Vestibulit och relationen

[anonymvb]

Har skapat ett anonymt nick eftersom jag inte känner mig bekväm med att diskutera detta öppet. Hoppas det respekteras och att den som ev listar ut vem jag är håller det för sig själv.

Jag har sedan flera år tillbaka haft ökande problem med lust och samlagssmärtor vilket under förra året eskalerade.
Har sökt vård och varit hos specialist, fått övningar och råd osv.

Har en relation till en man sen många år tillbaka. Han tycker såklart att vårt bristande sexliv är jobbigt och jag vet att det tär på honom att han inte får den närhet han skulle önska.

Problemet är att jag upplever hans förhållningssätt till mina problem som problematiska. Minst sagt. Men jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Har lite tappat vad som är normalt eller inte normalt..

Vi har haft penetrerande sex kanske 4 gånger det senaste året. Ibland har vi haft sex på annat sätt, men det blir inte så ofta det heller då jag fortfarande saknar lust. Och han uttrycket öppet att det inte "räknas" utan penetrering, även om det är bättre än ingenting.
När det var som värst för några månader sen klarade jag nästan inte av att han rörde vid mig. Minsta antydan till sexuell beröring gjorde mig jättespänd och också rädd eftersom det blivit kopplat till smärta.

Sedan jag var hos specialistläkaren så har jag inte gjort mina övningar så ofta som jag borde. Jag hittar inte riktigt motivation.
Däremot så har jag jobbat med mig själv och kan numera känna njutning när han tar i mig. Det ser jag som ett jättestort framsteg, men han är fortfarande lika missnöjd.
Det verkar inte spela någon roll för honom att jag märker en jättestor förändring inuti mig, han får ju fortfarande inte ligga.

Jag känner mig osäker på hur jag känner kring hans förhållningssätt och jag vet heller inte riktigt vad jag borde kunna förvänta mig.

På ett sätt kan jag tänka att han ju är jättesnäll som stannat hos mig trots att vårt sexliv varit uselt jättelänge.
Men samtidigt verkar det nästan som att han prioriterar sina egna behov före mina känslor.
Jag märker på honom att han ser det här som mitt problem, inte som ett gemensamt problem. Trots att vi har pratat om detta jättemånga gånger.
Han surar för att jag inte gör övningarna så ofta som jag borde. Men samtidigt upplever inte jag att han gör något för att det ska bli bättre för mig.
Han verkar lite tycka att jag ska lösa det, för han gör nog genom att stå ut utan sex. Typ.

Jag vet inte hur jag ska tänka..
Är jag egoistisk som inte anstränger mig mer för att lösa problemet?
Är han egoistisk som lägger över så mycket ansvar på mig?
Och framförallt - hur sjutton ska jag hitta motivation till att ta tag i saken när jag egentligen tycker att livet fungerar alldeles utmärkt utan sex? (Bortsett från att jag gör honom ledsen, det vill jag ju inte)

 

[tanten]

Sv: Vestibulit och relationen

Undrar om jag riktigt kan tänka mig in i det?
Men ja, jag tycker han är rent ut sagt en egoistisk skit.

För att ta en jämförelse. Jag hade en relation med en man med bistande/svag erektion. Sexet med honom var vidunderligt bra! Vi hade visserligen penetrerande sex men det var en väldigt liten del av sexet. Jag hade gärna haft mer penetration och penetration längre stunder. Men nu var det ju inte riktigt möjligt. Så vi löste det ändå. Han njöt dessutom väldigt mycket av oralsexet även med en svag erektion. Och han njöt av att ge mig oralsex. Sexet var det som egentligen skapade vår relation. Bägge anser att sexet med varann är det bästa vi upplevt i livet. Och han är ännu äldre än mig och vi har båda haft många sexpartners genom livet.

Hade jag blivit sur för att han hade svag erektion hade det effektivt dödat allt vad sex heter mellan oss.

Sex ska vara varmt, glädjefyllt, fnissigt och ommtänksamt. Och en hel massa mer.
Men prestationskrav har inget med sex att göra. Och det är väl just exakt prestationskrav din partner har på dig?

 

[vilse]

Sv: Vestibulit och relationen

Jag brukar inte skrika dumpa normalt sett -men här gör jag det!
En man som anser det är synd om HONOM för att han inte får ligga - när anledningen är att du har ont - är inte mycket att hänga i granen.
Istället för att hjälpa dig (och därmed er) så gör han troligen bara det värre (sätta press på dig 'jag vill ha sex oftare!')
just stress och press är ju något som de tror kan framkalla just vestibulit dessutom...

Han har väl dessutom möjligheten till att ta hand om sig själv om han känner att behovet trycker på? Finns massa leksaker till killar som han kan testa för att göra det 'roligare'.

Sen är jag nyfiken på vad det är för övningar du fått?

/Vilse - med vestibulit i ett par år

 

[Tora]

Sv: Vestibulit och relationen

Vestibulit och press på att ha sex gör många gånger att det i sig blir värre.

Den enda lösningen är nog kommunikation. Jag tycker att din partner verkar lite bufflig men lite förstår jag honom också. Att bara ha penetrerande sex 4 gånger på ett år är inte lätt.

Fast samtidigt om det hade varit vi (jag och min man) och han hade problem så hade jag nöjt mig med "det lilla han kunde ge". Sex är förvisso väldigt viktigt och jag gillar vanligtvis att ha sex ofta men det viktiga är inte sex i sig utan sex tillsammans med min man. Sex kan ju se ut på många olika sätt. För min del behöver det inte alltid vara penetrerande. Sex i alla dess former skapar ju en känsla av sammanhållning, gemenskap och känsla av närhet (i alla fall för mig)

Däremot om det hade varit ett problem som gick att göra något åt så hade jag varit irriterad att han inte gjorde något åt det. Eller ens försökte. Visst skall man inte tvinga sig att göra något man inte vill men har man problem med smärta vid samlag så skapar det med stor sannolikhet en ovilja till sex överhuvudtaget. Så lyckas man få kontroll över problemet så skulle jag gissa på att även din sexlust skulle öka.

 

[lil-sis]

Sv: Vestibulit och relationen

Jag skulle vara väldigt ledsen och besviken på min partner om han uttryckte sig på det viset som din gör.

Den fysiska smärtan är din men problemet ska vara erat eftersom ni lever tillsammans och båda påverkas av det. Vilken egoistisk barnrumpa han är

 

[Enya]

Sv: Vestibulit och relationen

Man kan ha närhet utan sex och om han inte kan acceptera detta så får han och du kanske gå skilda vägar. Sex är inte allt och med en sådan press på sig så är det väl inte många som skulle ställa upp?

Jag tycker att det är elakt att inte sätta dig före hans sexuella känslor. Riktigt elakt, och alltså itne bara egoistiskt.

 

[Stereo]

Sv: Vestibulit och relationen

Känner igen mig lite... nuvarande partner pressar inte på det sättet, men minsta press gör ju bara problemet 1000 gånger värre.

Helt ärligt tror jag att om han hade sett problemet som ERT problem från början, så hade ni inte haft något problem längre.

 

[Thaliaste]

Sv: Vestibulit och relationen

Det är ett svårt problem att hitta en lösning på som passar alla här och nu. Men en utgångspunkt är att du aldrig kan förändra en annan människa utan bara dig själv, och jag tycker du ska vara rädd om dig själv i detta. Du hade ju aldrig accepterat att din partner slår dig bara för att han tycker om det, och jag tycker inte heller att du ska gå med på att ha sex trots att det gör ont för dig bara för att han vill det. Samtidigt så är det en rätt stor sak att kräva av en annan människa att leva utan penetrerande sex resten av livet, om (penetrerande) sex är viktigt för denne.

Det är inte så bra att stanna där: antingen måste en leva utan sex eller så måste en gå med på sex trots att det gör ont, men det är ju ett faktum att förhålla sig till. Hur ser du själv på det? Du kan ju själv bara skruva på dina egna tankar, sen så får ju din partner göra sina val. Du skriver att du själv trivs rätt bra med ett liv utan sex. Ser du att du och din partner ska leva "resten av era liv" tillsammans? Vill du nå fram till att uppskatta penetrerande sex, om du får välja själv helt fritt? (Det är ju stor skillnad på att uppskatta något, och att önska att man uppskattade det) Vore det okej om din partner tillfredsställer sitt penetrerande behov på annat håll, om ni kan ha kvar det fina övriga i förhållandet tillsammans (vilket ju verkar vara det du egentligen uppskattar)?

Det är helt normalt att inte vara så förtjust i penetrerande sex, men det är lika normalt att vara förtjust i det. Det är dock svårt att ha ett förhållande som ska vara monogamt med en person som är i andra änden av skalan...

Jag vet inte hur jag ska tänka..
Är jag egoistisk som inte anstränger mig mer för att lösa problemet?

Det beror ju på vad/hur mycket du gör. Du har fått övningar, som du inte gör så ofta. Varför inte? För att du inte tror att de gör någon nytta, eller för att det inte är så viktigt för dig att ha penetrerande sex?

Är han egoistisk som lägger över så mycket ansvar på mig?

Det beror ju också på, vad han gör och inte gör. En mer konstruktiv inställning vore ju att inte pressa dig, men har du berättat för honom hur han kan göra det bättre för dig? T ex mer förspel, ta det lugnare etc. Om han vet att du får ont, men inte vet hur han ska göra för att du inte ska få ont är det ju inte så mycket han kan göra, annat än att inte röra dig. Och då förstår jag att han anser att det är hos dig problemet ligger, som att ha brutit foten typ.

Och framförallt - hur sjutton ska jag hitta motivation till att ta tag i saken när jag egentligen tycker att livet fungerar alldeles utmärkt utan sex? (Bortsett från att jag gör honom ledsen, det vill jag ju inte)

Som sagt, kan han tillfredsställa sig någon annanstans om ni kan ha kvar det som du uppskattar tillsammans? Och är det fortfarande ett förhållande i dina ögon då, eller är ni egentligen två kompisar som bor ihop. I så fall kanske ni ska skilja på er...?

(Och ha inte sex för att du inte vågar bryta upp eller något annat dumt, du hade ju inte accepterat att bli slagen. Förhållanden ska inte göra ont, ditt liv måste vara mer värt än så!)

 

[Lovisaleonora]

Sv: Vestibulit och relationen

Däremot om det hade varit ett problem som gick att göra något åt så hade jag varit irriterad att han inte gjorde något åt det. Eller ens försökte.

Så hade jag också känt som sextörstande partner. Jag hade blivit jätteledsen och besviken över att han inte gjort vad han kunde, för att förbättra vårt sexliv.

Hade nog klart sett det som en anledning till att fundera över hur bra vi egentligen har det.

 

[stjarnhimmel]

Sv: Vestibulit och relationen

Det jag funderar på är om du vill känna större sexlust? Dvs om du inte hade ont och dessa problem hade du ändå kännt att du inte hade lust med sex?
För jag tror att det första du behöver bestämma dig för är om du vill förändra situationen. Vill du det så är det ju antagligen vägen via övningar eller att hitta annan hjälp.

Om du inte vill det är det naturligtvis också helt ok. Det är många människor som inte har eller har lust till sex. Men vad det handlar om då är ju att hitta en kompromiss med din partner då jag förstår det som att han vill ha mer sex.
Du ska naturligtvis inte ha ont och inte göra ngt som känns bra. Naturligtvis ska din partner visa dig respekt och ha förståelse men jag känner att du också behöver göra detsamma tillbaka. Jag kan tänka mig att det är jobbigt även för den personen som har större sexlust. Och att han reagerar på att du inte gör övningarna kan ju handla om att han anser att du inte respekterar och visar omtanke för hans behov och önskningar. Det kan vara jobbigt att känna sig avvisad.

 

[anonymvb]

Sv: Vestibulit och relationen

Tack så mycket för alla svar! Ska se om jag kan svara er en och en..

Undrar om jag riktigt kan tänka mig in i det?
Men ja, jag tycker han är rent ut sagt en egoistisk skit.

För att ta en jämförelse. Jag hade en relation med en man med bistande/svag erektion. Sexet med honom var vidunderligt bra! Vi hade visserligen penetrerande sex men det var en väldigt liten del av sexet. Jag hade gärna haft mer penetration och penetration längre stunder. Men nu var det ju inte riktigt möjligt. Så vi löste det ändå. Han njöt dessutom väldigt mycket av oralsexet även med en svag erektion. Och han njöt av att ge mig oralsex. Sexet var det som egentligen skapade vår relation. Bägge anser att sexet med varann är det bästa vi upplevt i livet. Och han är ännu äldre än mig och vi har båda haft många sexpartners genom livet.

Hade jag blivit sur för att han hade svag erektion hade det effektivt dödat allt vad sex heter mellan oss.

Sex ska vara varmt, glädjefyllt, fnissigt och ommtänksamt. Och en hel massa mer.
Men prestationskrav har inget med sex att göra. Och det är väl just exakt prestationskrav din partner har på dig?

Ja, nu har han efter att vi pratat om det blivit bättre på att inte pressa eller tjata. Men då och då kommer någon kommentar om att det gått si eller så många månader sen han fick ligga eller vad som och då känner jag genast pressen. Som du säger så blir det som prestationskrav, och det hjälper mig verkligen inte..

Nu tror jag att det kanske varit annorlunda om jag haft mer lust och vi därmed haft sex (utan penetrering såklart) oftare, som det är nu så kan det lätt gå en månad eller mer mellan gångerna. Så han får väl inte så jättemycket närhet alls..

Jag brukar inte skrika dumpa normalt sett -men här gör jag det!
En man som anser det är synd om HONOM för att han inte får ligga - när anledningen är att du har ont - är inte mycket att hänga i granen.
Istället för att hjälpa dig (och därmed er) så gör han troligen bara det värre (sätta press på dig 'jag vill ha sex oftare!')
just stress och press är ju något som de tror kan framkalla just vestibulit dessutom...

Han har väl dessutom möjligheten till att ta hand om sig själv om han känner att behovet trycker på? Finns massa leksaker till killar som han kan testa för att göra det 'roligare'.

Sen är jag nyfiken på vad det är för övningar du fått?

/Vilse - med vestibulit i ett par år

Ja pressen är inte alls bra, verkligen inte.
Klart han kan ta hand om sig själv, men han verkar inte känna att det räcker för att uppfylla hans behov..

Inga avancerade övningar. Parövningar där vi ska närma oss varandra stegvis sexuellt (ta på varandra osv) och att jag ska träna på att slappna av och att tänja området som gör ont.

Vestibulit och press på att ha sex gör många gånger att det i sig blir värre.

Den enda lösningen är nog kommunikation. Jag tycker att din partner verkar lite bufflig men lite förstår jag honom också. Att bara ha penetrerande sex 4 gånger på ett år är inte lätt.

Fast samtidigt om det hade varit vi (jag och min man) och han hade problem så hade jag nöjt mig med "det lilla han kunde ge". Sex är förvisso väldigt viktigt och jag gillar vanligtvis att ha sex ofta men det viktiga är inte sex i sig utan sex tillsammans med min man. Sex kan ju se ut på många olika sätt. För min del behöver det inte alltid vara penetrerande. Sex i alla dess former skapar ju en känsla av sammanhållning, gemenskap och känsla av närhet (i alla fall för mig)

Däremot om det hade varit ett problem som gick att göra något åt så hade jag varit irriterad att han inte gjorde något åt det. Eller ens försökte. Visst skall man inte tvinga sig att göra något man inte vill men har man problem med smärta vid samlag så skapar det med stor sannolikhet en ovilja till sex överhuvudtaget. Så lyckas man få kontroll över problemet så skulle jag gissa på att även din sexlust skulle öka.

Som jag skrev lite längre upp så blir det inte så mkt sex överlag. Penetrerande sex sker aldrig sen några månader tillbaka. Annat sex utan penetrering har vi ibland, men min bristande lust gör att det sker mycket sällan det också.
Så det får jag ju erkänna. Jag är inte så bra på att ha sex överlag liksom nu för tiden..

Ja lusten och smärtan hänger ju ihop. Min lust har ökat senaste månaderna så tillvida att jag kan känna mig lite småsugen ibland. Men jag blir aldrig sådär dökåt längre. Tydligen fullt normalt vid vestibulit enligt läkaren.

Men det låser sig lite för mig. Jag ser liksom inte att jag skulle må bra av att engagera mig i sexuella akter bara för hans skull om jag inte själv känner mig sugen. Om jag tex skulle ge honom oralsex när jag inte känner mig sugen själv gör det bara att min sexlust minskar ännu mer..

Jag skulle vara väldigt ledsen och besviken på min partner om han uttryckte sig på det viset som din gör.

Den fysiska smärtan är din men problemet ska vara erat eftersom ni lever tillsammans och båda påverkas av det. Vilken egoistisk barnrumpa han är

Ja, jag är ledsen på honom. Känner att han inte riktigt ger mig respekt och ömhet i detta..

 

[anonymvb]

Sv: Vestibulit och relationen

Man kan ha närhet utan sex och om han inte kan acceptera detta så får han och du kanske gå skilda vägar. Sex är inte allt och med en sådan press på sig så är det väl inte många som skulle ställa upp?

Jag tycker att det är elakt att inte sätta dig före hans sexuella känslor. Riktigt elakt, och alltså itne bara egoistiskt.

Tack för ditt stöd. Jag har själv tänkt liknande tankar men blivit osäker på mig själv. Jag har tänkt "hur många killar skulle stanna trots att de aldrig får ligga?"..

Känner igen mig lite... nuvarande partner pressar inte på det sättet, men minsta press gör ju bara problemet 1000 gånger värre.

Helt ärligt tror jag att om han hade sett problemet som ERT problem från början, så hade ni inte haft något problem längre.

Ja du har helt rätt. Bristen på gemenskap kring detta håller ju kvar problemet, eller det gör iallafall att jag inte känner mig motiverad att lösa det..

Det är ett svårt problem att hitta en lösning på som passar alla här och nu. Men en utgångspunkt är att du aldrig kan förändra en annan människa utan bara dig själv, och jag tycker du ska vara rädd om dig själv i detta. Du hade ju aldrig accepterat att din partner slår dig bara för att han tycker om det, och jag tycker inte heller att du ska gå med på att ha sex trots att det gör ont för dig bara för att han vill det. Samtidigt så är det en rätt stor sak att kräva av en annan människa att leva utan penetrerande sex resten av livet, om (penetrerande) sex är viktigt för denne.

Det är inte så bra att stanna där: antingen måste en leva utan sex eller så måste en gå med på sex trots att det gör ont, men det är ju ett faktum att förhålla sig till. Hur ser du själv på det? Du kan ju själv bara skruva på dina egna tankar, sen så får ju din partner göra sina val. Du skriver att du själv trivs rätt bra med ett liv utan sex. Ser du att du och din partner ska leva "resten av era liv" tillsammans? Vill du nå fram till att uppskatta penetrerande sex, om du får välja själv helt fritt? (Det är ju stor skillnad på att uppskatta något, och att önska att man uppskattade det) Vore det okej om din partner tillfredsställer sitt penetrerande behov på annat håll, om ni kan ha kvar det fina övriga i förhållandet tillsammans (vilket ju verkar vara det du egentligen uppskattar)?

Det är helt normalt att inte vara så förtjust i penetrerande sex, men det är lika normalt att vara förtjust i det. Det är dock svårt att ha ett förhållande som ska vara monogamt med en person som är i andra änden av skalan...



Det beror ju på vad/hur mycket du gör. Du har fått övningar, som du inte gör så ofta. Varför inte? För att du inte tror att de gör någon nytta, eller för att det inte är så viktigt för dig att ha penetrerande sex?



Det beror ju också på, vad han gör och inte gör. En mer konstruktiv inställning vore ju att inte pressa dig, men har du berättat för honom hur han kan göra det bättre för dig? T ex mer förspel, ta det lugnare etc. Om han vet att du får ont, men inte vet hur han ska göra för att du inte ska få ont är det ju inte så mycket han kan göra, annat än att inte röra dig. Och då förstår jag att han anser att det är hos dig problemet ligger, som att ha brutit foten typ.



Som sagt, kan han tillfredsställa sig någon annanstans om ni kan ha kvar det som du uppskattar tillsammans? Och är det fortfarande ett förhållande i dina ögon då, eller är ni egentligen två kompisar som bor ihop. I så fall kanske ni ska skilja på er...?

(Och ha inte sex för att du inte vågar bryta upp eller något annat dumt, du hade ju inte accepterat att bli slagen. Förhållanden ska inte göra ont, ditt liv måste vara mer värt än så!)

Jag har aldrig aldrig sex om det gör ont. Däremot så har vi väl iallafall tidigare försökt få det att funka genom att tex använda mycket glidmedel osv men i dagsläget är det heltstopp för penetrering. Jag gör mina övningar i ensamhet men i övrigt så är det "utanpåsex" eller vad man ska kalla det
(Men läs gärna längre upp, det sker inte så ofta det heller)

Uppenbarligen är penetrerande sex viktigt för honom. Han kan bli tillfälligt nöjd av annat sex men återkommer hela tiden till hur mycket han saknar penetreringen.

I dagsläget känner jag att jag skulle kunna leva resten av livet utan sex. Jag vill egentligen inte känna så, jag vill gärna känna lust och bli sådär galet kåt. Men de kroppsliga responserna har lite dött ut i min kropp.
Läkaren säger att det kan komma tillbaka, men jag känner mig nästan mer pressad av att tänka så.

För att jag ska kunna slappna av helt skulle jag nästan behöva att han sade att han inte behövde penetreringen. Och sen om vi kom tillbaka dit så kunde det bli en bonus. Men det kommer ju aldrig hända. Och jag förstår att det inte är rimligt att kräva..

Jag tycker om penetrerande sex annars. När det inte gör ont. Jag vill gärna tycka om det igen.

Vi har pratat ganska mycket om hur jag vill ha det och hur det känns för mig. Han vet vad jag tycker om, vad som funkar för mig i dagsläget och hur han kan tillfredsställa mig. Men jag vill ju inte så ofta..
Men som sagt, penetrering finns inte på kartan i dagsläget. Inte förrän jag kommit längre med mina egna övningar.
Och anledningen till att jag inte gör dem så ofta som jag borde är nog egentligen att jag blir omotiverad av hans inställning.

Jag vet inte om jag skulle må bra om han tillfredsställde sig på annat håll. Ibland har jag tänkt tanken, men det känns inte riktigt bra. Snacka om egoistiskt antar jag. Jag vill inte ge honom det han behöver men vill inte låta honom få det ngn annan stans heller..

 

[anonymvb]

Sv: Vestibulit och relationen

Så hade jag också känt som sextörstande partner. Jag hade blivit jätteledsen och besviken över att han inte gjort vad han kunde, för att förbättra vårt sexliv.

Hade nog klart sett det som en anledning till att fundera över hur bra vi egentligen har det.

Ja, någonstans förstår jag ju att jag sårar honom extremt mycket. Det vill jag inte. Men jag får det inte riktigt att funka för mig. Det låser sig liksom..

Det jag funderar på är om du vill känna större sexlust? Dvs om du inte hade ont och dessa problem hade du ändå kännt att du inte hade lust med sex?
För jag tror att det första du behöver bestämma dig för är om du vill förändra situationen. Vill du det så är det ju antagligen vägen via övningar eller att hitta annan hjälp.

Om du inte vill det är det naturligtvis också helt ok. Det är många människor som inte har eller har lust till sex. Men vad det handlar om då är ju att hitta en kompromiss med din partner då jag förstår det som att han vill ha mer sex.
Du ska naturligtvis inte ha ont och inte göra ngt som känns bra. Naturligtvis ska din partner visa dig respekt och ha förståelse men jag känner att du också behöver göra detsamma tillbaka. Jag kan tänka mig att det är jobbigt även för den personen som har större sexlust. Och att han reagerar på att du inte gör övningarna kan ju handla om att han anser att du inte respekterar och visar omtanke för hans behov och önskningar. Det kan vara jobbigt att känna sig avvisad.

Jag skulle vilja känna mer lust, men jag skulle överleva om det fortsatte såhär.
Jag vet ju att övningarna kommer hjälpa mig. Men jag klarar inte av att hitta ett tankesätt kring dem som hjälper mig. Jag försöker tänka att jag gör dem för min egen skull, men jag blir påverkad av min sambos små kommentarer vilket gör att jag känner att jag måste gör dem för hans skull och då vill jag inte längre.
Kanske låter jättekonstigt, men undefär så känns det..

Ja det här är och har länge varit jättejobbigt för honom. Och när jag tänker så känner jag mig genast pressad.

 

[Enya]

Sv: Vestibulit och relationen

Jag tycker inte alls att det låter konstigt. Vid de få tillfällen jag verkligen velat ha sex så är det definitivt döden för känslorna vid minsta lilla press och det vet jag är svårt för den andre att förstå, men det är ju så det är. Press skapar motstånd och oro för hur det kan bli. Har man då också ont är man ju inte precis villig att våga testa. För att våga testa måste det finnas förtroende för partnern och respekt. Att koma med små komentarer och sätta sina egna känslor först är inte ett förtroende ingivande sätt eller respektfullt mot sin partner.

Det är du som har ONT av sex, inte honom. Ska man verkligen pressa på för sin egen egoism då för att man vill ha sex?

 

[chrisun]

Sv: Vestibulit och relationen

Hur tänker du kring ditt eget behov av närhet? Saknar du närhet, vill du ha mer eller mindre? Du skriver flera ggr om hans behov av närhet, men hur tänker du om dina behov?

 

[virra]

Sv: Vestibulit och relationen

Det låter fruktansvärt. Och som att ni måste gå i någon form av parterapi (som inte bara handlar om sex) om ni alls ska få relationen att fungera. Det här är ju större än "bara" att ni knappt har sex, det verkar som att fundamentala bitar av tillit och välvilja saknas. Inte välvilja från ditt håll, men från hans håll saknas det.

Du verkar pressa dig själv hårt, inte konstigt om lusten försvinner då! Och du skriver saker som att han är "snäll" som stannar hos dig. Han är inte snäll. Han vill inte vara utan dig. Det finns hur många som helst som skulle stanna hos någon med vestibulit. Vill man vara i en relation och hittar gemensamma sätt att ta sig an problem så går det. Att sakna penetration är väl tråkigt kanske, men om det skulle vara en så stor grej för just din partner så får han själv ta ansvar för att väga fördelarna mot nackdelarna och sedan knipa käft om att han inte får ligga "på riktigt". Vill han att du jobbar på ert gemensamma sexliv så måste han visa att det går att lita på honom. Han måste vara öm, tolerant och stöttande och ge dig bekräftelse på att du duger. Som det är nu förvärrar han situationen och tar din sexlust ifrån dig.