det vore det ju, men det skulle ju också innebära att jag hade gjort det här två gånger tidigare och (troligtvis) var lite mer avslappnad med det.

Nu känner jag bara att jag kommer inte ha någon ork alls att ge av mig själv eller min upplevelse för att skydda hans barns känslor och få dom att känna sig inkluderade. Ego, jag vet.. Men jag känner att jag ger så otroligt mycket av mig själv hela tiden för just hans barn och det här är något jag troligtvis (om mannen får bestämma) bara får uppleva en gång i livet och det är det största som någonsin kommer hända mig. Då vill jag inte offra en del av min upplevelse för någon annans skull. Och bara tanken på att hans barn ska krypa upp i sängen med mig där jag sitter med bebis, läckande bröst, avslag och troligtvis i en hormonell bergochdalbana får mig att rysa.

Åhh.. jag vet inte hur vi ska få ihop det här alls, jag vet bara att jag just nu känner för att krypa ihop i fosterställning och bara gråta. :cry:

Jag förstår dina känslor, men jag tror att du måste ta dagarna som dom kommer. Det är viktigt att bonusbarnen inte blir bortprioriterade, men det är lika viktigt att du som förstagångsmamma får vara just det. Förstagångsmamma.
Men du måste ställa in dig på att ni blir en stor familj, inte bara du bebis och mannen. Men även mannen som gjort detta tidigare måste förstå hur du känner och på så sätt vara en del av båda delarna.
 
Åh, jag måste bara ventilera (har varit så himla upptagen igår så har verkligen längtat till att få skriva av mig här :bow:). Förlåt i förväg för långt inlägg och tack för att/om ni orkar läsa. :heart:heart:heart

Jag har ju varit superpepp inför förlossningen. I min målbild så drar det igång, jag badar varmt (fungerar skitbra som smärtlindring för mig) hemma fram till dess att det är dags att åka in. Vi åker in, jag föder min son. Vi stannar 2 dygn på sjukhuset, kommer hem och har 10 dagar i bebisbubblan innan min man måste jobba igen. Allting frid och fröjd.

Men. Igår morse slog det mig med full kraft (och ja, det är HELT ORIMLIGT att jag inte insett det här innan, men det är väl en skyddsmekanism) att det här troligtvis inte alls kommer att inträffa, för vart får mannens barn plats i bilden? Det närmsta min målbild vi kommer är om förlossningen drar igång en tisdag eller onsdag på pappavecka (dom byter på fredagar), farmor tar barnen och dom åker tidigare till sin mamma, vi kommer hem på fredagen och får sedan en vecka ihop, bara vi två. Men vad är sannolikheten för det liksom? Att det ska dra igång just då.. typ noll.

Och bara tanken på att ha barnen där när jag kommer hem från BB ger mig uppriktigt panik. Alltså på riktigt på den nivå att jag hellre skulle flytta hem till pappa och hans sambo första tiden med bebisen och lämna min man med sina barn. Jag pratade med min man om det igår och insåg ju att hans målbild troligtvis inte alls överensstämmer med min och det gör den ju inte. Han ser det som det mest självklara (och mysiga) i världen att storebröderna är hemma när bebis kommer hem. Han är livrädd att dom ska känna sig bortstötta annars (förståeligt) och menar på att om det vore våra gemensamma barn skulle det vara självklart att dom var där när vi kom hem. Och ja, det vore det ju, men det skulle ju också innebära att jag hade gjort det här två gånger tidigare och (troligtvis) var lite mer avslappnad med det.

Nu känner jag bara att jag kommer inte ha någon ork alls att ge av mig själv eller min upplevelse för att skydda hans barns känslor och få dom att känna sig inkluderade. Ego, jag vet.. Men jag känner att jag ger så otroligt mycket av mig själv hela tiden för just hans barn och det här är något jag troligtvis (om mannen får bestämma) bara får uppleva en gång i livet och det är det största som någonsin kommer hända mig. Då vill jag inte offra en del av min upplevelse för någon annans skull. Och bara tanken på att hans barn ska krypa upp i sängen med mig där jag sitter med bebis, läckande bröst, avslag och troligtvis i en hormonell bergochdalbana får mig att rysa.

Åhh.. jag vet inte hur vi ska få ihop det här alls, jag vet bara att jag just nu känner för att krypa ihop i fosterställning och bara gråta. :cry:

:heart:heart:heart

Jag tänker att det ändå är bra att du kom på det nu och inte först i skarpt läge - nu när det fortfarande finns tid för dig och din sambo att prata och jämka ihop era bilder. Jag förstår ju er båda två och hoppas att ni kan hitta idéer om hur ni ska göra för att det ska kännas okej för er båda!
 
Jag förstår dina känslor, men jag tror att du måste ta dagarna som dom kommer. Det är viktigt att bonusbarnen inte blir bortprioriterade, men det är lika viktigt att du som förstagångsmamma får vara just det. Förstagångsmamma.
Men du måste ställa in dig på att ni blir en stor familj, inte bara du bebis och mannen. Men även mannen som gjort detta tidigare måste förstå hur du känner och på så sätt vara en del av båda delarna.

Ja, på något sätt så måste man ju försöka jämka ihop det. Och det är jättefint att barnen är pepp och VILL vara en del av det och jag vill inte att dom ska känna sig exkluderade. Självklart inte. Men ibland blir det så tydligt att det inte är mina barn och att det verkligen inte är tredje barnet för mig. Och då kan jag inte förväntas vara lika avslappnad med det som jag skulle vara om jag hade fött två barn innan. Sen spelar ju hormoner in en hel del just nu känner jag.. T.ex. höll den yngsta sonen (9 år) på att hoppa på vår hund när hon låg under täcket häromkvällen. Det var inte supernära och även om han hade landat på henne hade hon troligtvis inte gjort sig jätteilla. Men jag fick panik och så fort hon är utanför mitt synfält nu får jag hjärtklappning och tunnelseende. Även fast jag vet att hans barn är superfina och försiktiga med henne. Hur ska det bli med bebisen då?! Jag kommer ju typ inte våga låta dom röra honom.

Men det är sant, jag får försöka acceptera att vi blir en storfamilj, även om hormonerna bara säger att jag vill att det ska vara bebis och mannen och jag.
 
:heart:heart:heart

Jag tänker att det ändå är bra att du kom på det nu och inte först i skarpt läge - nu när det fortfarande finns tid för dig och din sambo att prata och jämka ihop era bilder. Jag förstår ju er båda två och hoppas att ni kan hitta idéer om hur ni ska göra för att det ska kännas okej för er båda!

Ja, jag tror också att det är väldigt bra. Hade jag kommit på det när jag kom hem från BB eller väl där hade det nog blivit hundra resor värre. Jag förstår också båda och jag ser ju vilken vånda min man får som försöker räcka till överallt. Jag tycker så synd om honom och försöker verkligen att se saker från hans sida. T.ex. så är barnen superpappiga nu och vill bara vara nära och bli sedda och bekräftade (naturligt, det är ju en väldigt stor förändring på gång i deras liv som dom med all rätt är lite oroliga inför) och min man vill ju finnas där för dom men samtidigt vara närvarande i graviditeten och hjälpa/stötta mig. Så han försöker verkligen, jag skulle inte kunna ha träffat en bättre man. Men det hjälper ändå inte att det är svårt och tudelat för oss allihopa. :cry:
 
Ja, på något sätt så måste man ju försöka jämka ihop det. Och det är jättefint att barnen är pepp och VILL vara en del av det och jag vill inte att dom ska känna sig exkluderade. Självklart inte. Men ibland blir det så tydligt att det inte är mina barn och att det verkligen inte är tredje barnet för mig. Och då kan jag inte förväntas vara lika avslappnad med det som jag skulle vara om jag hade fött två barn innan. Sen spelar ju hormoner in en hel del just nu känner jag.. T.ex. höll den yngsta sonen (9 år) på att hoppa på vår hund när hon låg under täcket häromkvällen. Det var inte supernära och även om han hade landat på henne hade hon troligtvis inte gjort sig jätteilla. Men jag fick panik och så fort hon är utanför mitt synfält nu får jag hjärtklappning och tunnelseende. Även fast jag vet att hans barn är superfina och försiktiga med henne. Hur ska det bli med bebisen då?! Jag kommer ju typ inte våga låta dom röra honom.

Men det är sant, jag får försöka acceptera att vi blir en storfamilj, även om hormonerna bara säger att jag vill att det ska vara bebis och mannen och jag.

Jag skulle om jag var du kanske prata med bm om det? Det är ändå tankar som är vanliga i din situation, har hört fler som känt på samma sätt. De har fått hjälp och stöd av sin bm om det :)

Det kommer gå hur bra som helst med de äldre barnen. Jag tror det är dumt att oroa sig för saker som kan hända eller som inte har hänt. För ingen mår bra av att vara för orolig, lite orolig måste man självklart få vara. Men jag har en kompis som väldigt lätt blir orolig för allt, vilket gör att mycket annat ställer till det och det blir istället en inre stress som är svår att få bukt på.

Alla är vi olika och reagerar på het olika sätt i olika situationer. Men vi är bara människor med känslor och nu undergraviditeten (samt några veckor/månader efter) ställer hormonerna till det otroligt mycket.
 
Ja, jag tror också att det är väldigt bra. Hade jag kommit på det när jag kom hem från BB eller väl där hade det nog blivit hundra resor värre. Jag förstår också båda och jag ser ju vilken vånda min man får som försöker räcka till överallt. Jag tycker så synd om honom och försöker verkligen att se saker från hans sida. T.ex. så är barnen superpappiga nu och vill bara vara nära och bli sedda och bekräftade (naturligt, det är ju en väldigt stor förändring på gång i deras liv som dom med all rätt är lite oroliga inför) och min man vill ju finnas där för dom men samtidigt vara närvarande i graviditeten och hjälpa/stötta mig. Så han försöker verkligen, jag skulle inte kunna ha träffat en bättre man. Men det hjälper ändå inte att det är svårt och tudelat för oss allihopa. :cry:

Det hörs på dig att du anstränger dig för att se det från hans sida! Är han lika bra på att göra detsamma för dig så tror jag att ni kommer att hitta en väg! :heart

Sedan tänker jag att det ändå är en fördel att de äldre syskonen är så pass stora - de har ju trots allt skola och (gissar jag) fritidsaktiviteter, vilket förhoppningsvis ger dig lite space?
 
Ju mindre man vet desto bättre, känner jag ibland ;). När jag snittades var det i vaket tillstånd men känner att jag inte har direkt bättre koll för det...

Har inflammationen helt gett med sig nu? Börjar du må lite bättre?
Jag är glad att jag blev sövd helt, för sövning har jag varit med om förut och då var det lättare att bara "åka med" i allt som hände. När jag vaknade (läs: kommit ur den värsta dimman) visste ju redan personalen att det gått bra med barnet och kunde meddela mig det omgående. Hade jag varit vaken under snittet så hade nog oron hunnit växa sig ganska stor från att hon plockats ur till att dom kunde säga att det gått bra. Dessutom hann sambon både iväg med barnet till hennes avdelning 800 meter bort, vara där en stund och tillbaka till mig igen innan jag var riktigt med i huvudet, så jag hann knappt känna mig ensam på uppvaket (det sprang dessutom sjuksköterskor hos mig konstant tills han kom).

Inflammationen är borta, så smärtan är minimal numera. Känner av det om jag tar för långa kliv eller är uppe och rör på mig för mycket, men det är ju inga konstigheter.
Järnvärdet är i botten, det känner jag av nu när vi är hemma för jag orkar knappt gå upp till vår dörr (bor två trappor upp utan hiss). Mentalt är jag helt slutkörd, så jag gör inte mycket mer än existerar för tillfället.
 
Har väl allmänt alltid känt mig rätt negativt inställd till att föda naturligt men tänkt att det kanske känns mer genomförbart när det börjar närma sig men igår kändes det verkligen bara att jag gärna hade tagit ett snitt å fått det bortgjort, tycker i övrigt dom hafsade över snitt fast det ju faktiskt är många förlossningar som slutar så, hade gärna haft en snabb genomgång hur det går till mer praktiskt

Jag har snittats två gånger nu, ett akut och ett planerat.
När vi kom in till sjukhuset i måndags inför det planerade snittet fick vi gå in i ett rum och byta om. Jag till rock, strumpor och nättrosor, sambon fick ha blå operationskläder. Vi fick vänta på rummet någon timme. Barnmorskan kom in någon gång under tiden och tog mitt blodtryck, satte infart i handen, kände hur barnet låg och visade hur jag skulle sitta när de satte spinalbedövning. Hon repeterade lite snabbt hur allt kommer gå till (fick infon på inskrivningsmötet förra veckan). Satte dropp eftersom jag inte fått äta/dricka på några timmar. Läkaren som skulle operera kom också in och presenterade sig.

Efter någon timme fick vi gå in i operationssalen. Ett gäng människor presenterade sig. Jag fick sätta mig på britsen, blev inpenslad med något desinficerande på ryggen och fick en bedövande spruta. Sen satte de spinalbedövningen. Tycker inte det gör direkt ont, men är lite obehagligt. Fick en till infart i andra handen också för säkerhets skull, då jag hade moderkakan fram och de inte visste hur långt ner den gick.
Fick lägga mig ner på britsen och snart började nederdelen av kroppen pirra och domna bort. Fick kateter och de rakade bort lite hår.
Fick en syrgasgrimma så att jag och barnet skulle få ordentligt med syre och de satte upp skynket framför magen. Efter en stund provade de att nypa mig hårt i magen och när jag inte tyckte det kändes så mycket/gjorde ont var vi redo. Man känner lite att de är och petar/drar i en, men man känner inte smärtan.
Några minuter senare skrek lillan till och de lyfte över henne på mitt bröst där hon fick ligga kvar medan de sydde ihop mig.

Under hela operationen var de duktiga på att berätta vad som hände, vad de gjorde, fråga hur jag mådde. En del av grejerna man får injicerade blir man tex lätt illamående av så de höll koll så att jag mådde bra hela tiden.

De vägde och mätte henne på rummet/i ett rum som satt ihop med operationsummet. Om det skulle varit så att bebis haft svårt tex att komma igång med andning, vilket kan ske vid snitt då de är oförberedda på att behöva andas, så hade de tagit in henne där och alltså inte behövt springa iväg med henne.

De lyfte över mig i en sjukhussäng, rullade iväg mig, bebis och pappan till uppvaket där vi fick vara i någon timme tills jag kunde böja på knäna. Sen vidare till BB och den berömda brickan, smakade gott med smörgås efter att ha fastat sen kvällen innan :D

Är jättenöjd med allt. Var nöjd med akutsnittet också, men var mycket piggare nu såklart när jag var mer utvilad. Jag var också snabbare upp på benen nu. En skillnad var att vid akutsnittet fick jag ligga ensam på uppvaket medan pappa satt med bebis, vet inte om det alltid är så.

Finns också en bra film på SÖS hemsida om kejsarsnitt, där de berättar hur själva snittet går till. :)
 

November

27 - Evenstar, andra barnet. Flicka, 49 cm, 4240 g (BF 2/12).

December

25 - Emrox, första barnet, flicka
20 - Rugge, Första barnet

Januari
2 - Venus_in_furs, första barnet
6 - Positron, andra barnet
15 - jordgubbsdoft, första barnet
18 - Feathercloud, första barnet
23 - astilbe, första barnet
25 - Cattaflajna, första barnet, flicka
30 - leoparden, första barnet, flicka

Februari
3 - Monifa, första barnet, pojke
8 - YaHilweh, andra barnet, flicka
10 - JeayL, första barnet, pojke
11 - Sofie_B, första barnet
15 - cili, första barnet
19 - pollex, tredje barnet
20 - soom, första barnet
23 - Heulwen, första barnet, flicka
 
Huvudvärk idag :arghh: Troligtvis en blandning mellan för lite sömn de senaste nätterna och för dåligt med vätska. Tror att mjölken börjar komma äntligen vilket rimligtvis också kräver vätska och jag behöver nog hälla i mig mer vatten.

Men sitter just nu med en sovande bebis i famnen och ett sovande barn bredvid mig i soffan. Adventsstjärnan lyser i fönstret bakom oss. Kan ta lite huvudvärk när det är så fint i övrigt :love:
 
Jag skulle om jag var du kanske prata med bm om det? Det är ändå tankar som är vanliga i din situation, har hört fler som känt på samma sätt. De har fått hjälp och stöd av sin bm om det :)

Det kommer gå hur bra som helst med de äldre barnen. Jag tror det är dumt att oroa sig för saker som kan hända eller som inte har hänt. För ingen mår bra av att vara för orolig, lite orolig måste man självklart få vara. Men jag har en kompis som väldigt lätt blir orolig för allt, vilket gör att mycket annat ställer till det och det blir istället en inre stress som är svår att få bukt på.

Alla är vi olika och reagerar på het olika sätt i olika situationer. Men vi är bara människor med känslor och nu undergraviditeten (samt några veckor/månader efter) ställer hormonerna till det otroligt mycket.

Ja, jag vill göra det.. Ska dit imorgon men då ska ju mannen med. Men kanske kan vi båda prata med henne om det.

Så är det ju och i vanliga fall är jag en extremt "icke-orolig" person men dom här hormonerna alltså! Mamma Mia, dom är inte att leka med! Och även om man ibland liksom kan se sig själv utifrån och inse att det här är hormonerna som spelar mig ett spratt så går det inte att lägga band på sig själv!
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Det är dags för en ny tråd :heart Försökte hitta den senaste listan men vet att det hänt en hel del sen dess, så uppdatera gärna...
38 39 40
Svar
787
· Visningar
74 031
  • Låst
Gravid - 1år Eftersom vi fyllt den gamla tråden startar jag en ny. Kopierar in vad jag tror är den senaste listan. Mars 28/2, KarinStarfighter, 33...
102 103 104
Svar
2 071
· Visningar
117 586
Senast: lillebill
·
Gravid - 1år Scrollade i gamla tråden och tror att jag hittade sista listan. Ber om ursäkt om det fanns en senare och någon är missad. September 9/9...
18 19 20
Svar
391
· Visningar
28 144
Gravid - 1år Eftersom som ingen annan startat en ny tråd om våra bebisar kommer det en här :D Tror detta är senaste listan från förra tråden...
34 35 36
Svar
707
· Visningar
46 474
Senast: BusBarro
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp