I helgen fick jag sova!
Nu, efter mycket gräl och tjafs har poletten trillat ner hos min sambo.
Så en hel natt där han skötte matning, gullande och blöjbyten...
Tur att jag är så envis, har inte vikt mig en millimeter utan fått honom att förstå det ohållbara i situationen. Tror han snabbt insåg fördelarna, då jag även fick åka ensam till stallet och kom hem som ett solsken
.
Jag har alltid varit den glada drivkraften medan han bidrar med stabil eftertänksamhet, så vi båda behöver mig lite glad och taggad för att vardagen ska fungera. Var hos helsesyster på BVC igår och hon sa rakt ut att hon inte förstod hur jag orkat med, först den långa förlossningen, sedan handikappad av ischias med totalt ansvar för hund, bebis och halva hästen (har ju en underbar medryttare).
Btw, igår fick jag till och med maten lagad åt mig!