Rädslan med att skaffa barn

[Lo_]

Sen ska jag kanske tillägga att vi inte alls rider på någon hög nivå men det är vad jag ägnar alla dagars fritid åt, och min sambo är min största supporter och även hästskötare på tävling. Man kan väl ta med ett barn på tävlingar va?

 

[Toltmoppe]

Sen ska jag kanske tillägga att vi inte alls rider på någon hög nivå men det är vad jag ägnar alla dagars fritid åt, och min sambo är min största supporter och även hästskötare på tävling. Man kan väl ta med ett barn på tävlingar va?

Klart man kan! Dottern har varit med och kollat på när jag tävlat i närheten alla ggr sen hon föddes

 

[Amha]

Sen ska jag kanske tillägga att vi inte alls rider på någon hög nivå men det är vad jag ägnar alla dagars fritid åt, och min sambo är min största supporter och även hästskötare på tävling. Man kan väl ta med ett barn på tävlingar va?

Det finns en familj i distanssvängen med måååånga barn. Jag såg när två av döttrarna tävlade och när hästarna kom in i vetgrind gick pappan med mini på magen och svampade hästar sen beror det väl på vad man gör av det och vilken individ man får.

Andra prioriteringar kan ju komma ändå även om man kanske ber om det på ett annat sätt när man skaffar barn.

 

[Kattennizze]

Jag tycker det är jäkligt sunt att känna rädsla och oro innan och verkligen verkligen fundera igenom sitt beslut. Du kan få ett sjukt barn som verkligen kommer att kräva allt och lite till av dig. Du kanske kommer att knäckas av sömnbristen, er relation spricker mitt i vällingträsket. Du kanske får fler än en bebis på samma gång. Alltså allt löser sig inte. Du kanske måste ge upp alla dina fritidsintressen för att du inte orkar, du kanske kommer få en förlossningsdepression eller andra fysiska problem. Man vet inte. Är önskan ändå tillräckligt stark, ja då är det rätt beslut.

 

[Askur]

Blir alldeles pirriga i magen av era berättelser, jag vill så gärna ta det där klivet men samtidigt så står jag där och fegar

Jag tycker att det är bra att du tänker och analyserar. Det tycker jag visar ganska tydliga tecken på att både du och din partner faktiskt är redo! Ni ser "allvaret" och diskuterar det. Tyvärr är det få som gör det (jag är ett exempel på en väldigt oplanerad och "ojdå, var der såhär det var att ha ett barn"-avkomma) men det gick ju bra ändå.

 

[TinyWiny]

(enligt min BM har det framkommit nya fakta, man är tydligen ofta superfertil mellan 30-35 )

Det där är nog en sanning med modifikation. Jag hamnade i klimakteriet när jag var 37 så jag var nog inte sådär superfertil när jag var 35 år heller. Min mens började hoppa när jag var 37 för att helt försvinna när jag var 41. Då hade jag haft mellan 4 och 11 månader mellan menstruationerna de åren mellan 37 och 41. Enligt min gynläkare så är det inte helt ovanligt att man hamnar i klimakteriet strax efter 35 års ålder så jag tycker att det låter konstigt att man generellt skulle vara superfertil mellan 30 och 35? Det är ju tvärtemot allt jag har läst tidigare iallafall. Det är ju inte helt enkelt att veta innan heller om man kommer hamna i ett tidigt eller sent klimakterium. Min mamma var 50 innan hennes mens försvann och min mormor fick sitt sista och sjätte barn när hon var 43 år. Min farmor var runt 40 när hon fick sitt enda barn så det är ju inte heller så att jag skulle kunna misstänka att jag skulle hamna i ett tidigt klimakterium. Jag är bara tacksam för att jag fick mina barn tidigt så att jag inte väntade tills jag var 35 för då är risken stor att jag inte hade kunnat få några barn.


Knapplån

Jag tror att alla är mer eller mindre rädda när de bestämmer sig för att försöka få barn. Det är ju något man aldrig har varit med om förut och det är svårt för att inte säga omöjligt att föreställa sig hur det kommer att bli. Man vet inte hur man kommer bli som förälder, hur man kommer reagera och känna och man vet inte heller hur ens ev. partner kommer bli som förälder. Det är ett stort ansvar man har som förälder och det tycker jag att man ska ta på allvar. Barnet har bara sina föräldrar att lita till. Det är ju de som ska värna, älska och ta hand om barnet och gör de inte det så blir ju barnet extremt utsatt. Visst kan man läka som vuxen till viss del men nog blir det följder av dåliga föräldrar och en undermålig barndom.

När jag och min dåvarande sambo bestämde oss för att börja försöka så trodde vi att det skulle ta lång tid innan jag blev gravid. Jag hade endometrios och chokladcystor redan då och jag var väldigt rädd att jag inte kunde bli gravid igen alls. Vi intalade oss själva att blir det så blir det och då blir vi glada. På något sätt för att försöka dämpa besvikelsen i förtid om det inte skulle gå vägen. Jag hade haft ett missfall tre månader innan jag blev gravid med min son så jag var livrädd hela graviditeten att det inte skulle gå bra. Det jag oroade mig för var att något skulle hända med bebisen, allt annat var liksom ovidkommande. Att ta hand om bebisen oroade jag mig inte för eftersom jag av olika anledningar hade tagit hand om en väns barn i stort sett på heltid ifrån han var 3 månader tills han blev runt året så jag visste att jag klarade av den biten. Visst är det skillnad när man har hela ansvaret själv men tyvärr var hans föräldrar inte mycket att hänga i julgranen så det var jag som fick ta det ansvaret och då var jag 16-17 år gammal. (Barnet hamnade i fosterhem strax efter han blev ett år tillsammans med sin bror som då bara var några veckor gammal.)
Förlossningen oroade jag mig inte heller särskilt för. Jag hade hela min uppväxt fått höra hur fruktansvärt hemskt det var att föda mig av min mamma men jag tänkte att eftersom hon skaffade fyra barn varav två till efter mig så hur hemskt kunde det egentligen vara? Jag tänkte också att det finns ju bedövning även om jag egentligen tyckte att det lät hemskare med vissa bedövningar än att föda utan. Jag tänkte också att man får något för smärtan. Det är ju inte som att bryta ett ben utan man får ju faktiskt ett barn och det är ju under en mycket begränsad tid som det faktiskt gör ont. Att jag skulle få bristningar eller att jag skulle gå upp i vikt oroade jag mig inte heller för trots min anorektiska bakgrund.


Jag älskade (och älskar fortfarande) att vara mamma. Det var som om det var det jag hade väntat på hela livet. Jag älskade att amma, jag älskade att ta hand om dem och jag älskar dem något helt vansinnigt
För mig blev alla andra intressen helt oviktiga när jag fick barn. Det var helt enkelt inte viktigt längre utan det viktiga var mina barn. Jag var en sådan där förälder som många föraktfullt kallar för att de går in i sin föräldraroll totalt men jag ser inget fel med det alls. Jag anser snarare att man bör inse innan man blir gravid att från och med att man blivit gravid så måste barnet alltid gå före en själv. Barnets bästa måste alltid gå före oavsett. Det är det ansvaret man tar på sig när man väljer att bli förälder. Det duger liksom inte med något halvhafsigt. Det är en annan människas liv vi pratar om. Ett liv som man har ansvar för. Självklart kan man ha kvar sina intressen och självklart är det viktigt att man som förälder också mår bra och får sina behov tillgodosedda men inte på bekostnad av barnets behov. Sätter man sina egna behov före barnets så har man nog inte insett vilket stort ansvar man faktiskt har som förälder och tänker man så redan innan man blir gravid så ska man nog fundera en gång till på om det verkligen är så att man innerst inne verkligen vill ha barn.

 

[Lo_]

@TinyWiny när anser du att man sätter sina egna behov framför barnets? Jag kan tycka det är oerhört svårt att sätta någon främst som man aldrig träffat, däremot så vet jag ju att jag har förmågan eftersom jag ser till att mina djur har allt de behöver. Vet inte hur jag kommer knyta an till min bebis men förhoppningsvis på ett normalt sätt, men jag vill absolut inte ge upp mina intressen och bli en annan person.

 

[lil-sis]

@TinyWiny när anser du att man sätter sina egna behov framför barnets? Jag kan tycka det är oerhört svårt att sätta någon främst som man aldrig träffat, däremot så vet jag ju att jag har förmågan eftersom jag ser till att mina djur har allt de behöver. Vet inte hur jag kommer knyta an till min bebis men förhoppningsvis på ett normalt sätt, men jag vill absolut inte ge upp mina intressen och bli en annan person.

Jag tror det är väldigt olika. En del anser ju att man ska ge upp allt utom barnet, annars är man världens egoist och i andra skalan finns de som hellre köper cigg till sig själv än mat till barnen. (Jag menar inte att rökare är sämre föräldrar.)

Så länge man befinner sig någonstans där emellan så skulle jag säga att det är lugnt.

 

[Lo_]

Då tror jag det är lugnt @lil-sis

 

[Amha]

@Lo_ man får balansera lite tror jag. Du måste ju må bra för att orka vara en bra förälder. Samtidigt, om man behöver lämna bort barnet ofta och mycket till olika barnvakter för att göra saker man mår bra av kan man ju undra varför man skaffade barn öht. Kan man pussla ihop vardagen inom familjen så att säga är det ju helt annat. Det är ju knappast farligt att lämna barnet till sin andra förälder, snarare tvärt om.

 

[Lo_]

@deathslyna tanken är att min sambo ska vara med barnet minst lika mycket som jag, förmodligen mer om man ska se till hur vi fördelar tiden nu. Barnvakt har jag aldrig ens tänkt på, om inte vi som par vill komma iväg lite.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny när anser du att man sätter sina egna behov framför barnets? Jag kan tycka det är oerhört svårt att sätta någon främst som man aldrig träffat, däremot så vet jag ju att jag har förmågan eftersom jag ser till att mina djur har allt de behöver. Vet inte hur jag kommer knyta an till min bebis men förhoppningsvis på ett normalt sätt, men jag vill absolut inte ge upp mina intressen och bli en annan person.

Precis som jag skrev i mitt första inlägg så är det svårt för att inte säga omöjligt att tänka sig in i hur det kommer att bli. Som du skriver så hoppas man ju att man kan knyta an till sin bebis på ett normalt sätt och vissa får kämpa mer och andra behöver inte kämpa alls utan det kommer helt naturligt. För vissa fungerar amningen utan problem och bebisen sover i tre timmar, äter en halv timme, är vaken en timme, sover i två timmar, äter en halv timme osv. och sover 6-7 timmar i sträck på nätterna medans andra bebisar skriker halva natten, har kolik, amningen fungerar inte alls fast man kämpar och verkligen vill och man hittar sig själv som en urvriden disktrasa gråtandes i ett hörn. Man kan ju aldrig veta hur det kommer att bli. Man kan inte på förhand bestämma att si och så ska jag göra när jag har fått barn utan man får försöka anpassa sig utefter vad som händer. Bebisen är ju en egen individ och det enda vi kan göra är att anpassa oss efter bebisen för hen kan omöjligt anpassa sig efter oss. Däremot kan man ha med sig bebisen nästan överallt och de flesta bebisar tycker att det är ganska trevligt att hänga med i en sjal eller bärsele på mammas eller pappas mage och många bebisar tycker att det är trevligt att ligga i vagnen och titta på allt.

Det är många många som har sagt att de aldrig kommer ge upp hästarna men när de väl får barn så inser de när bebisen är två månader att de knappt har tänkt på hästen en enda gång sedan bebisen föddes för att man är så totalt uppslukad av denna underbara lilla varelse. På samma gång finns det de som åker till stallet det första de gör när de kommer hem ifrån bb. Alla varianter finns och så länge man sätter bebisen i första rummet så är ju inget fel. Det jag tycker är viktigt är att man ger sig själv tillräckligt med tid att verkligen knyta an till sin bebis. Att gå in i bebisbubblan och vara där ett tag och lära känna varandra för det behöver både föräldern och bebisen. Man behöver lugn och ro helt enkelt och det gäller ju självklart inte bara mamman utan pappan precis lika mycket. Det kan till och med vara bra i vissa fall att mamman lämnar pappan och bebisen ensamma då och då så att de får knyta an ifred. Sen om mamman åker till stallet, tar en promenad med hunden, sover eller åker och handlar spelar ju ingen roll. Jag hade inget behov av att vara ifred eller åka iväg ensam men jag förstår de som har det eftersom jag har haft det i andra situationer i livet. Däremot har jag svårt att förstå de som väljer att knappt träffa sitt barn alls för att de har så mycket andra saker omkring sig som de tycker är viktigare. Jag kan inte förstå vad som kan vara viktigare än ens barn?

Jag brukar tänka såhär att jag kommer aldrig ångra att jag inte jobbade mer när jag ligger på min dödsbädd men om jag försummade mina barn och inte känner dem så hade jag ångrat det.
Sedan är vi alla olika. För endel är det oerhört viktigt att jobba 100 timmar i veckan och det är ju upp till dem men jag anser att det är att sätta sig själv och sina behov framför sina barns behov. Barn behöver ju faktiskt sina föräldrar och det är kvantitet som räknas. Den där tiden när man bara kan få vara och njuta utav varandras sällskap. Kvalitetstid kan man till viss del ha med vuxna och äldre barn även om de också behöver kvantitetstid men man kan inte ha kvalitetstid med små bebisar.
Jag kan känna att människor som hellre jobbar över jämt och ständigt sätter sig själva före barnet. Istället för att lära känna sitt barn så sitter de på jobbet och jag undrar alltid, varför gör de det? Varför skaffar de barn om de ändå inte vill vara med barnet?

Mer eller mindre så blir man förändrad när man blir förälder. Precis som man blir förändrad när man köper en hund eller en häst. Man får andra prioriteringar för att just den individen är viktig för en. Får man välja mellan att ta en härlig ridtur eller sitta och fika med folk som man faktiskt egentligen inte har så mycket gemensamt med men att det ändå var okej tidigare så är valet inte svårt men andra kan ändå tycka att man väljer fel. Det finns många som menar att de inte har förändrats ett dugg när de blev föräldrar och jag undrar alltid hur de levde sina liv innan isåfall?

Jag kan ta ett exempel där jag tycker att föräldern satte sig själv framför barnet. För många år sedan träffade jag på en gammal bekant när hon precis hade fått barn. Bebisen var några veckor. Jag gratulerade och vi pratade lite och hon säger att -ja, nu har jag äntligen varit på systemet för nu ska jag ut och supa nu när jag äntligen kan utan att folk tjafsar. Folk hade alltså sagt till henne att ta det lite lugnt med alkoholen och med rökandet när hon var gravid och det gillade hon inte. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara. Det anser jag är att sätta sig själv framför barnet. Det var viktigare för henne att vara ute och supa varje helg istället för att vara hemma och knyta an med sin bebis och lära känna varandra. (För nej, det var inte bara denna helgen utan alla helger, hennes alkoholiserade mamma tog hand om barnet mestadels även på veckorna "för hon orkade ju inte" eller så "hann hon inte") Jag säger inget om att hon valde att inte amma men orsaken till varför hon valde bort det kändes konstig. För henne var det viktigare att röka och dricka alkohol och ändå var det ett önskat barn ifrån hennes sida. För henne var det så viktigt att vara ute och festa och då kände jag att hon borde väntat med barn i några år tills hon kände sig mer färdig med det intensiva festandet. Iallafall att hon inte kände behov utav att vara ute och supa varenda helg ifrån att bebisen var några veckor och även under graviditeten. Nu träffade jag henne för ett tag sedan och hon hade då precis fått sitt fjärde barn. Nu har hon när hennes äldsta är runt 20 fått en helt annan mognad och har helt andra prioriteringar. Hon hade en helt annan anknytning med sitt yngsta barn än vad hon hade med sina tre andra barn (som hon fick i ganska snabb följd.)

Ett annat exempel är det som @lil-sis tar upp. När föräldrarna köper cigaretter till sig själva medans barnen inte får det de behöver. Eller alkohol eller vad det nu kan vara som egentligen är helt onödigt. Där ska ju självklart barnets behov gå före.

 

[TinyWiny]

@deathslyna tanken är att min sambo ska vara med barnet minst lika mycket som jag, förmodligen mer om man ska se till hur vi fördelar tiden nu. Barnvakt har jag aldrig ens tänkt på, om inte vi som par vill komma iväg lite.

Ja och det är också viktigt! Att komma iväg som par eller bara ha en myskväll hemma som par. Att investera i sitt förhållande för det tjänar också barnet på. Nu kanske man inte lämnar iväg en liten bebis men när barnet är runt året ser jag absolut inget som hindrar att hen sover hos mormor och morfar eller farmor och farfar en natt om barnet känner dem väl så att föräldrarna ska kunna gå på bio eller äta ute (eller hemma) i lugn och ro. Det är intensivt med små barn och man behöver få en paus då och då. Man blir helt enkelt en bättre förälder om man får vara ifrån varandra lite grann då och då och få längta efter varandra.

 

[Siri]

Precis som jag skrev i mitt första inlägg så är det svårt för att inte säga omöjligt att tänka sig in i hur det kommer att bli. Som du skriver så hoppas man ju att man kan knyta an till sin bebis på ett normalt sätt och vissa får kämpa mer och andra behöver inte kämpa alls utan det kommer helt naturligt. För vissa fungerar amningen utan problem och bebisen sover i tre timmar, äter en halv timme, är vaken en timme, sover i två timmar, äter en halv timme osv. och sover 6-7 timmar i sträck på nätterna medans andra bebisar skriker halva natten, har kolik, amningen fungerar inte alls fast man kämpar och verkligen vill och man hittar sig själv som en urvriden disktrasa gråtandes i ett hörn. Man kan ju aldrig veta hur det kommer att bli. Man kan inte på förhand bestämma att si och så ska jag göra när jag har fått barn utan man får försöka anpassa sig utefter vad som händer. Bebisen är ju en egen individ och det enda vi kan göra är att anpassa oss efter bebisen för hen kan omöjligt anpassa sig efter oss. Däremot kan man ha med sig bebisen nästan överallt och de flesta bebisar tycker att det är ganska trevligt att hänga med i en sjal eller bärsele på mammas eller pappas mage och många bebisar tycker att det är trevligt att ligga i vagnen och titta på allt.

Det är många många som har sagt att de aldrig kommer ge upp hästarna men när de väl får barn så inser de när bebisen är två månader att de knappt har tänkt på hästen en enda gång sedan bebisen föddes för att man är så totalt uppslukad av denna underbara lilla varelse. På samma gång finns det de som åker till stallet det första de gör när de kommer hem ifrån bb. Alla varianter finns och så länge man sätter bebisen i första rummet så är ju inget fel. Det jag tycker är viktigt är att man ger sig själv tillräckligt med tid att verkligen knyta an till sin bebis. Att gå in i bebisbubblan och vara där ett tag och lära känna varandra för det behöver både föräldern och bebisen. Man behöver lugn och ro helt enkelt och det gäller ju självklart inte bara mamman utan pappan precis lika mycket. Det kan till och med vara bra i vissa fall att mamman lämnar pappan och bebisen ensamma då och då så att de får knyta an ifred. Sen om mamman åker till stallet, tar en promenad med hunden, sover eller åker och handlar spelar ju ingen roll. Jag hade inget behov av att vara ifred eller åka iväg ensam men jag förstår de som har det eftersom jag har haft det i andra situationer i livet. Däremot har jag svårt att förstå de som väljer att knappt träffa sitt barn alls för att de har så mycket andra saker omkring sig som de tycker är viktigare. Jag kan inte förstå vad som kan vara viktigare än ens barn?

Jag brukar tänka såhär att jag kommer aldrig ångra att jag inte jobbade mer när jag ligger på min dödsbädd men om jag försummade mina barn och inte känner dem så hade jag ångrat det.
Sedan är vi alla olika. För endel är det oerhört viktigt att jobba 100 timmar i veckan och det är ju upp till dem men jag anser att det är att sätta sig själv och sina behov framför sina barns behov. Barn behöver ju faktiskt sina föräldrar och det är kvantitet som räknas. Den där tiden när man bara kan få vara och njuta utav varandras sällskap. Kvalitetstid kan man till viss del ha med vuxna och äldre barn även om de också behöver kvantitetstid men man kan inte ha kvalitetstid med små bebisar.
Jag kan känna att människor som hellre jobbar över jämt och ständigt sätter sig själva före barnet. Istället för att lära känna sitt barn så sitter de på jobbet och jag undrar alltid, varför gör de det? Varför skaffar de barn om de ändå inte vill vara med barnet?

Mer eller mindre så blir man förändrad när man blir förälder. Precis som man blir förändrad när man köper en hund eller en häst. Man får andra prioriteringar för att just den individen är viktig för en. Får man välja mellan att ta en härlig ridtur eller sitta och fika med folk som man faktiskt egentligen inte har så mycket gemensamt med men att det ändå var okej tidigare så är valet inte svårt men andra kan ändå tycka att man väljer fel. Det finns många som menar att de inte har förändrats ett dugg när de blev föräldrar och jag undrar alltid hur de levde sina liv innan isåfall?

Jag kan ta ett exempel där jag tycker att föräldern satte sig själv framför barnet. För många år sedan träffade jag på en gammal bekant när hon precis hade fått barn. Bebisen var några veckor. Jag gratulerade och vi pratade lite och hon säger att -ja, nu har jag äntligen varit på systemet för nu ska jag ut och supa nu när jag äntligen kan utan att folk tjafsar. Folk hade alltså sagt till henne att ta det lite lugnt med alkoholen och med rökandet när hon var gravid och det gillade hon inte. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara. Det anser jag är att sätta sig själv framför barnet. Det var viktigare för henne att vara ute och supa varje helg istället för att vara hemma och knyta an med sin bebis och lära känna varandra. (För nej, det var inte bara denna helgen utan alla helger, hennes alkoholiserade mamma tog hand om barnet mestadels även på veckorna "för hon orkade ju inte" eller så "hann hon inte") Jag säger inget om att hon valde att inte amma men orsaken till varför hon valde bort det kändes konstig. För henne var det viktigare att röka och dricka alkohol och ändå var det ett önskat barn ifrån hennes sida. För henne var det så viktigt att vara ute och festa och då kände jag att hon borde väntat med barn i några år tills hon kände sig mer färdig med det intensiva festandet. Iallafall att hon inte kände behov utav att vara ute och supa varenda helg ifrån att bebisen var några veckor och även under graviditeten. Nu träffade jag henne för ett tag sedan och hon hade då precis fått sitt fjärde barn. Nu har hon när hennes äldsta är runt 20 fått en helt annan mognad och har helt andra prioriteringar. Hon hade en helt annan anknytning med sitt yngsta barn än vad hon hade med sina tre andra barn (som hon fick i ganska snabb följd.)

Ett annat exempel är det som @lil-sis tar upp. När föräldrarna köper cigaretter till sig själva medans barnen inte får det de behöver. Eller alkohol eller vad det nu kan vara som egentligen är helt onödigt. Där ska ju självklart barnets behov gå före.

Jag tror att det är många faktorer som spelar in i hur mycket man ändras när man får barn och en tror jag är var man är i livet och i sin personliga utveckling. Hade jag fått barn som t.ex. 20-åring hade jag nog förändrats på enormt många sätt för jag var rätt så omogen och ofärdig som människa, som de flesta 20-åringar är. Nu är jag över 30 år, jag har av olika anledningar vid ett flertal tillfällen varit tvungen att vända ut och in på mig själv och genom olika kriser och trauman funnit en stor trygghet i vem jag är och hur jag fungerar.

Givetvis kommer det påverka mig att få barn, dygnets timmar kommer få fördelas annorlunda och jag och sambon är inte längre bara jag och sambon. Jag tror inte annat än att jag kommer att älska det här barnet till döddagar, och det kommer bli en satans lycklig unge, men att bli förälder kommer bli ytterligare en roll jag har i mitt liv, det lär inte bli mitt liv eller hela min person.

Det kommer säkert finnas folk som tycker att jag prioriterar mig själv före barnet genom att inte göra uppehåll i vad jag för närvarande har pågående, att skjuta på det färdigställandet t.ex. ett år är inte ett alternativ, det är jag och sambon överens om. Inte heller var det ett alternativ att vänta med barn då jag som sagt inte är någon ungdom och det skulle försvåra enormt för mig i arbetslivet. Att göra det tidigare än vad vi gjort hade också varit svårt då vi inte träffades förrän jag var 27. När vi bestämde oss för att få barn så var det under förutsättning att han från start tar vad som traditionellt är "mammans roll", annars skulle det hela inte gå ihop. Men tanken med hela upplägget är att allas våra liv ska bli så bra som möjligt i långa loppet, vi kommer t.ex. inte behöva ha knatten på dagis särskilt mycket och jag kommer tjäna så pass bra att lediga somrar och kanske rent av deltidsarbete inte kommer bli några problem.

Sedan är jag förstås fullt medveten om att precis alla våra planer kan ställas på ända, det har livet lärt mig redan, men det får vi ju ta då. Tills vidare hoppas vi på att kunna göra på ett sätt som vi tror kommer göra alla lyckliga.

 

[Kattennizze]

Jag tycker tinywiny säger väldigt kloka saker när det gäller prioriteringar. Jag har flera vänner som renoverar hus samtidigt som de skaffar barn på löpande band och hundvalpar dessutom. Och jobbar samtidigt som de pluggar lite vid sidan av....säger sig ju självt att det är helt vansinnigt, också mår barnen därefter. Jag förstår inte det, varför skaffar man barn överhuvudtaget då när allt annat är så mycket viktigare än att umgås med dem?

 

[Raderad medlem 6459]

@TinyWiny

Jag kan ta ett exempel där jag tycker att föräldern satte sig själv framför barnet. För många år sedan träffade jag på en gammal bekant när hon precis hade fått barn. Bebisen var några veckor. Jag gratulerade och vi pratade lite och hon säger att -ja, nu har jag äntligen varit på systemet för nu ska jag ut och supa nu när jag äntligen kan utan att folk tjafsar. Folk hade alltså sagt till henne att ta det lite lugnt med alkoholen och med rökandet när hon var gravid och det gillade hon inte. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara. Det anser jag är att sätta sig själv framför barnet. Det var viktigare för henne att vara ute och supa varje helg istället för att vara hemma och knyta an med sin bebis och lära känna varandra. (För nej, det var inte bara denna helgen utan alla helger, hennes alkoholiserade mamma tog hand om barnet mestadels även på veckorna "för hon orkade ju inte" eller så "hann hon inte") Jag säger inget om att hon valde att inte amma men orsaken till varför hon valde bort det kändes konstig

Fast det här låter ju snarast som misär och ordentlig problematik än att hon bara prioriterar illa? Vem skulle lämna sin bebis hos en alkoholiserad person för att själv gå ut och supa om man mådde bra och allt var i ordning så att säga?

 

[TinyWiny]

@TinyWiny


Fast det här låter ju snarast som misär och ordentlig problematik än att hon bara prioriterar illa? Vem skulle lämna sin bebis hos en alkoholiserad person för att själv gå ut och supa om man mådde bra och allt var i ordning så att säga?

Det kan nog låta så om man inte känner henne men jag som känner henne och har känt henne sedan vi var små vet att det inte handlar om det. Hon tyckte helt enkelt att det var väldigt kul att vara ute och festa och såg liksom inte sin (mamma)roll i det hela. Hennes mamma har trots sin problem med alkohol alltid varit en suverän mamma som har funnits och ställt upp för henne på alla sätt till den dagen hon dog. Det var faktiskt först när hennes mamma fick en svår sjukdom och senare dog som hon insåg att hon hade barn som hon faktiskt var tvungen att ta hand om själv för annars skulle socialen ta dem för henne. Jag vill inte gå in på detaljer om någon skulle känna igen henne men det var när hennes mamma blev sjuk som hon vaknade upp och insåg att hennes mamma skulle ju inte behöva ta hand om hennes barn. Hon var extremt bortskämd och var van att få det hon ville ha för hon fick alltid allt hon ville ha av mamman. Mamman ställde upp på henne alltid, oavsett vad det var så att hon tog hand om hennes barn dessutom var det ingen som kände dem som blev förvånad över. Hon var helt enkelt bortskämd och van att hennes mamma fixade allt åt henne. De bodde ihop och var extremt tajta. När de var på stan så trodde man snarare att de var kompisar eller systrar snarare än mor och dotter för det var så otroligt tajta. För oavsett hur illa jag tycker om kombinationen småbarn och alkohol så var det aldrig så att barnet led av att bli lämnad hos sin mormor. Mormodern hade full kontroll över hur mycket hon drack och hon kunde alltid ta hand om barnet på ett okej sätt. Hon hade trots sina alkoholproblem uppfostrat fyra barn ensam och alla barnen var/är härliga individer som faktiskt hade fått det de behövde och lite till. Bortskämda var de men de hade fått vad de behövde.
Trots sina alkoholproblem så satte hon inte alkoholen före barnen utan hon såg till att de fick vad de behövde också. Hur det hade blivit vid en kris, om hon fick välja mellan att ge barnen vad de behövde och alkoholen så hade hon nog säkert valt alkoholen men hon klarade balansgången genom livet. Det är en människa som har varit en förebild för mig hur oerhört stark en kvinna faktiskt kan vara. Det kan låta tvetydigt men så är det och var det.

 

[Raderad medlem 6459]

@TinyWiny Fast om mamman/mormodern är bra med ungarna och alkoholismen inte påverkar något alls hade du ju kunnat skriva bara att hon dumpar sin bebis hos sin morsa, istället för att poängtera att det är alkoholiserad person du talar om? Om det nu är irrelevant menar jag. Är det inte irrelevant, för att mormodern inte är i skick för att ta hand om en bebis, står jag fast vid det jag skrev.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Fast om mamman/mormodern är bra med ungarna och alkoholismen inte påverkar något alls hade du ju kunnat skriva bara att hon dumpar sin bebis hos sin morsa, istället för att poängtera att det är alkoholiserad person du talar om? Om det nu är irrelevant menar jag. Är det inte irrelevant, för att mormodern inte är i skick för att ta hand om en bebis, står jag fast vid det jag skrev.

Jo det är relevant att mormodern hade alkoholproblem och du får självklart se det som misär om du vill men det var det inte. Hon blev anmäld för socialen flertalet gånger men de hade aldrig något att klaga på för barnet var helt och rent, växte som hen skulle, mådde bra och togs omhand av mormodern till största delen. Om barnet hade levt i misär hade ju socialen tagit ifrån henne barnet vilket de alltså inte gjorde.

 

[Andromedae]

Alltså ... jag tror på balans. Mitt barn får allt vad han behöver. Jag får allt vad jag behöver. Min man (barnets pappa) får allt vad han behöver. Ingen behöver uppoffra någonting utan vi ser till så att prioritera livet så att vi allihop får vad vi behöver.