Miks
Trådstartare
Tack!Stort lycka till och hoppas allt går/har gått enligt planen.
Vad hände egentligen vid sonens förlossning?
Jag skriver i en spoiler så kan den som vill läsa i korta drag vad som hände under sonens förlossning
Jag var förlossningsrädd redan innan förlossningen 2009. Bakom ligger ett övergrepp, kontrollbehov och rädsla för det okända med blod, slem och förlopp. Vi fick samtalshjälp innan och hade sån tur att den BM som vi gått på samtal hos var den vi träffade när vi kom in. Den korta historien är att allt gick ganska bra fram till 7-8cm öppen. Därefter var det ett skiftbyte. Den nya BM tyckte att det gick för långsamt trots värkstimulerande dropp. Hon höjde droppet och värkarna kom i ett. Ingen vila och ingen chans för mej att kommunicera. I samband med detta slutade EDA:n att värka och jag var väldigt smärtpåverkad. Jag uppfattade att det pratades över mitt huvud och hade ingen möjlighet att ens hinna med att meddela hur jag mådde eller fråga vad som hände.
Sonens hjärtljud gick ner i samband med det tuffa tempot och då blev det ganska forcerat. Droppet höjdes ytterligare, det pratades om sugklocka vilket i sig var en av mina största skräcker och stämningen i rummet trappades upp.
Krystvärkarna avstannade och sonen fastnade med huvudet i höjd med ögonbrynen. Där satt han fast en stund innan jag fick order om att trycka ut honom utan värkar.
Väl ute andades han inte och BM fick rusa ur rummet för att få igång honom. Maken har därefter berättat att akutrummet fylldes av folk på under 2 minuter. Sonen kom igång och allt gick bra till slut.
Egentligen var det ingen komplicerad förlossning i sig. Det var mer att vi båda kände att det hände saker på slutet som vi inte kunde hantera. Maken klarade inte ens av att berätta vad som skett inne i akutrummet förrän efter typ en månad. Bara han tänkte på det började han grina. Jag har minnesluckor och glimtar av panik och oerhörd smärta. Egentligen hade vi nog båda behövt få hjälp att bearbeta sonens förlossning ordentligt direkt men just där och då var vi båda överens om att det här gör vi inte om så det blev liksom inte så.
Sonens hjärtljud gick ner i samband med det tuffa tempot och då blev det ganska forcerat. Droppet höjdes ytterligare, det pratades om sugklocka vilket i sig var en av mina största skräcker och stämningen i rummet trappades upp.
Krystvärkarna avstannade och sonen fastnade med huvudet i höjd med ögonbrynen. Där satt han fast en stund innan jag fick order om att trycka ut honom utan värkar.
Väl ute andades han inte och BM fick rusa ur rummet för att få igång honom. Maken har därefter berättat att akutrummet fylldes av folk på under 2 minuter. Sonen kom igång och allt gick bra till slut.
Egentligen var det ingen komplicerad förlossning i sig. Det var mer att vi båda kände att det hände saker på slutet som vi inte kunde hantera. Maken klarade inte ens av att berätta vad som skett inne i akutrummet förrän efter typ en månad. Bara han tänkte på det började han grina. Jag har minnesluckor och glimtar av panik och oerhörd smärta. Egentligen hade vi nog båda behövt få hjälp att bearbeta sonens förlossning ordentligt direkt men just där och då var vi båda överens om att det här gör vi inte om så det blev liksom inte så.
Mvh Miks