Vill inte gå i dagvård

För ett tag sen så skrev jag att vi hade pratat om dagvård och att jag kanske skulle börja i ungefär mitten av september. Men har tänkt ganska mycket på det och jag har bestämt att jag inte ska gå i dagvård. Och då tycker säkert många att jag är jätte dum som inte vill det och att jag inte vill ha hjälp och så men det är INTE så!
Men det jag har läst så står det ofta att det är från 16 år. Så ifall det är så här skulle jag inte ens passa där iallafall. Så det är en andledning att jag inte vill.
Och sen att man är där många timmar varje dag och att man ät typ en grupp med flera andra. Och det vet jag att jag skulle INTE klara för blir sååå stressad av att träffa andra och så. Så det skulle inte gå bra alls och jag skulle få massa ångest av det.
Och en till sak som står på många ställen att man ska ha hög mottivation och vilja förändra liksom. Och det har inte jag. Utan såfort jag skulle få chansen så skulle jag inte äta som dom bestämmer eller typ skära mig eller nåt sånt. Så skulle inte vara säkert eller hur man ska säga och att jag vill inte behöva börja känna massa nya människor och allting. För jag skulle ändå bara må sämre av det.
Men ja så jag har iallafall bestämt att jag INTE vill gå i dagvård. Men vet inte om jag får säga nej eller om dom bara bestämmer att jag ska. Men ifall jag VET att det skulle gå jätte dåligt och bara bli skit av allting om jag skulle gå där så fattar jag inte varför dom isåfall skulle tvinga mig. Eller ja det skulle bara bevisa isåfall att dom inte lyssnar och inte bryr sig vad jag säger.
Men jag ska ha läkar samtal imorgon tror jag så tänkte säga det då så får jag väl se vad dom säger. För vet inte vad det finns för alternativ heller om jag kan få bara börja skolan som vanligt om jag får komma härifrån eller om jag isåfall bara måste sitta hemma eller hur dom tycker.
Men ja det är väl det om dagvård som jag har tänkt på. Och idag blir bara en vanlig dag tror jag och har fortfarande att jag inte får ha permison och inte vara ifred så kanske ska träffa hundarna i eftermiddag men annars är det nog bara sitta och typ ruttna bort.
Lägger in en skitful bild också som jag höll på med igår och imorse. Som är jätte ful och ville typ riva sönder den men jag gjorde klart iallafall.

 

[sorbifolia]

Bra plan att ta upp med läkaren hur du tänker ang dagvården, berätta varför just som du gjort här och att du tror du kommer må sämre av det. Kanske går det att anpassa på något sätt så du slipper vara i grupp med äldre ungdomar.

Oavsett så tror jag inte de kommer skicka dit dig innan du är "redo" och har hittat din motivation..

 

[LiviaFilippa]

Bra plan att ta upp med läkaren hur du tänker ang dagvården, berätta varför just som du gjort här och att du tror du kommer må sämre av det. Kanske går det att anpassa på något sätt så du slipper vara i grupp med äldre ungdomar.

Oavsett så tror jag inte de kommer skicka dit dig innan du är "redo" och har hittat din motivation..

Nej hoppas inte det men jag kommer aldrig bli redo för det iallafall. Så behöver en annan plan då. Och jag fattar att dom vill att jag ska gå där så andra slipper typ se till att jag äter och sånt så jag fattar ju varför på det sättet. Men är hellre hemma och sköter det själv isåfall än är där ifall det är för att ingen annan vill eller kan.

 

[Motacilla]

Det handlar knappast om att de inte orkar med dig! Folk som jobbar inom vården har ändå valt att jobba med att hjälpa människor.

Jag gissar att de tycker att du nu har gjort så stora framsteg att du är redo för nästa steg i behandlingen. Men det är bäst att du frågar läkaren förstås!

Kanske kan det vara bra för dig att få träffa andra som har samma sjukdom, och få höra hur de gör för att klara av t.ex ångesten. Jag förstår om det verkar skrämmande, men lita på experterna!

Kanske du kunde tänka dig att testa att göra som de föreslår i några dagar i alla fall? Och om det inte alls går så får ni göra en ny plan för dig?

 

[LiviaFilippa]

Det handlar knappast om att de inte orkar med dig! Folk som jobbar inom vården har ändå valt att jobba med att hjälpa människor.

Jag gissar att de tycker att du nu har gjort så stora framsteg att du är redo för nästa steg i behandlingen. Men det är bäst att du frågar läkaren förstås!

Kanske kan det vara bra för dig att få träffa andra som har samma sjukdom, och få höra hur de gör för att klara av t.ex ångesten. Jag förstår om det verkar skrämmande, men lita på experterna!

Kanske du kunde tänka dig att testa att göra som de föreslår i några dagar i alla fall? Och om det inte alls går så får ni göra en ny plan för dig?

Jag tror det bara skulle bli värre om jag ska vara med andra med anorexi hela dagarna. Okej att det kanske skulle vara bra att prata med andra om vissa saker KANSKE men vill verkligen verkligen INTE gå där och typ allt handlar om att man har anorexi och måste äta liksom. För jag är så trött på det och att allt hela tiden handlar om det så jag VET att det skulle vara jätte dåligt att gå där hela dagarna och allt ska bara handla om det. Vill liksom inte ha ännu mer uppmärksamhet på att jag är sjuk eller hur jag ska säga.

 

[Sleepy]

För ett tag sen så skrev jag att vi hade pratat om dagvård och att jag kanske skulle börja i ungefär mitten av september. Men har tänkt ganska mycket på det och jag har bestämt att jag inte ska gå i dagvård. Och då tycker säkert många att jag är jätte dum som inte vill det och att jag inte vill ha hjälp och så men det är INTE så!
Men det jag har läst så står det ofta att det är från 16 år. Så ifall det är så här skulle jag inte ens passa där iallafall. Så det är en andledning att jag inte vill.
Och sen att man är där många timmar varje dag och att man ät typ en grupp med flera andra. Och det vet jag att jag skulle INTE klara för blir sååå stressad av att träffa andra och så. Så det skulle inte gå bra alls och jag skulle få massa ångest av det.
Och en till sak som står på många ställen att man ska ha hög mottivation och vilja förändra liksom. Och det har inte jag. Utan såfort jag skulle få chansen så skulle jag inte äta som dom bestämmer eller typ skära mig eller nåt sånt. Så skulle inte vara säkert eller hur man ska säga och att jag vill inte behöva börja känna massa nya människor och allting. För jag skulle ändå bara må sämre av det.
Men ja så jag har iallafall bestämt att jag INTE vill gå i dagvård. Men vet inte om jag får säga nej eller om dom bara bestämmer att jag ska. Men ifall jag VET att det skulle gå jätte dåligt och bara bli skit av allting om jag skulle gå där så fattar jag inte varför dom isåfall skulle tvinga mig. Eller ja det skulle bara bevisa isåfall att dom inte lyssnar och inte bryr sig vad jag säger.
Men jag ska ha läkar samtal imorgon tror jag så tänkte säga det då så får jag väl se vad dom säger. För vet inte vad det finns för alternativ heller om jag kan få bara börja skolan som vanligt om jag får komma härifrån eller om jag isåfall bara måste sitta hemma eller hur dom tycker.
Men ja det är väl det om dagvård som jag har tänkt på.

Skriv det här på en lapp och ge till läkaren. Tycker det är bra att du funderar.

 

[Motacilla]

Men kanske det handlar mer om metoder för att klara av vardagen än att fokusera på sjukdomen?

Vi kan ju faktiskt inte veta vad programmet där går ut på, om du förstår hur jag menar.

Kanske det är en bra verksamhet där man får vara som vanligt, men utgående från de förutsättningar som man faktiskt har?
Jag menar: det är lättare att vara i en grupp där alla har samma utgångspunkt. Då förstår alla och kan stötta om det känns jobbigt för nån.

Jag tycker du ska ge det en chans i alla fall.

 

[Andromedae]

Jag gick i dagvård (efter att under ett par månader varit inlagd) när jag var i din ålder. För min del handlade det inte alls om min sjukdom, utan det handlade mer om att hitta andra saker att göra.

När man är så ung och blir så sjuk behöver man stöd att komma tillbaka till en fungerande vardag. Jag tycker du absolut ska prata om dina farhågor, men försök också ge det en chans

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Sen tycker jag att du ska skaffa dig en dagbok, där du kan skriva ner allt du funderar på. Sen kan du låta läkaren läsa lite där emellanåt. Hittills har hon fått träffa den tysta och den arga delen av dig. Får hon läsa din dagbok så kommer hon även att få träffa den delen av dig som vi ser här; den fundersamma, eftertänksamma, kloka, omtänksamma, snälla och jättegoa delen av dig. Du kan även klistra in bilder i dagboken, rita i den och så. Lite bilder eller teckningar på hundarna och ponnysarna.

 

[Motacilla]

Jag föreslår också att du läser en berättelse som en tjej som haft anorexia skrivit, eventuellt känner du igen dig i tankegångarna:

http://www.atstorning.se/behandling-2/sa-blev-jag-frisk/hannas-berattelse/

 

[LiviaFilippa]

Men kanske det handlar mer om metoder för att klara av vardagen än att fokusera på sjukdomen?

Vi kan ju faktiskt inte veta vad programmet där går ut på, om du förstår hur jag menar.

Kanske det är en bra verksamhet där man får vara som vanligt, men utgående från de förutsättningar som man faktiskt har?
Jag menar: det är lättare att vara i en grupp där alla har samma utgångspunkt. Då förstår alla och kan stötta om det känns jobbigt för nån.

Jag tycker du ska ge det en chans i alla fall.

Men jag vill inte vara i en grupp med bara andra som har anorexi. Fattar inte en enda sak som skulle vara bättre med det FÖR MIG. Det kanske är jätte bra för många men jag skulle inte passa in där iallafall så då vill jag inte slösa bort att ta en plats för mig.

 

[LiviaFilippa]

Jag gick i dagvård (efter att under ett par månader varit inlagd) när jag var i din ålder. För min del handlade det inte alls om min sjukdom, utan det handlade mer om att hitta andra saker att göra.

När man är så ung och blir så sjuk behöver man stöd att komma tillbaka till en fungerande vardag. Jag tycker du absolut ska prata om dina farhågor, men försök också ge det en chans

Hur länge gick du i dagvård om du vill säga? Och var dom andra äldre eller hur var det?

 

[Andromedae]

Hur länge gick du i dagvård om du vill säga? Och var dom andra äldre eller hur var det?

Några månader tror jag att det var. Var där några gånger i veckan, innan jag återgick till att gå i skolan som vanligt.
Stället jag var på hade ingen grupp som passade mig just då, så jag var alltid med en av behandlingspedagogerna.

Sådana där ställen är ju vana att anpassa på olika sätt för att det ska fungera för den som ska få vården.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Sen tycker jag att du ska skaffa dig en dagbok, där du kan skriva ner allt du funderar på. Sen kan du låta läkaren läsa lite där emellanåt. Hittills har hon fått träffa den tysta och den arga delen av dig. Får hon läsa din dagbok så kommer hon även att få träffa den delen av dig som vi ser här; den fundersamma, eftertänksamma, kloka, omtänksamma, snälla och jättegoa delen av dig. Du kan även klistra in bilder i dagboken, rita i den och så. Lite bilder eller teckningar på hundarna och ponnysarna.

Jag fattar hur du menar men tror inte jag skulle kunna skriva lika om jag skrev som jag visste att hon skulle läsa. Utan skulle nog ändå bli att jag tänker mycket mer hur jag ska skriva så hon fattar och inte missförstår eller tolkar på nåt annat sätt och sånt. Men ja jag kan kanske testa men tror inte jag kommer skriva så jätte bra.

 

[LiviaFilippa]

Några månader tror jag att det var. Var där några gånger i veckan, innan jag återgick till att gå i skolan som vanligt.
Stället jag var på hade ingen grupp som passade mig just då, så jag var alltid med en av behandlingspedagogerna.

Vadå var du bara med den hela dagen då?

 

[Andromedae]

Vadå var du bara med den hela dagen då?

Var där halvdagar. I början hade hon förberett exakt vad vi skulle göra, sedan efter ett tag så brukade jag få välja på några olika alternativ.

Just stället jag var på handlade mycket om typ, skapande och att använda skapandet för att hantera ångesten. Det finns olika ställen och de gör på olika sätt.

 

[LiviaFilippa]

Jag föreslår också att du läser en berättelse som en tjej som haft anorexia skrivit, eventuellt känner du igen dig i tankegångarna:

http://www.atstorning.se/behandling-2/sa-blev-jag-frisk/hannas-berattelse/

Ja känner igen mig i ganska mycket av det men endel saker känns bara jobbigt. Som det att det är lättare om man får behandling när man är yngre. Jag har ju redan fått det och blivit frisk och sen sjuk igen och räknas ändå som ung. Och kan säga att det är INTE enkelt nu. Utan sååå mycket jobbigare än förra gången men om det stämmer att man blir lättare frisk desto yngre man är så borde jag inte ens ha blivit sjuk igen.
Men jag läste också förr nånstans att det oftast är svårare att bli frisk om man blir sjuk flera gånger och det oftast är dom som blir det som aldrig blir helt av med det.

 

[Andromedae]

Det här kanske kan vara någon form av hopp, även om det i den sits du befinner dig inte känns som att det finns så mycket hopp (tro mig, jag vet).

När jag var fjorton år blev jag inlagd på BUP-akuten i ett par månaders tid, på grund av depression. Jag gjorde jäkligt mycket dumma grejer och jag insåg inte ens då hur otroligt dåligt jag mådde. Jag missade därför typ en termins skola och levde lång tid under tron att jag "sabbat mitt liv".

Idag har det gått femton år. Jag har mina hästar, jag har en familj, en högskoleexamen. Mitt liv blev något helt annorlunda än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig när jag var fjorton år och ensammast i hela världen. För mig är den där tiden, som verkade så definierande för hela mitt liv, numera bara ett kapitel i en bok som innehåller så oerhört mycket mer. En bok som alltid blir längre.

Det är tufft. Alla tonåringar har det jobbigt, men är man sjuk så är det tufft på en helt annan nivå. Men det går att komma igenom det. Man behöver hjälp, man behöver tid och man behöver lära sig en massa saker på kuppen, men det blir bra.

Och jag tror att du kommer att komma igenom det också.

 

[LiviaFilippa]

Var där halvdagar. I början hade hon förberett exakt vad vi skulle göra, sedan efter ett tag så brukade jag få välja på några olika alternativ.

Just stället jag var på handlade mycket om typ, skapande och att använda skapandet för att hantera ångesten. Det finns olika ställen och de gör på olika sätt.

Okej jag fattar! Tack för svaret

 

[Sleepy]

Jag fattar hur du menar men tror inte jag skulle kunna skriva lika om jag skrev som jag visste att hon skulle läsa. Utan skulle nog ändå bli att jag tänker mycket mer hur jag ska skriva så hon fattar och inte missförstår eller tolkar på nåt annat sätt och sånt. Men ja jag kan kanske testa men tror inte jag kommer skriva så jätte bra.

Se det inte som att du skriver till någon; då tänker du i för många steg. Se det som Din Dagbok, en bok för dig och dina tankar. Bara släpp ut och töm dina funderingar där och lägg undan den.