Åh, jag måste bara ventilera (har varit så himla upptagen igår så har verkligen längtat till att få skriva av mig här
). Förlåt i förväg för långt inlägg och tack för att/om ni orkar läsa.
heart
Jag har ju varit superpepp inför förlossningen. I min målbild så drar det igång, jag badar varmt (fungerar skitbra som smärtlindring för mig) hemma fram till dess att det är dags att åka in. Vi åker in, jag föder min son. Vi stannar 2 dygn på sjukhuset, kommer hem och har 10 dagar i bebisbubblan innan min man måste jobba igen. Allting frid och fröjd.
Men. Igår morse slog det mig med full kraft (och ja, det är HELT ORIMLIGT att jag inte insett det här innan, men det är väl en skyddsmekanism) att det här troligtvis inte alls kommer att inträffa, för vart får mannens barn plats i bilden? Det närmsta min målbild vi kommer är om förlossningen drar igång en tisdag eller onsdag på pappavecka (dom byter på fredagar), farmor tar barnen och dom åker tidigare till sin mamma, vi kommer hem på fredagen och får sedan en vecka ihop, bara vi två. Men vad är sannolikheten för det liksom? Att det ska dra igång just då.. typ noll.
Och bara tanken på att ha barnen där när jag kommer hem från BB ger mig uppriktigt panik. Alltså på riktigt på den nivå att jag hellre skulle flytta hem till pappa och hans sambo första tiden med bebisen och lämna min man med sina barn. Jag pratade med min man om det igår och insåg ju att hans målbild troligtvis inte alls överensstämmer med min och det gör den ju inte. Han ser det som det mest självklara (och mysiga) i världen att storebröderna är hemma när bebis kommer hem. Han är livrädd att dom ska känna sig bortstötta annars (förståeligt) och menar på att om det vore våra gemensamma barn skulle det vara självklart att dom var där när vi kom hem. Och ja, det vore det ju, men det skulle ju också innebära att jag hade gjort det här två gånger tidigare och (troligtvis) var lite mer avslappnad med det.
Nu känner jag bara att jag kommer inte ha någon ork alls att ge av mig själv eller min upplevelse för att skydda hans barns känslor och få dom att känna sig inkluderade. Ego, jag vet.. Men jag känner att jag ger så otroligt mycket av mig själv hela tiden för just hans barn och det här är något jag troligtvis (om mannen får bestämma) bara får uppleva en gång i livet och det är det största som någonsin kommer hända mig. Då vill jag inte offra en del av min upplevelse för någon annans skull. Och bara tanken på att hans barn ska krypa upp i sängen med mig där jag sitter med bebis, läckande bröst, avslag och troligtvis i en hormonell bergochdalbana får mig att rysa.
Åhh.. jag vet inte hur vi ska få ihop det här alls, jag vet bara att jag just nu känner för att krypa ihop i fosterställning och bara gråta.