vem har rätt att skaffa barn?

[Mabuse]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag vet inte, jag skulle nog kanske kunna tänka mig att donera embryon, om det vore möjligt. Vi har befruktade ägg infrusna, och vi kommer kanske inte att använda alla själva. Med tanke på vilket helvete det var att få till dem, så skulle jag nog i vilket fall hellre vilja att de kom till nytta, om det gick att använda dem på något sätt, kanske till forskning eller annat. Jag vet inte, kanske att jag skulle tänka annorlunda när det kom till kritan, men just nu känns det inte som ett absolut nej i alla fall. Däremot skulle jag inte donera ägg, av rent egoistiska skäl - det är fruktansvärt jobbigt och smärtsamt att producera ägg för IVF, och ganska liten chans att det blir något barn av det. Det är illa nog att genomgå det för egen del, så nobel att jag gör det för en främling är jag inte.

Jag skulle inte vara orolig för att evenuella donerade embryon inte skulle få det bra om de fick utvecklas till barn hos någon annan, för det barn som föds till föräldrar som tagit emot donation är nog så efterlängtat och välplanerat som ett barn kan bli.

Jag ser det nog lite som en personlig sak att bestämma, ungefär som att en del gärna donerar alla organ de har till andra när de dör, och andra inte vill donera alls. Bägge besluten måste ju vara ok.

 

[Mabuse]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag förstår inte riktigt vad du menar med att ta lätt på att skaffa barn, för de ofrivilligt barnlösa som hamnat i den här situationen att de tvingas betala en halv miljon eller mer för att få barn, de har knappast tagit lätt på det (om de sedan är lämpliga som föräldrar är ju förstås en annan sak, men chansen att de är det känns som betydligt högre). Men om du däremot menar surrogatmödrarna så är det givetvis en annan sak.
Men om vi struntar i surrogatmödrar för ett slag, de är ju trots allt inte så vanliga, utan i stället pratar om äggdonation som ju blir vanligare och vanligare i Sverige vad jag förstår. Eftersom vi inte har tillräckligt med äggdonatorer i Sverige, så åker svenska par i skytteltrafik till framförallt baltiska länder för detta. Där är också åldersgränsen 49 år och vissa har tom 50 år som gräns, tror jag. Silverkedjan har upplyst mig om de stora risker som finns med äggdonation med överstimuleringssyndrom som värsta saken. Där känner jag mig mycket mer tveksam än med surrogatmödrar, lustigt nog. Kanske just därför att det känns som de medicinska riskerna är högre. Är det dessutom rätt att vara 50 år när man får barn? Vid surrogat ligger väl åldersgränsen på samma som vid adoption, vilket verkar vara mer rimligt. Här skulle lagstiftningen kunna göra mycket, alla de frysta befruktade embryon som ligger i frystankarna på våra IVF-kliniker runt om Sverige får ju inte användas! Om de inte används till forskning så förstörs de. Men om "ägarna" till embryona ger sitt medgivande, varför kan de få användas och hjälpa barnlösa??

En äggdonation är ju precis som en IVF, enda skillnaden är att man inte sätter tillbaka det befruktade ägget i kvinnan ägget kom från, utan i en annan kvinna. Risken för överstimulering är inte större för äggdonation än för IVF, och det är väldigt ovanligt att en överstimulering går så långt att den blir farlig innan man blivit gravid. Blir man överstimulerad innan äggplockningen avbryts processen (man bevakar mycket noga medan man odlar fram äggen för att vara säker på att det inte sker) innan den går så långt som att den blir farlig.

De farliga överstimuleringarna (som är mycket ovanliga) sker oftast senare, när man har fått tillbaka det befruktade ägget, det har fastnat, och man alltså blivit gravid. Det är stimuleringen i kombination med graviditetshormon som gör att man blir överstimulerad - och donerar man ägg så kan man ju inte bli gravid.

Sammantaget är det alltså betydligt större risk för farlig överstimulering vid en hel IVF än vid enbart äggdonation - och IVF avstår man ju inte ifrån pga risken för överstimulering. Varför då äggdonation?

 

[Petruska]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Ja, jag har ju inga såna ägg, men donation för forskningsändamål ser jag inga bekymmer med. Jag har en rätt pragmatisk inställning till just ägg och embryon i det avseendet. Jag är ju inte abortmotståndare heller.

De saker i föräldraskapet som jag tänker på, verkar inte påverkas av om föräldrarna längtat och planerat, eller inte. Inget tyder på att längtan gör personer till "bättre" föräldrar, om jag ser till min omgivning. Jag pratar bara om privata reflektioner här, inte sociala fenomen.

Jag tänker alltså på helt normalt och på det hela taget acceptabelt föräldraskap, inte misär. Jag tycker att många helt normala och acceptabla föräldrar är lite respektlösa och kallsinniga mot barn, och jag vill inte själv bidra till att de får barn. Även om jag naturligtvis inte tycker att de ska hindras med tex samhälleliga insatser heller, för så illa är det inte alls.

Självklart är det en personlig sak att bestämma, inom ramen för den lagstiftning som finns. Jag vet inte hur sådan lagstiftning ser ut i den bästa av världar.

 

[mino]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

En organdonation sker ju förmodligen för att en levande person ska överleva. Att skapa ett barn för att någon vill bli förälder knyter ju an till ämnet för denna tråd - huruvida man har RÄTT att kräva att få bli förälder med till alla buds stående medel. Man borde inte ha samma rätt att få hjälp att få ett barn som man har rätt att få hjälp tex via organdonation för att överleva.

Jag tycker att man har rätt att få all den hjälp som står till buds och en möjlighet att adoptera barn som behöver föräldrar, men personligen tycker jag att det blir tveksamt att ha en avelsindustri. Särskilt av den typen som Cattan beskriver ovan, där kvinnor ska anpassa sina liv extra mycket så att "varan" kan ge ordentlig avkastning (inga sjuka eller skadade barn ska alltså behöva "drabba" föräldrarna som köper surrogatbarn). Det verkar verkligen upplagt för en högst oetisk verksamhet, tycker jag.

 

[havreflinga]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

De saker i föräldraskapet som jag tänker på, verkar inte påverkas av om föräldrarna längtat och planerat, eller inte. Inget tyder på att längtan gör personer till "bättre" föräldrar, om jag ser till min omgivning. Jag pratar bara om privata reflektioner här, inte sociala fenomen.

Jag håller med. Jag ser heller inte längtan som någon garanti för gott föräldraskap. Bland de jag känner som verkligen kämpat och längtat, finns det några som har förvånat mig med sin negativa inställning till barnen när de äntligen blev till.

Jag tycker att många helt normala och acceptabla föräldrar är lite respektlösa och kallsinniga mot barn, och jag vill inte själv bidra till att de får barn. Även om jag naturligtvis inte tycker att de ska hindras med tex samhälleliga insatser heller, för så illa är det inte alls.

Så känner jag och min man oxå. Om vi skulle donera ägg eller spermier skulle vi ha en så lång kravlista på föräldrarna att ingen ens skulle orka läsa.

 

[Kattennizze]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Petruska: på IVF-kliniker utomlands tillåts kvinnan vara upp till 50 år och då åker svenska kvinnor dit och föder sedan sina barn i Sverige. I Sverige är äggdonation tillåtet till 42 år, tror jag. Där kanske det skiljer mellan klinikerna, men jag tror ålderstrecket i princip dras där. Man kan också välja om man t ex är singel, så kan man få både ägg och spermie av donator och föda sitt barn sedan här i Sverige och vårdnadshavare för det.
I själva sakfrågan har jag inte mycket mer att tillägga mer än att jag inte delar vare sig din eller Havreflingas perspektiv om synen på föräldraskap, och därför kommer till andra slutsatser.
Mabuse: om jag hade frysembryon kvar som jag inte skulle använda hade jag definitivt övervägt donation av dem för att hjälpa ett barnlöst par, men nu kommer det inte att hända eftersom jag är för gammal.

 

[Petruska]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Att skapa ett barn för att någon vill bli förälder knyter ju an till ämnet för denna tråd - huruvida man har RÄTT att kräva att få bli förälder med till alla buds stående medel. Man borde inte ha samma rätt att få hjälp att få ett barn som man har rätt att få hjälp tex via organdonation för att överleva.

Det kan ju inte ens vara en rättighet att få barn. Rättigheter är kopplade till skyldigheter, så om vi hade en lagstadgad rätt att få barn skulle det ju i princip kunna innebära att kvinnor tvingades bära fram barn åt andra. Så tror jag faktiskt inte att någon vill ha det.

Jag tror (och hoppas) att det inte heller skulle gå att få stöd för något slags laglig plikt att donera ägg/sperma.

Nu klassas ju ofrivillig barnlöshet som sjukdom, men det betyder ju inte automatiskt att man gör allt som under några omständigheter kan göras, för att behandla sjukdomen. Det finns ju många sjukdomar som man visst får en del vård för, men sjukvården vänder inte ut och in på sig själv för den skull, så det är det ju inget märkligt med. Dessa sjukdomar har väl ofta gemensamt att de inte är livshotande (depression tex undantaget, där vården ofta är mycket bristfällig).

Sen beror ju det hela på den politiska viljan. Jag förstår varför de som inte kan få barn ändå vill ha det, men det är ju inte nödvändigtvis exakt samma sak som att man politiskt anser att just "fler barn" är en prioriterad fråga.

Det är ju inte så himla lång tid historiskt som "alla" har fått barn i vårt samhälle. Ibland undrar jag hur man tidigare såg på det där med att få respektive inte få barn.

Man hör ju ganska mycket talas om adopterade barns identitetsproblem etc. Finns det någon som vet något om liknande problem för barn i samband med ägg-/spermadonation?

De få fall jag har sett till/varit i kontakt med, har alla dolt för barnet att donation ligger bakom dess existens, vilket borde öka identitetsproblematiken snarare än minska den (om barnet anar att det finns lögner inblandade). Adopterade, särskilt fjärradopterade, skiljer sig ju ofta utseendemässigt från den adopterande familjen, vilket gör att man inte kan ljuga för dem på motsvarande sätt.

 

[Mabuse]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Det argumentet har jag också hört - att förr så var det ju också många som fick barn, och då gjorde man minsann inte så stor sak av det. Fast då glömmer man alla kvinnor genom tiderna som gått till kloka gummor, offrat i tempel, och så vidare och så vidare för att kunna bli gravida. Bara för att man inte pratar om ett problem offentligt, betyder inte det att det inte finns. Hur många nuförtiden diskuterar sin barnlöshetssorg offentligt? Men man försöker göra något åt den med de medel som står till buds - nuförtiden IVF, dåförtiden böner och huskurer. I bägge fallen knappast något man skyltar med bland bekanta. Barnlöshet är ofta en stor men privat sorg, som bara de allra närmsta känner till.

Just därför kanske, för att man ofta inte berättar vitt och brett om att man är ledsen över att inte kunna få barn, så är många som själva har barn väldigt okänsliga, jag har exempelvis fått en föreläsning en middag från en fyrabarnsmor om hur otroligt fantastiskt det är med barn, det är verkligen meningen med livet. Att hon vet att folk som inte kan få barn kan vara ledsna över det, men om de visste hur otroligt fantastiskt det som de går miste om är, så skulle de ta livet av sig, för så underbart är det med barn att ett liv utan barn inte är värt att leva. Det är kul att höra när man gärna vill ha barn men vet att förmodligen aldrig kommer få några.

Så jag har lite svårt med att den som har barn, och inte haft svårt för att få dem/det heller, sätter sig på höga hästar och säger att jag, jag är minsann en bra förälder som förtjänar att ha barn, men de där som inte kan få, de ska minsann inte tro att barn är någon rättighet, och jag skulle då inte hjälpa dem på traven, för det är så väldigt få som lever upp till min standard för en bra förälder (utom jag själv då).
'
Ett mer rimligt antagande än att man själv förmodligen är en av mycket få i samhället som är värd äran att få ta hand om ett barn är väl att man förmodligen är en ganska genomsnittlig människa även på det planet. Och att om jag tror mig själv om att kunna ta hand om ett barn (vilket man uppenbarligen gör om man har barn), så verkar det rimligt att andra också skulle klara av det.

 

[Kattennizze]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

KL
För mig är det obegripligt att när det handlar om IVF och donerade embryon så ska det plötsligt vara en massa kriterier för att mottagaren ska vara duglig som föräldrer, som t ex Havreflinga föreslår. Ovanpå allt annat, skammen att inte kunna få egna barn, lidandet av den sjukdom som barnlöshet faktiskt klassas som, och den oerhört påfrestande behandlingen. Vilka föräldrautredningar görs när man gör barn på fyllan eller i sängkammaren?
Vid adoption är det helt rimligt och ska göras då det handlar om traumatiserade barn men här talar vi om embryon som inte ens fötts...
Samhällets attityd gentemot ofrivlligt barnlösa är mycket märklig och många gånger kränkande. Speciellt av dem som har lätt för att få barn. Då är det helt plötsligt så att det som inte är naturligt inte ska få finnas, och det är bara att acceptera sitt öde. Jämför med att en onkolog inte skulle få operera bort en tumör, nej det är inte naturligt. Eller som här i tråden, att det ska ställas upp mycket nogranna kriterier så att inte kallsinniga idioter som är ofrivilligt barnlösa ska få den stora ynnesten att få hjälp med sin sjukdom. Men de som råkar ha fötts med noll fel i sin reproduktionsförmåga, de behandlas som första klassens medborgare och behöver inte testas för sin förmåga att vara en god föräldrer.

 

[Petruska]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Det argumentet har jag också hört - att förr så var det ju också många som fick barn, och då gjorde man minsann inte så stor sak av det.

Fast jag såg inte det där som ett argument vare sig för eller mot det ena eller det andra. Mest en fundering. Jag är lite matt av den här "man måste ha barn annars är man ingen riktig vuxen kvinna-normen" som plågar oss överallt. I stil med de där som inte kan ta emot åsikter om barn och barnuppfostran från folk som inte har barn - varför skulle det vara just de som hunnit få barn som är bäst på de frågorna? Alla har ju varit barn.

Barnlöshet är ofta en stor men privat sorg, som bara de allra närmsta känner till.

Ja, så verkar det vara. Fast det är samtidigt ett relativt öppet diskuterat fenomen, på det mer generella planet.

Just därför kanske, för att man ofta inte berättar vitt och brett om att man är ledsen över att inte kunna få barn, så är många som själva har barn väldigt okänsliga, jag har exempelvis fått en föreläsning en middag från en fyrabarnsmor om hur otroligt fantastiskt det är med barn, det är verkligen meningen med livet.

Vågar man gissa att de där barnen inte var tonåringar?

Jag minns en tråd här på buke om att inte få barn, frivilligt. Genast kastade sig mödrar dit och skrev att alla skulle ändra sig bara de fick barn för barn är livets mening och bla bla.

Vår kultur och barn - det är något som bara inte klickar där, tycker jag.

Så jag har lite svårt med att den som har barn, och inte haft svårt för att få dem/det heller, sätter sig på höga hästar och säger att jag, jag är minsann en bra förälder

Menar du mig?

Jag är starkt tveksam till om jag skulle klara mina egna "krav" på föräldrar - alltså de krav för att jag verkligen ska känna att det här är kärleksfullt och respektfullt föräldraskap.

Ett mer rimligt antagande än att man själv förmodligen är en av mycket få i samhället som är värd äran att få ta hand om ett barn är väl att man förmodligen är en ganska genomsnittlig människa även på det planet.

Precis.

Och att om jag tror mig själv om att kunna ta hand om ett barn (vilket man uppenbarligen gör om man har barn), så verkar det rimligt att andra också skulle klara av det.

Ta hand om en unge eller två klarar ju de flesta. Det är inte det som gör att det här är en svår fråga för mig.

Frågor om barn och föräldraskap kan ju vara laddade och svåra även om man inte just haft svårt att bli gravid.

 

[Petruska]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

KL
För mig är det obegripligt att när det handlar om IVF och donerade embryon så ska det plötsligt vara en massa kriterier för att mottagaren ska vara duglig som föräldrer, som t ex Havreflinga föreslår.

Var det inte bara "sin egen kravlista" hon nämnde? Hon menade väl inte att den skulle utgöra grund för ny lagstiftning? Att man känner att man skulle kräva exceptionellt mycket av den som skulle ta hand om ens "eget" biologiska barn, är ju inte samma sak som att man vill att detta ska vara generella krav?

Jag antar att du inte menar att friska, fertila personer är skyldiga att donera ägg/sperma eller bli surrogatmödrar?

Vid adoption är det helt rimligt och ska göras då det handlar om traumatiserade barn men här talar vi om embryon som inte ens fötts...

Jamen, det sker väl ingen prövning av de föräldrarna - förutom att lesbiskhet har utgjort hinder fram tills nyligen? Att manlig homosexualitet utgör en begränsning för IVF, kan ju ingen hjälpa.

Samhällets attityd gentemot ofrivlligt barnlösa är mycket märklig och många gånger kränkande. Speciellt av dem som har lätt för att få barn. Då är det helt plötsligt så att det som inte är naturligt inte ska få finnas, och det är bara att acceptera sitt öde.

Någon i tråden skriver så, men hur många är de? Jag delar hursomhelst din uppfattning i naturlighetsfrågan.

Eller som här i tråden, att det ska ställas upp mycket nogranna kriterier så att inte kallsinniga idioter som är ofrivilligt barnlösa ska få den stora ynnesten att få hjälp med sin sjukdom. Men de som råkar ha fötts med noll fel i sin reproduktionsförmåga, de behandlas som första klassens medborgare och behöver inte testas för sin förmåga att vara en god föräldrer.

Jag har inte hittat några inlägg där detta står.

Jag är som sagt inte särskilt imponerad av särskilt mycket föräldraskap inklusive mitt eget, men jag tror inte att det finns någon intressant kvalitetsskillnad mellan föräldrar som fått barn genom naturlig befruktning och de som fått det genom IVF. Förutom möjligen att en del personer i djup social misär kanske sällan får barn genom IVF, tex därför att de inte är så organiserade och inte heller direkt önskar sig barn på det sättet.

Jag har bara skrivit att jag inte direkt tror att längtan gör en till en "bättre" förälder, men därav följer ju inte att den skulle göra en "sämre".

 

[Mabuse]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Menar du mig?

Jag är starkt tveksam till om jag skulle klara mina egna "krav" på föräldrar - alltså de krav för att jag verkligen ska känna att det här är kärleksfullt och respektfullt föräldraskap.

Men, om jag får vara lite drastisk, om du inte uppfyller dina egna krav, hur kunde du skaffa barn då? Om du inte skulle tillåta andra i samma situation som du var då att skaffa barn om du kunde hindra det, hur kan du tillåta dig själv det? Om det å andra sidan är ok att du har barn, varför är det inte ok för andra, om du kan hindra det? (exempelvis genom att avstå från att donera ägg så att du åtminstone inte medverkat till att förmodligen olämpliga föräldrar får barn)

Ta hand om en unge eller två klarar ju de flesta. Det är inte det som gör att det här är en svår fråga för mig.

Utan?

Nu blir jag lite lost, faktiskt, om de flesta klarar att ta hand om en unge eller två, varför är du då negativt inställd till att folk skaffar barn? Om det är möjligheten att ta hand om tre eller flera barn, så skulle jag säga att det är ganska ovanligt att man har så många barn genom äggdonation.

Eller är det en mer generell misantropisk syn du har, att de flesta människor, nästan alla och dig själv inkluderad, inte borde ha barn eftersom de inte är tillräckligt bra föräldrar? Att ett barns krav är så stora att nästan ingen kan leva upp till dem?

 

[Petruska]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Eller är det en mer generell misantropisk syn du har, att de flesta människor, nästan alla och dig själv inkluderad, inte borde ha barn eftersom de inte är tillräckligt bra föräldrar? Att ett barns krav är så stora att nästan ingen kan leva upp till dem?

Mer åt det hållet.

Jag tror att jag lever upp till mina egna idéer om föräldraskap vad gäller det kärleksfulla (vilket jag till min sorg tycker att lite för få gör, där kommer det misantropiska in). Däremot har jag en del andra brister som gör mig mer tveksam - om vi nu tänker oss att det vore mina krav/ideal som var norm, vilket jag inte propagerar för.

Tillägg: Jag skaffade inte barn. Jag hittade mot förmodan en bebis i magen och blev glad för det. Jag har trots det svårt att tro att jag hade skaffat barn avsiktligt någonsin, pga nämnda brister, men det är svårt att säga eftersom jag var ganska ung när sonen föddes.

(Det andra barnet är ett fosterbarn; en släkting till min man.)

 

[mino]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Men det är väl nånstans här som frågan blir så svår. All medicinsk behandling och ev surrogatmödraskap är ju enbart till för att läka psykiska lidanden, inte fysiska, ingen behöver bli gravid för att överleva. På så sätt är det en väldig skillnad mot behandling av tex cancertumörer.

 

[Kattennizze]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Men det är väl nånstans här som frågan blir så svår. All medicinsk behandling och ev surrogatmödraskap är ju enbart till för att läka psykiska lidanden, inte fysiska, ingen behöver bli gravid för att överleva. På så sätt är det en väldig skillnad mot behandling av tex cancertumörer.

Nej, förvisso överlever man fysiskt naturligtvis utan barn, men för många många av de ofrivlligt barnlösa jag mött handlar det om liv eller död. Vissa blir så deprimerade så de tar livet av sig, något som jag tror tyvärr inte är alldeles ovanligt faktiskt, även om jag inte har några siffror på det (om det ens finns). Så grundläggande är det att få möjlighet att bilda familj. Det handlar dessvärre många gånger om grunden för hela ens existens. Jag vill dock betona att jag bara beskriver det jag själv mött, jag själv tillhör inte alls denna kategori.
Så skillnaden är ibland faktiskt inte så stor som man skulle kunna tro, läs och hör själv vad de ofrivilligt barnlösa skriver och säger, så kanske mycket av fördomar och okunskap skulle minska.

 

[Kattennizze]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Var det inte bara "sin egen kravlista" hon nämnde? Hon menade väl inte att den skulle utgöra grund för ny lagstiftning? Att man känner att man skulle kräva exceptionellt mycket av den som skulle ta hand om ens "eget" biologiska barn, är ju inte samma sak som att man vill att detta ska vara generella krav?

Jag antar att du inte menar att friska, fertila personer är skyldiga att donera ägg/sperma eller bli surrogatmödrar?



Jamen, det sker väl ingen prövning av de föräldrarna - förutom att lesbiskhet har utgjort hinder fram tills nyligen? Att manlig homosexualitet utgör en begränsning för IVF, kan ju ingen hjälpa.



Någon i tråden skriver så, men hur många är de? Jag delar hursomhelst din uppfattning i naturlighetsfrågan.



Jag har inte hittat några inlägg där detta står.

Jag är som sagt inte särskilt imponerad av särskilt mycket föräldraskap inklusive mitt eget, men jag tror inte att det finns någon intressant kvalitetsskillnad mellan föräldrar som fått barn genom naturlig befruktning och de som fått det genom IVF. Förutom möjligen att en del personer i djup social misär kanske sällan får barn genom IVF, tex därför att de inte är så organiserade och inte heller direkt önskar sig barn på det sättet.

Jag har bara skrivit att jag inte direkt tror att längtan gör en till en "bättre" förälder, men därav följer ju inte att den skulle göra en "sämre".

Jag kan inte svara inne i texten för jag verkar vara en teknisk idiot, men i alla fall, nej, naturligtvis menar jag inte att vi skulle ha en tvingande lagstiftning om att donera ägg eller spermier, fullt så rabiat är jag inte . Jag förespråkar en lagstiftning där det är möjligt - med donatorns medgivande - att donera de frysta embryon som redan finns på våra IVF-kliniker och som bara ska förstöras eller gå till forskning. En högst pragmatisk syn alltså.
Det här med naturligt är väldigt intressant, det har jag hört väldigt mycket i min omgivning och i samhället, om det sen beror på feminismens tillbakagång, någon slags naturromantik à la Bonde söker fru eller nåt annat, vet jag inte.
Nej idag sker ingen prövning av föräldrar i IVF-sammanhang, tack gode gud för det, men vem vet i framtiden om fler resonerar som Havreflinga? En samhällsutveckling som inte känns orimlig, och som jag ville påvisa att det kanske sker. Litegrann som vid adoption, ska de föräldrar minsann utredas i varje söm så ska väl de stackare som måste ha donerade också minsann...Även om det i praktiken är totalt olika saker.
Du verkar ha en annorlunda syn på föräldraskapet, och jag kan till viss del förstå det faktiskt. På något sätt känns din syn faktiskt hedervärd.(att det är väldigt få som kan leva upp till föräldraskapet). Då förstår jag bättre vad du argumenterar utifrån.
Såg ett inslag för något år sen där Nina Björk - om ni minns henne - pratade om föräldraskapet, om hur otäckt hon tyckte det var att vi skulle lämna bort barnen så tidigt på dagis. Det orsakade naturligtvis ramaskri i bl a mina egna kretsar att en som vi hyllat och gillat, kunde vända sig så emot det som vi tyckte var heliga kor (i det här fallet kvinnans rätt till yrkesarbete). Men jag funderade en hel del på det där, och idag tycker jag nog annorlunda. Jag tror nog att jag glömde bort barnets perspektiv, vad är bäst för mitt barn? Jag vill tro att det går att ha en rimlig ståndpunkt utan att för den skull bli inmotad i ett kristdemokratiskt hörn (något som för MIG går tvärsemot alla mina grundvärderingar).
Katten -som är nöjd med att ha tid att diskutera på Buke när förkylningen aldrig verkar släppa.

 

[Sunshine]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Men det är väl nånstans här som frågan blir så svår. All medicinsk behandling och ev surrogatmödraskap är ju enbart till för att läka psykiska lidanden, inte fysiska, ingen behöver bli gravid för att överleva. På så sätt är det en väldig skillnad mot behandling av tex cancertumörer.

Jag kan forsta att du resonerar sa, men har marks det verkligen att du aldrig haft egna problem med reproduktion. Det ar som Kattennizze sagt hos vissa ett sa djupt behov att en del tar livet av sig, sa stark kan depressionen bli.
Men jag forstar att det ar svart att relatera till det nar man aldrig haft problem sjalv.

Havreflinga: jag har ocksa sett exempel pa foraldrar som kampat lange och sen inte "uppskattar" sina barn sa som man kanske forvantat sig att de borde ha gjort. Personligen tror jag att det beror pa att de varit sa fokuserade pa sjalva graviditeten att de lindat in sjalva barnbiten i rosa ludd och far ett brutalt uppvaknande och/eller att de fick ett barn som "aldrig" sover etc. Eller sa var det dar med barn bara nagot som "maste" goras, till varje pris, for att det hor till livets gang liksom eller prestige eller dylikt.
Men allt det dar ser man ju exempel pa bland icke-IVF foraldrar ocksa.

Svarar lite allmant: jag har 3 embryon kvar i frysen och funderar fortfarande pa om det ska bli syskonforsok eller inte. Donera dem till ett annat par kommer vi INTE att gora, framst for att det skulle kannas konstigt att veta att det fanns ett helsyskon till vara flickor nagonstans i England men inte hos oss. Till forskning - ja, helt ok.

Har ar det ratt vanligt med aggdonation och man har aven nagot som heter "shared IVF" dvs man kan fa sin behandling till starkt reducerat pris om man kan tanka sig att dela med sig av aggskorden till en annan kvinna. Mottagarparet betalar storre delen av kostnaden och far upp till 50% av de agg som blir. Men det har val antagligen kommit till for att det ar sa attans dyrt med IVF i det har landet

I ovrigt haller jag med Mabuse

 

[Kattennizze]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jaså, i England får man alltså donera frysta embryon till andra barnlösa par? Det var intressant.

 

[Mabuse]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Mer åt det hållet.

Jag tror att jag lever upp till mina egna idéer om föräldraskap vad gäller det kärleksfulla (vilket jag till min sorg tycker att lite för få gör, där kommer det misantropiska in). Däremot har jag en del andra brister som gör mig mer tveksam - om vi nu tänker oss att det vore mina krav/ideal som var norm, vilket jag inte propagerar för.

Tillägg: Jag skaffade inte barn. Jag hittade mot förmodan en bebis i magen och blev glad för det. Jag har trots det svårt att tro att jag hade skaffat barn avsiktligt någonsin, pga nämnda brister, men det är svårt att säga eftersom jag var ganska ung när sonen föddes.

(Det andra barnet är ett fosterbarn; en släkting till min man.)

Fast såvida du inte var väldigt oinformerad, á la Våren vaknar, så måste du väl vetat hur barn blir till? Vem hittar en bebis i magen idag utan att ha en aning om hur den kan ha kommit dit eller vad man hade kunnat gjort för att förhindra det?

Om man har uppfattningen att nästan ingen, en själv inkluderad, borde ha hand om barn, så är det väl en klen ursäkt för det egna valet att ha barn att man inte skaffat dem utan bara hittat dem i magen en dag?

Alltså, jag menar inte att du inte borde haft barn, jag tycker bara det är lite magstarkt att å ena sidan tycka att i princip ingen borde skaffa barn, och sen urskulda sitt eget barnafödande med att man hittade barnet i magen och således inte kan ställas till ansvar för sitt beslut att bli förälder.

 

[Snurrfian]

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Det är ju inte så himla lång tid historiskt som "alla" har fått barn i vårt samhälle. Ibland undrar jag hur man tidigare såg på det där med att få respektive inte få barn.

.

Nej alla har aldrig fått barn någonsin, det har alltid funnits barnlöshet av olika skäl. Min mammas faster var en av de första utbildade barnmorskor, hon berättade om dels familjer som fick för många barn som inte kunde föda dem alla, själv hade hon väldigt svårt att bära fram barn till födelse, hon fick två egna biologiska barn som levde men var gravid 8 gånger, sedan adopterade de ytterligare ett barn, det var däremot inte något som var alls ovanligt. Fosterbarn eller adoptivbarn inom sverige skedde väldigt mycket, i den lilla by där hon var barnmorska fanns det minst ett 50 tal adopterade eller fosterbarn till föräldrar som inte kunde få egna barn av någon andledning, eller som hade fått barn som hade dött.

Synen på att inte kunna bli gravid var nog den samma som idag, men det var betydligt enklare att kunna få ett fosterbarn eller adoptiv barn, dessutom någon som helst kostnad, du kunder till och med få betalt för att du tog hand om barnet.
Sen var det säkert många barn som for illa oxå, men många hamnade även i hem där de blev familjens barn.

Min släktings adoptivbarn kom som 5 åring, så alla trodde att h*n kom ihåg att h*n hade haft en annan familjen, alla visste ju om att h*n var adopterad men h*n var ju ändå en i deras familjen så det var ju ingen som ens nämnde saken, men när h*n var i 40 års åldern upptäckte h*n pga sitt personnummer att h*n var född i en helt annan del av sverige och börjad då ställa frågor och hamnade i en livskris om vem h*n var, men h*n kände sig alltid som en i familjen, även om h*n idag har lite kontakt med sin biologiska släkt oxå, så är hans/hennes adoptiv familj hans/hennes familj. Det roliga är att av tre syskon så är det h*n som är mest lik sina adoptiv föräldrar.