Vill inte gå i dagvård

För ett tag sen så skrev jag att vi hade pratat om dagvård och att jag kanske skulle börja i ungefär mitten av september. Men har tänkt ganska mycket på det och jag har bestämt att jag inte ska gå i dagvård. Och då tycker säkert många att jag är jätte dum som inte vill det och att jag inte vill ha hjälp och så men det är INTE så!
Men det jag har läst så står det ofta att det är från 16 år. Så ifall det är så här skulle jag inte ens passa där iallafall. Så det är en andledning att jag inte vill.
Och sen att man är där många timmar varje dag och att man ät typ en grupp med flera andra. Och det vet jag att jag skulle INTE klara för blir sååå stressad av att träffa andra och så. Så det skulle inte gå bra alls och jag skulle få massa ångest av det.
Och en till sak som står på många ställen att man ska ha hög mottivation och vilja förändra liksom. Och det har inte jag. Utan såfort jag skulle få chansen så skulle jag inte äta som dom bestämmer eller typ skära mig eller nåt sånt. Så skulle inte vara säkert eller hur man ska säga och att jag vill inte behöva börja känna massa nya människor och allting. För jag skulle ändå bara må sämre av det.
Men ja så jag har iallafall bestämt att jag INTE vill gå i dagvård. Men vet inte om jag får säga nej eller om dom bara bestämmer att jag ska. Men ifall jag VET att det skulle gå jätte dåligt och bara bli skit av allting om jag skulle gå där så fattar jag inte varför dom isåfall skulle tvinga mig. Eller ja det skulle bara bevisa isåfall att dom inte lyssnar och inte bryr sig vad jag säger.
Men jag ska ha läkar samtal imorgon tror jag så tänkte säga det då så får jag väl se vad dom säger. För vet inte vad det finns för alternativ heller om jag kan få bara börja skolan som vanligt om jag får komma härifrån eller om jag isåfall bara måste sitta hemma eller hur dom tycker.
Men ja det är väl det om dagvård som jag har tänkt på. Och idag blir bara en vanlig dag tror jag och har fortfarande att jag inte får ha permison och inte vara ifred så kanske ska träffa hundarna i eftermiddag men annars är det nog bara sitta och typ ruttna bort.
Lägger in en skitful bild också som jag höll på med igår och imorse. Som är jätte ful och ville typ riva sönder den men jag gjorde klart iallafall.

 

[tuaphua]

Jag gick ju i behandling ensam hos vanlig psykolog som ändå var bra på ätstörningsproblematik och som hade haft mig heltid i trauma-grupper 2 ggr och sedan enskilt rätt länge.
Jag var för övrigt SÅ negativt inställd till gruppbehandlingen. Det kändes sjukt läskigt att jag skulle öppna mig inför dem och jag kände att jag verkligen inte ville gå och inte hade behov av att träffa andra i samma sits. Jag träffade en av mina bästa vänner där. Hon flyttade in hos mig under ett par år och har varit en av de närmsta vän-relationerna i mitt liv. Vi hade ju så väldigt mycket mer gemensamt än att vi gått i traumabehandling. Och vi hade väldigt roligt ihop trots att vi båda mådde rätt dåligt den perioden. Hon blev ett väldigt bra stöd.
Och det var en väldigt varm och icke-dömande stämning båda ggr i grupperna.
Så jag har inte personlig erfarenhet av anorexi-dagvård. Men det var flera som hade anorexi och bulimi i gruppen. Det är ju ett rätt vanligt sätt att hantera PTSD etc att svälta sig, hetsäta och överträna. Vi åt ihop och det gick ändå hyfsat bra för alla just för att det var ok att ha svårt med maten. De flesta visste hur det var och gjorde ingen grej av andras issues.

En av mina vänner gick hyfsat nyligen i dagvård hos Mando-kliniken. Man upplevde att det skulle bli för tufft/fel för henne att vara i gruppen och äta med folk etc. Så hon fick ha sin behandlingsperson runt sig bara under dagarna och de åt ihop. De testade någon gång med gruppen. Men det triggade för mycket och min vän fick gå tillbaks till sitt enskilda med sin behandlare. De gjorde lite aktiviteter för att hon skulle få tänka på ngt annat än anorexi, mörka tankar etc. Och hon fick gå i samtal och sedan lite terapi för att ta tag i varför hon utvecklat anorexi. Och hon fick olika verktyg för att hantera både anorexin, stress, ångest etc. Hon fick ringa sin behandlare om hon fick jobbiga tankar sedan när hon inte längre var kvar i dagvården dagligen. Så kunde denne hjälpa henne och peppa via tel.
Hon tyckte det var en väldigt värdefull tid och uppskattade alla verktyg hon fick. Och de anpassade vården väldigt efter henne. Så bra!
Hon blev friskskriven och kan äta och uppskatta mat igen. Men hon är inte riktigt klart med sitt psykiska bagage som gjort att hon tex utvecklat anorexi. Så nu har hon börjat hos psykolog för att fixa det sista lilla liksom, som inte är anorexin.

 

[LiviaFilippa]

Det här kanske kan vara någon form av hopp, även om det i den sits du befinner dig inte känns som att det finns så mycket hopp (tro mig, jag vet).

När jag var fjorton år blev jag inlagd på BUP-akuten i ett par månaders tid, på grund av depression. Jag gjorde jäkligt mycket dumma grejer och jag insåg inte ens då hur otroligt dåligt jag mådde. Jag missade därför typ en termins skola och levde lång tid under tron att jag "sabbat mitt liv".

Idag har det gått femton år. Jag har mina hästar, jag har en familj, en högskoleexamen. Mitt liv blev något helt annorlunda än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig när jag var fjorton år och ensammast i hela världen. För mig är den där tiden, som verkade så definierande för hela mitt liv, numera bara ett kapitel i en bok som innehåller så oerhört mycket mer. En bok som alltid blir längre.

Det är tufft. Alla tonåringar har det jobbigt, men är man sjuk så är det tufft på en helt annan nivå. Men det går att komma igenom det. Man behöver hjälp, man behöver tid och man behöver lära sig en massa saker på kuppen, men det blir bra.

Och jag tror att du kommer att komma igenom det också.

Jag vet inte hur jag ska skriva det här så det inte låter dumt. För det är INTE att jag inte tror på dig! Utan det gör jag och jag fattar att du kanske påriktigt tror att jag kommer komma genom det.
Men det går ju inte för NÅN att veta om det verkligen blir så. För alla som har klarat sig och kommit genom jobbiga saker dom säger såklart att det går. För att ni klarade det. Men dom som inte klarade det som dog kan ju inte direkt säga det. Och jag KAN lika gärna vara en av dom.
Alltså fattar att du bara menar snällt och vill berätta att det går men det är ju inte säkert att det blir bra för mig bara för det så jag kan liksom inte bara lita på det eller hur jag ska säga.

 

[LiviaFilippa]

Se det inte som att du skriver till någon; då tänker du i för många steg. Se det som Din Dagbok, en bok för dig och dina tankar. Bara släpp ut och töm dina funderingar där och lägg undan den.

Ja men om det ändå är tanken att hon ska få läsa så kan jag inte tänka bort det när jag skriver tyvärr. Utan att då kommer jag ändå tänka på att hon kommer läsa.

 

[Andromedae]

Jag vet inte hur jag ska skriva det här så det inte låter dumt. För det är INTE att jag inte tror på dig! Utan det gör jag och jag fattar att du kanske påriktigt tror att jag kommer komma genom det.
Men det går ju inte för NÅN att veta om det verkligen blir så. För alla som har klarat sig och kommit genom jobbiga saker dom säger såklart att det går. För att ni klarade det. Men dom som inte klarade det som dog kan ju inte direkt säga det. Och jag KAN lika gärna vara en av dom.
Alltså fattar att du bara menar snällt och vill berätta att det går men det är ju inte säkert att det blir bra för mig bara för det så jag kan liksom inte bara lita på det eller hur jag ska säga.

Klart du inte kan! Och det är inte heller syftet. Syftet är bara att berätta för dig att det finns överlevare överallt. Just nu ser du sjukdom och ångest och smärta, men det är inte allt som finns där. Livet är allt det där, men också så mycket mer.

Du är på din egen resa och det räcker att läsa vad du skriver här för att märka att du kämpar för allt du är värd.

Ta en dag i sänder, säger man ju. Och det ligger en hel del i det. Det vi behöver ge oss själva ganska ofta, som är något av det svåraste att acceptera, är tid.

 

[sorbifolia]

Jag vet inte hur jag ska skriva det här så det inte låter dumt. För det är INTE att jag inte tror på dig! Utan det gör jag och jag fattar att du kanske påriktigt tror att jag kommer komma genom det.
Men det går ju inte för NÅN att veta om det verkligen blir så. För alla som har klarat sig och kommit genom jobbiga saker dom säger såklart att det går. För att ni klarade det. Men dom som inte klarade det som dog kan ju inte direkt säga det. Och jag KAN lika gärna vara en av dom.
Alltså fattar att du bara menar snällt och vill berätta att det går men det är ju inte säkert att det blir bra för mig bara för det så jag kan liksom inte bara lita på det eller hur jag ska säga.

Nej, det kan givetvis ingen av oss veta, och inte du hellre. Lika lite som jag kan veta att jag inte kommer få en hjärtattack och dö när som helst, eller bli påkörd av en bil och skadas så jag inte kan gå eller ri mer någon gång.... Eller träffa mitt livs kärlek ute på gatan när jag lämnar kontoret i dag... Livet är tyvärr omöjligt att förutspå med 100% säkerhet.

Det enda vi kan göra är att försöka få livet att bli så som vi vill, genom att leva på ett sätt som gör det sannolikt att det ska bli så. Du kanske vaknar upp imorgon och är frisk från din anorexia, det skulle ju i teorin kunna hända det med? Men sannolikheten att bli frisk är mycket större om du följer de rekommenderade behandlingsuppläggen, som har fungerat för andra med liknande problem, än om du inte gör något.

Precis som sannolikheten att jag träffar mitt livs kärlek troligen är större om jag går på dejter för att träffa olika singlar, än om jag bara håller tummerna att personen dyker upp självmant. Och när folk säger till mig "du kommer hitta någon till slut" så vet jag att det är inte säkert det kommer hända, men troligen så får de rätt - så då är det bättre att hålla hoppet uppe och tro på att det visst kommer bli så.

Man ska inte underskatta hur mycket positivt tänkande betyder för ens allmänna mående. Jag vet att det låter jättetöntigt och säkert känns idiotiskt, men det finns massor med forskning som visar på att det ger faktiska fysiska resultat om man lyckas fokusera på det positiva och tänka sig att saker kommer gå bra. Det är dock en träningssak, som kan vara svårt för många men det går att lära sig. Försök lägga bort alla negative tankar om saker som skulle kunna gå illa, för det dränerar energi och får dig bara att må sämre. Fråga dig istället - vad skulle vara det bästa möjliga utfallet här, och hur kan jag öka sannolikheten att det är vad som kommer hända?

 

[Motacilla]

Jag tänker, att även om du är expert på ditt liv och är den som vet vad du tänker och känner, så vore det ändå inte en bra idé att försöka vänja sig vid tanken på att du inte behöver ha kontroll över alla saker jämt?

Jag menar, läkaren och sköterskorna har trots allt både utbildning och erfarenhet. De vet hur det brukar vara vid olika sjukdomar — vad som fungerar och vad som inte fungerar. Sjukvården har redan tänkt ut vad som är den bästa behandlingen vid olika sjukdomar, så vi som är patienter kan bara släppa taget och låta dem som är utbildade sköta sitt jobb.

Även om människor är unika individer så har vi väldigt många likheter ändå. Därför behöver man inte tänka ut vilken behandling som är bäst för en när man är sjuk: man kan lita på att läkaren vet det.

Det stämmer att vissa dör i anorexia, det har du rätt i. Vi ska vara ärliga kring det. Men 9 av 10 blir faktiskt friska. Och du har mycket goda möjligheter att bli frisk.
14 är en UNG patient. Jag vet en person som är 28 som har anorexia, det är en annan sak.

Varför tänker du att du skulle höra till dem som inte blir friska från anorexia?

 

[LiviaFilippa]

Jag gick ju i behandling ensam hos vanlig psykolog som ändå var bra på ätstörningsproblematik och som hade haft mig heltid i trauma-grupper 2 ggr och sedan enskilt rätt länge.
Jag var för övrigt SÅ negativt inställd till gruppbehandlingen. Det kändes sjukt läskigt att jag skulle öppna mig inför dem och jag kände att jag verkligen inte ville gå och inte hade behov av att träffa andra i samma sits. Jag träffade en av mina bästa vänner där. Hon flyttade in hos mig under ett par år och har varit en av de närmsta vän-relationerna i mitt liv. Vi hade ju så väldigt mycket mer gemensamt än att vi gått i traumabehandling. Och vi hade väldigt roligt ihop trots att vi båda mådde rätt dåligt den perioden. Hon blev ett väldigt bra stöd.
Och det var en väldigt varm och icke-dömande stämning båda ggr i grupperna.
Så jag har inte personlig erfarenhet av anorexi-dagvård. Men det var flera som hade anorexi och bulimi i gruppen. Det är ju ett rätt vanligt sätt att hantera PTSD etc att svälta sig, hetsäta och överträna. Vi åt ihop och det gick ändå hyfsat bra för alla just för att det var ok att ha svårt med maten. De flesta visste hur det var och gjorde ingen grej av andras issues.

En av mina vänner gick hyfsat nyligen i dagvård hos Mando-kliniken. Man upplevde att det skulle bli för tufft/fel för henne att vara i gruppen och äta med folk etc. Så hon fick ha sin behandlingsperson runt sig bara under dagarna och de åt ihop. De testade någon gång med gruppen. Men det triggade för mycket och min vän fick gå tillbaks till sitt enskilda med sin behandlare. De gjorde lite aktiviteter för att hon skulle få tänka på ngt annat än anorexi, mörka tankar etc. Och hon fick gå i samtal och sedan lite terapi för att ta tag i varför hon utvecklat anorexi. Och hon fick olika verktyg för att hantera både anorexin, stress, ångest etc. Hon fick ringa sin behandlare om hon fick jobbiga tankar sedan när hon inte längre var kvar i dagvården dagligen. Så kunde denne hjälpa henne och peppa via tel.
Hon tyckte det var en väldigt värdefull tid och uppskattade alla verktyg hon fick. Och de anpassade vården väldigt efter henne. Så bra!
Hon blev friskskriven och kan äta och uppskatta mat igen. Men hon är inte riktigt klart med sitt psykiska bagage som gjort att hon tex utvecklat anorexi. Så nu har hon börjat hos psykolog för att fixa det sista lilla liksom, som inte är anorexin.

Vad bra att det ändå blev bra för både dig och din kompis
Men den grupp behandlingen som du gick i. Ändrade du dig om det att det ändå var bra att träffa andra och prata inför dom och så eller tyckte du lika om det ändå fast att vissa saker kanske ändå hjälpte?

 

[LiviaFilippa]

Nej, det kan givetvis ingen av oss veta, och inte du hellre. Lika lite som jag kan veta att jag inte kommer få en hjärtattack och dö när som helst, eller bli påkörd av en bil och skadas så jag inte kan gå eller ri mer någon gång.... Eller träffa mitt livs kärlek ute på gatan när jag lämnar kontoret i dag... Livet är tyvärr omöjligt att förutspå med 100% säkerhet.

Det enda vi kan göra är att försöka få livet att bli så som vi vill, genom att leva på ett sätt som gör det sannolikt att det ska bli så. Du kanske vaknar upp imorgon och är frisk från din anorexia, det skulle ju i teorin kunna hända det med? Men sannolikheten att bli frisk är mycket större om du följer de rekommenderade behandlingsuppläggen, som har fungerat för andra med liknande problem, än om du inte gör något.

Precis som sannolikheten att jag träffar mitt livs kärlek troligen är större om jag går på dejter för att träffa olika singlar, än om jag bara håller tummerna att personen dyker upp självmant. Och när folk säger till mig "du kommer hitta någon till slut" så vet jag att det är inte säkert det kommer hända, men troligen så får de rätt - så då är det bättre att hålla hoppet uppe och tro på att det visst kommer bli så.

Man ska inte underskatta hur mycket positivt tänkande betyder för ens allmänna mående. Jag vet att det låter jättetöntigt och säkert känns idiotiskt, men det finns massor med forskning som visar på att det ger faktiska fysiska resultat om man lyckas fokusera på det positiva och tänka sig att saker kommer gå bra. Det är dock en träningssak, som kan vara svårt för många men det går att lära sig. Försök lägga bort alla negative tankar om saker som skulle kunna gå illa, för det dränerar energi och får dig bara att må sämre. Fråga dig istället - vad skulle vara det bästa möjliga utfallet här, och hur kan jag öka sannolikheten att det är vad som kommer hända?

Fast det är inte bara att jag har negativa tankar och jag gör ju redan massa saker som dom vill att jag ska. Så jag gör inte ingenting alls liksom.
Och jag vet inte vad det bästa som skulle kunna hända skulle vara eller hur jag kan komma dit liksom men vet att det iallafall INTE är gå i dagvård.

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker, att även om du är expert på ditt liv och är den som vet vad du tänker och känner, så vore det ändå inte en bra idé att försöka vänja sig vid tanken på att du inte behöver ha kontroll över alla saker jämt?

Jag menar, läkaren och sköterskorna har trots allt både utbildning och erfarenhet. De vet hur det brukar vara vid olika sjukdomar — vad som fungerar och vad som inte fungerar. Sjukvården har redan tänkt ut vad som är den bästa behandlingen vid olika sjukdomar, så vi som är patienter kan bara släppa taget och låta dem som är utbildade sköta sitt jobb.

Även om människor är unika individer så har vi väldigt många likheter ändå. Därför behöver man inte tänka ut vilken behandling som är bäst för en när man är sjuk: man kan lita på att läkaren vet det.

Det stämmer att vissa dör i anorexia, det har du rätt i. Vi ska vara ärliga kring det. Men 9 av 10 blir faktiskt friska. Och du har mycket goda möjligheter att bli frisk.
14 är en UNG patient. Jag vet en person som är 28 som har anorexia, det är en annan sak.

Varför tänker du att du skulle höra till dem som inte blir friska från anorexia?

Jag tänker inte att jag INTE kan bli frisk men att det går inte att veta. Men ja sånt som kanske minskar chansen eller hur man ska säga är väl att jag har varit sjuk en gång innan också och blev ändå sjuk igen och inte fattade det innan kroppen var jätte sjuk. Och att jag inte kan tänka mig ett helt normalt łiv liksom utan det känns som det aldrig kommer hända mig.
Och sen så ja såklart att läkaren och dom är experter. Men dom vet ändå inte ALLT. Och alla behöver inte samma vård utan det kan ju vara olika vad som hjälper och jag kan säga hundra andledningar till att dagvård inte skulle hjälpa för mig. Men menar inte att jag inte kan gå med på NÅN behandling men just det känns jätte onödigt att försöka ens.

 

[Motacilla]

Har du frågat läkaren hur hon tänker kring det här att du varit sjuk en gång tidigare? Jag tror att det vore bra att du skulle få prata med henne om just den saken.

Om du inte vet hur du ska säga det till henne själv så kanske du kan skicka till pappa och be att han frågar nästa gång ni har samtal med läkaren?

För inte så länge sedan var du övertygad om att andra saker som vården föreslog var helt fel för dig. Jag förstår att det är irriterande att de har sina metoder och idéer och att du inte får bestämma själv, men försök lita på att de vet vad de gör.

Vad tänker du att är det värsta som skulle kunna hända om du ändå gav dagvården en chans?

 

[stjarnhimmel]

Jag går i Dafgård sen två år tillbaka. I början heltid och nu en dag i veckan.
Där jag går kan man gå med lika typer av ätstörningar, jag har hetsätningsstörning/ diagnosticerad. Jag har ibland valt att tex äta själv eller bara med behandlare. Så ta upp det du tycker är jobbigt.

 

[tuaphua]

Vad bra att det ändå blev bra för både dig och din kompis
Men den grupp behandlingen som du gick i. Ändrade du dig om det att det ändå var bra att träffa andra och prata inför dom och så eller tyckte du lika om det ändå fast att vissa saker kanske ändå hjälpte?

Det ändrades absolut! Det var väldigt läskigt först och jag hade problem att öppna mig gällande mina trauman öht innan. Så jag tyckte det skulle bli skitkonstigt med främlingar med också. Men vi var bara 6 st och de hade satt ihop gruppen väl genom vad de tagit reda på om oss innan. Så det släppte rätt fort. Och det var väldigt nyttigt att se hur de andra reagerade på saker utifrån. Saker som jag själv hade problem med/gjorde men kanske inte kunde se ur annat än min egen synvinkel fick jag annan syn på.
Och vi blev ett bra stöd för varann i gruppen också.
Nu var det inte bara vanligt samtal etc som gjordes, utan det var många olika terapiformer och "utbildning" av psykiater kring vad tex trauma är, vad som sker i kroppen etc. Så man blottade sig ju verkligen fullt ut inför de andra i terapi-sessionerna. Men det kändes ändå tryggt. Vi hade väldigt bra terapeut och psykiater som såg till att det blev bra.
Hon som sen bodde hos mig blev som en syster. Vi knöt ju verkligen tighta band iom allt vi gick igenom ihop. Hon fick ju veta mer om mig än många jag känt hela livet liksom. Och vi triggade liksom inte den andras dåliga mående. Man kunde mer stötta och pigga upp.

Med dagvård kan man ju börja solo med sin behandlare. Och känner man sen att man kanske vill testa grupp iaf så går det ju att ändra. Och vill man inte gå i grupp sen heller så kan man få fortsätta gå solo.

 

[LiviaFilippa]

Har du frågat läkaren hur hon tänker kring det här att du varit sjuk en gång tidigare? Jag tror att det vore bra att du skulle få prata med henne om just den saken.

Om du inte vet hur du ska säga det till henne själv så kanske du kan skicka till pappa och be att han frågar nästa gång ni har samtal med läkaren?

För inte så länge sedan var du övertygad om att andra saker som vården föreslog var helt fel för dig. Jag förstår att det är irriterande att de har sina metoder och idéer och att du inte får bestämma själv, men försök lita på att de vet vad de gör.

Vad tänker du att är det värsta som skulle kunna hända om du ändå gav dagvården en chans?

Vi har inte pratat om det men hon vet att jag har varit det. Men har inte sagt så mycket om det liksom. Men jag vet inte om det är nåt att prata om heller liksom men vet inte.
Och vad som är det värsta som skulle hända med dagvård beror på vems värsta man menar. För värsta som skulle kunna hända som jag tycker är väl att jag skulle få jätte mycket ångest av allting och inte kan kontrollera det och inte skulle orka vara där hela dagen och göra allt dom bestämmer och allt skulle bli kaos. Och värsta som kanske mamma och pappa tycker och kanske andra så är väl det att jag skulle bli mer sjuk istället och bli jätte sjuk igen eller att jag skulle få nån chans och ta självmord eller nåt sånt.

 

[LiviaFilippa]

Jag går i Dafgård sen två år tillbaka. I början heltid och nu en dag i veckan.
Där jag går kan man gå med lika typer av ätstörningar, jag har hetsätningsstörning/ diagnosticerad. Jag har ibland valt att tex äta själv eller bara med behandlare. Så ta upp det du tycker är jobbigt.

Okej så det är alla möjliga som går där blandat? Är det både unga och vuxna blandat också?

 

[LiviaFilippa]

Det ändrades absolut! Det var väldigt läskigt först och jag hade problem att öppna mig gällande mina trauman öht innan. Så jag tyckte det skulle bli skitkonstigt med främlingar med också. Men vi var bara 6 st och de hade satt ihop gruppen väl genom vad de tagit reda på om oss innan. Så det släppte rätt fort. Och det var väldigt nyttigt att se hur de andra reagerade på saker utifrån. Saker som jag själv hade problem med/gjorde men kanske inte kunde se ur annat än min egen synvinkel fick jag annan syn på.
Och vi blev ett bra stöd för varann i gruppen också.
Nu var det inte bara vanligt samtal etc som gjordes, utan det var många olika terapiformer och "utbildning" av psykiater kring vad tex trauma är, vad som sker i kroppen etc. Så man blottade sig ju verkligen fullt ut inför de andra i terapi-sessionerna. Men det kändes ändå tryggt. Vi hade väldigt bra terapeut och psykiater som såg till att det blev bra.
Hon som sen bodde hos mig blev som en syster. Vi knöt ju verkligen tighta band iom allt vi gick igenom ihop. Hon fick ju veta mer om mig än många jag känt hela livet liksom. Och vi triggade liksom inte den andras dåliga mående. Man kunde mer stötta och pigga upp.

Med dagvård kan man ju börja solo med sin behandlare. Och känner man sen att man kanske vill testa grupp iaf så går det ju att ändra. Och vill man inte gå i grupp sen heller så kan man få fortsätta gå solo.

Okej tack för ditt svar Men om du vill säga så vilken ålder var alla i den gruppen? För alltså jag menar inte att man inte kan prata om jobbiga saker och så i min ålder men tror ändå det kanske är lättare för dom som är lite äldre liksom.

 

[Motacilla]

Vi har inte pratat om det men hon vet att jag har varit det. Men har inte sagt så mycket om det liksom. Men jag vet inte om det är nåt att prata om heller liksom men vet inte.
Och vad som är det värsta som skulle hända med dagvård beror på vems värsta man menar. För värsta som skulle kunna hända som jag tycker är väl att jag skulle få jätte mycket ångest av allting och inte kan kontrollera det och inte skulle orka vara där hela dagen och göra allt dom bestämmer och allt skulle bli kaos. Och värsta som kanske mamma och pappa tycker och kanske andra så är väl det att jag skulle bli mer sjuk istället och bli jätte sjuk igen eller att jag skulle få nån chans och ta självmord eller nåt sånt.

Jag menade vad det värsta med dagvården är ur din synvinkel.

Jag är helt övertygad om att personalen som jobbar med dagvård är van vid att patienter har ångest. Jag är också säker på att de har redskap för att hjälpa patienter med ångest, kanske till och med bättre metoder än de nuvarande tipsen du fått?

Jag är också säker på att de gör ett schema som du klarar av. Tanken är inte att trötta ut dig, även om du byter vårdform.

Kan du inte ändå försöka fråga läkaren hur din tidigare erfarenhet av ätstörning påverkar din prognos? Det verkar ändå som att du tänker på det och att det vore bra att prata med läkaren och få fakta om vad som gäller just dig.

Självmord är inte ett "naturfenomen" eller vad man ska kalla det. Du kan styra dina handlingar och söka hjälp om det känns riktigt jobbigt. Självmord är inte något som bara händer, det är ändå en aktiv handling bakom det. Och jag hoppas verkligen att du säger till nån om du har sådana tankar, för då behöver du få prata med en utbildad person om det. För vi vill alla att du ska fortsätta finnas, även om det är jobbigt just nu!

 

[tuaphua]

Okej tack för ditt svar Men om du vill säga så vilken ålder var alla i den gruppen? För alltså jag menar inte att man inte kan prata om jobbiga saker och så i min ålder men tror ändå det kanske är lättare för dom som är lite äldre liksom.

Det var olika åldrar. Jag tror alla var vuxna och yngsta i slutet av tonåren. Så de var ju äldre än du.

Just den trauma-gruppen hade folk varit med om väldigt extrema trauman. Och många hade burit på dem i många år just för att man bara inte kunde prata om saker. Man hade fått en låsning och blivit så där som du var när du var tom.
Jag var väl värst på så sätt iom att jag verkligen inte kunde få ur mig sakerna. Den första omgången i gruppen trodde terapeuten och läkaren att jag bara sket i det tills de insåg hur allvarlig min låsning var och hur mycket jag kämpade. Jag hade stängt av så mycket under så många år att jag bara inte kunde öppna upp ordentligt förrän på slutet av de 5-6 v som vi gick heltid varje dag. Och även efter det hade jag många år i terapi för att kunna få ur mig saker. Men det är ju just det terapi och vård ska hjälpa en med. De ska hjälpa en förstå sina känslor och hitta ett sätt att kommunicera dem för att man sen ska få hjälp.

Nu iom inriktningen på den här gruppen så var det inte bara terapi som byggde på "prat".
Utan man jobbade med musikterapi/bildterapi, attitydgrupp(där man fick hjälp att ändra attityd till sina känslor, tankar, problem, händelser som skett etc), man gjorde livslinje där man sedan pratade om de viktiga händelser som var på den etc.
Det finns en massa sätt att få ur känslor ur människor som kanske inte genom att prata kan få fram allting.
Och även i vanlig terapi där man pratar så finns det duktiga terapeuter/psykologer som vet vad de ska fråga och hur de ska få folk att dels börja prata men också styra in på vad man behöver prata om, i grupp eller solo.
Så det är inte så mycket gruppen som påverkar pratet som det pratas om som terapeuten som leder allt.
Jag vet att tex bildterapi kan användas i anorexi-behandling på vissa ställen. Det kan ju vara en öppning för att börja prata.

 

[Motacilla]

Här finns förresten information om hur behandling av ätstörningar brukar gå till, ifall du vill läsa:

https://www.akademiska.se/for-patient-och-besokare/ditt-besok/undersokning/atstorning/

Kanske är det sådant du redan känner till, men jag tycker det känns bättre när jag läser på och vet mer om hur vården tänker.

 

[LiviaFilippa]

Jag menade vad det värsta med dagvården är ur din synvinkel.

Jag är helt övertygad om att personalen som jobbar med dagvård är van vid att patienter har ångest. Jag är också säker på att de har redskap för att hjälpa patienter med ångest, kanske till och med bättre metoder än de nuvarande tipsen du fått?

Jag är också säker på att de gör ett schema som du klarar av. Tanken är inte att trötta ut dig, även om du byter vårdform.

Kan du inte ändå försöka fråga läkaren hur din tidigare erfarenhet av ätstörning påverkar din prognos? Det verkar ändå som att du tänker på det och att det vore bra att prata med läkaren och få fakta om vad som gäller just dig.

Självmord är inte ett "naturfenomen" eller vad man ska kalla det. Du kan styra dina handlingar och söka hjälp om det känns riktigt jobbigt. Självmord är inte något som bara händer, det är ändå en aktiv handling bakom det. Och jag hoppas verkligen att du säger till nån om du har sådana tankar, för då behöver du få prata med en utbildad person om det. För vi vill alla att du ska fortsätta finnas, även om det är jobbigt just nu!

Ja men det är bara att när jag får jätte stark ångest och såna tankar så tar det över typ allt så kan jag inte prata och förklara. Och nu har vi ju kommit på det med emojis så jag kan ändå få fram det till mamma och pappa men det hjälper ju inte om jag ska gå i dagvård. Och som det när jag försökte komma bort från dom när jag skulle ha permison så var det såna tankar liksom och jätte jätte stark ångest. Så pågrund av sånt så får jag inte vara själv eller ha permison eller nåt men ska kanske börja i dagvård i mitten av september. Och nu är det ju september så det är SNART så känns som alldeles för stort steg liksom och att jag inte kommer klara det.

 

[Motacilla]

Jag förstår

Men målet kanske kan vara att du med tiden inte ska ha så svår ångest? Att du ska lära dig nya sätt att vara, så att ångesten inte får så stort livsutrymme?

Jag förstår att det känns avlägset just nu. Men det är möjligt! Ångest är inte ett permanent tillstånd. Man kan absolut bli frisk från ångest. Men det kräver att man får hjälp med att utmana de tankemönster som triggar ångesten. I början är det kanske svårt att ens förstå vad det är som drar igång alarmet i kroppen, men de människor som jobbar med just sånt här är jätteduktiga på att hjälpa folk som har ångest.

Jag har (för ett par år sedan) pratat om ångest med en bekant som är specialistläkare i psykiatri. Hans uppfattning är att ångest för det första är väldigt vanligt och för det andra är ganska lättbotat. Man måste bara komma till rätt person som kan hjälpa en på rätt tankestig.

Som jag skrev i din andra tråd har jag förr haft mycket problem med ångest. Men jag fick hjälp och det blev bättre! Jag hade aldrig trott då att det skulle kunna bli så bra som det är idag.
Men det krävde att jag lärde mig tänka på ett nytt sätt, släppa kontrollen och lita på att saker faktiskt ordnar sig. Jag klarar av att lösa saker när de kommer, jag behöver inte ha 100 färdiga planer "ifall att".

Mitten av september är ju ändå två veckor bort. Mycket hinner hända på två veckor.