Det där skriver jag under på. Jag är oerhört introvert och har alltid varit, och under uppväxten kändes det inte alltid jättekul. Kände mig konstig som inte "som alla andra" ville hänga med kompisar hela tiden utan snarare älskade att vara själv, och det fanns många (säkert välmenande, men ändå) vuxna som hjälpte till att cementera bilden av att det var något fel på mig i och med sin oro över att jag t.ex "inte hade några kompisar" (inte sant, jag hade kompisar men inget behov av att träffa dem hela tiden) eller "inte vågade prata" (verkligen inte heller sant, men däremot har jag aldrig haft något behov av att prata om jag inte kände att jag faktiskt hade något jag ville säga).
Sedan i takt med att jag fått förståelse för konceptet introversion så har allt blivit mycket lättare. Nu vet jag med säkerhet att jag inte är konstig, och jag vet att det finns massor av människor som i varierande grad är precis som jag. Många av de egenskaper jag under uppväxten nästan kände att jag nästan skämdes för, ser jag idag som några av mina största styrkor som är starkt bidragande till att jag t.ex är väldigt bra och uppskattad på mitt jobb.
Ju vuxnare jag blir, desto fler introverta människor runt omkring mig tycker jag dessutom att jag ser.
Dels handlar det väl om att jag oftast tenderer att dra mig till/komma bäst överens med personer som liknar mig själv, och då blir det såklart en större andel introverta än extroverta i min närhet. Men dessutom finns det naturligtvis fler än jag som i takt med att vi blivit äldre mer och mer börjat landa i oss själva och omfamna de personligheter vi har. Jag vet t.ex flera från min skolgång som jag då tolkade som supersociala och extroverta, men som jag idag förstår är introverta och till stor del kanske bara kämpade (mer än jag) med att passa in i den bild som "förväntades" av en.Sedan kommer det förstås alltid finnas väldigt extroverta som aldrig kommer att kunna förstå hur man frivilligt kan vilja vara så mycket ensam, men känner inte att jag bryr mig något särskilt om det. Jag kan ju ha lika svårt att förstå hur man orkar umgås med så mycket människor hela tiden.
