Sv: Vinter 09-10 mammor del 2, den spännande uppföljningen...
Förlossningen gjorde ont och var jobbig, men den var ingenting mot det som komma skulle.
De la upp honom på mitt bröst och började undersöka hur det gått för mig. Jag hade gått sönder mycket, både utvändigt och invändigt, och hematom (blodfickor) hade uppstått. Doktorn fick komma ner och sy, dels det jag spruckit, men hon fick också skära upp hematom och tömma ur blod innan hon sydde igen dem igen, så det var en hel del trocklande. Fick lokalbedövning och hängde konstant i lustgasmasken, men det gjorde ändå så ont att jag låg och skrek. Doktorn sa att det var gränsfall om de skulle ta mig till operation, men hon chansade och sydde på förlossningsrummet. Hon konstaterade även att jag skulle få mycket ont och få svårt att sitta en tid framöver.
Jag förlorade ganska mycket blod, och doktorn ville att jag åtminstonde skulle stanna över natten på perinatal-avdelningen för observation, så efter att vi fått vår fikabricka så rullades vi upp till sjukhusavdelningen. Vår plan hade hela tiden varit att ta in ett par nätter på patienthotellet för att få hjälp att komma igång med föräldrarskapet. Nu slogs planen i kras, min man fick inte stanna över natten, utan jag blev ensam kvar med Liam. Jag hade vansinnigt ont, kunde knappt ta mig i och ur sängen, och Liam tyckte inte att man behövde börja sitt jordeliv med att sova. Jag hade aldrig tidigare ens hållt ett så litet barn, nu var jag ensam med att försöka trösta och amma. Jag kunde ringa på sköterskor om jag ville, men det kändes så fel att ringa in hjälp så fort han började gny i sin säng, eller så fort jag skulle lägga honom till bröstet, så jag bet ihop och kämpade. Vaken hela natten bökandes och stökandes, det var skönt när min man kom tillbaka dagen efter och kunde ta över, Liam ville fortfarande inte sova, men nu kunde jag åtminstonde få någon timmes sömn.
Jag blev kvar på sjukhuset i fyra dygn, sedan skrev jag ut mig själv. Blodvärdet hade gått åt rätt håll, ingen feber eller något annat som tydde på infektion, och jag kände det som att jag bara låg där och åt smärtstillande, och det kunde jag lika gärna göra hemma, nätterna var sömnlösa och hemma var vi ju två som kunde dela på jobbet.
Väl hemma fick jag mer värk, jag kunde varken ligga, sitta eller stå still, utan det var endast när jag gick långsamt som jag kunde stå ut med det onda. Det gjorde att jag gick i stort sett 20 timmar om dygnet, jag vandrade runt som en orolig våldnad här i huset hela nätterna. Jag tvingade mig att sitta (på gummiring med isblock inkilat mellan benen) när jag ammande, men det gjorde oftast så ont att jag satt och galltjöt medans han drack. Någon timme varje natt sov jag, ihopkrupen i fosterställning över en hög med kuddar i soffan, förmodligen när jag blev så trött att kroppen gav in, men vaknade så fort kroppen återhämtat sig tillräckligt för att känna smärtan igen, och då var det bara att stiga upp och gå igen. Jag blev ett vrak, konstant ont och ingen sömn på tio dygn, jag grät och grät. Det värsta var inte den konstanta smärtan, det var att inte kunna/få sova.
Tio dagar efter förlossningen klarade jag inte av det längre utan åkte tillbaka in till sjukhuset igen. Jag hade fått en infekton i en av stygnytorna och de gav mig starkare smärtstillande och antibiotika. Fortfarande ont men det blev mycket bättre redan dagen efter jag startade kuren. Kuren varade i sju dagar, lite orolig var jag när jag tog sista tabletterna och jag fortfarande kände av det onda, men det blir långsamt bättre och bättre för var dag som går. Jag kan nu sova på sidan, måste stiga upp när den sidan jag ligger på somnar, för att byta sida, kan inte ligga på rygg. Jag kan heller inte sitta ännu, jag kommer hjälpligt undan om jag sitter med ena benet uppvikt under rumpan, men det är jobbigt att sitta still så länge som det behövs när jag ammar.
De tre veckorna som gått har jag varit totalt ointresserad av något annat än mig själv och mitt onda, men nu har jag börjat intressera mig mer för omvärlden igen, titta in på buke, kolla in nyheter, kontakta familj och goda vänner etc. Det känns skönt att äntligen kunna skingra tankarna med något annat än att älta smärta och sömnbrist dygnet runt.
